Att ha fotbollen som jobb är såklart väldigt privilegierat. Men det kan också leda till lite konstiga situationer. I morse ringde en handläggare från försäkringskassan och ville diskutera min sjukskrivning. Efter att jag hade förklarat vad jag jobbar med och hur länge jag kommer vara sjukskriven (minst sex mån) undrade hon om jag inte skulle kunna jobba 20 % om en månad. Jag undrar bara hur det skulle gå till. Antingen spela 15-20 min per match med trasigt knä eller gå på en träning i veckan. Jag förklarade till slut att jag inte kommer att kunna jobba som fotbollsspelare på sex månader om jag inte anställer Lance Armstrong som tränare.
Det är också lite lurigt när man har barn. Jag skulle besöka en fotbollsskola för några år sedan för att skriva autografer och hade med mig min då fyraåriga son. Efter att ha jag hade skrivit till de tio första barnen i kön såg jag att min son stod och såg ut som ett frågetecken. Han fattade noll om varför jag skulle klottra på andra barns tröjor. Det slutade med att han själv ställde sig i kön och fick pappas namn på handen. Jag hade lite att förklara i bilen hem.
Lika svårt som att förklara grejen med autograferna är det idag när han har blivit sju år och själv spelar fotboll och jag försöker få honom att förstå skillnaden mellan Allsvenskan och en cup för sjuåringar. Efter den senaste cupen ställde alla barn upp för medaljutdelning – alla utom ett barn som sprang rakt ut i skogen. När jag hade hämtat honom efter tio minuter och förklarat att man inte beter sig på det sättet svarade han så här:
”Pappa, jag skulle inte ha medalj. Bara ettan, tvåan och trean får medalj. Det vet du också! Får ni medalj om ni kommer fyra i allsvenskan? Vi tog bara tre poäng på fyra matcher så vi ska inte ha medalj!”
Dagen efter i skolan gav han bort medaljen till en kompis.
