John ”Jompa” Eriksson

Jompa Eriksson är egentligen söderkis från början, men flyttade med sina föräldrar till ”bystan” ute i Hjorthagen när han var 10 år gammal. Tack vare flytten blev han snabbt aktiv i Värtans IK som på den tiden var något av ett farmarlag till Djurgården i fotboll, delvis därför att Djurgården tränade på Värtans hemmaplan, Hjorthagens IP. ”Jompa” värvades dock i första hand till föreningens ishockeylag; tanken var att han skulle bli backkollega till Lasse Björn. Det var Lill-Lulle Johansson som lockade Jompa till Djurgården sedan de båda gjort lumpen tillsammans på Barkaby och spelat i flottiljelaget. Några miljoner i övergångsummor var det inte frågan om – Värtan fick ett ställ tröjor och byxor värt 800 kronor och Jompa fick hjälp med körkortet (440 kronor kostade det).

- Min idol och förebild var Gunnar Nordahl. En annan spelare som betydde mycket var Garvis Carlsson, berättar Jompa som också tycktemycket om Nacka Skoglund och hans fotbollsspel.

När Jompa kom till Djurgårdens fotbollslag skulle han ersätta Hasse ”Guldfot” Jeppson som försvunnit till proffslivet i Italien. Det var ingen lätt uppgift. Jompa fick sina törnar, framförallt utanför planen. En del skribenter i tidningarna tyckte faktiskt att laget skulle hämta hem Hasse till de viktiga matcherna. Jompa debuterade i allsvenskan 1951 mot GAIS och visade snart sina kvaliter som center. Han jagande omkring på planen med långa älgkliv och kantig stil. Han var tung, stark och målfarlig. Någon stor tekniker var han inte – tåpajen var hans specialitet. En del tyckte väl att han knappt kunde slå en passning rätt, men med totalt 69 mål på sina 120 allsvenska matcher är han den näst bäste målgöraren i Djurgården genom tiderna, knappt slagen av Knivsta Sandberg med 70. Två allsvenska guld var han med om (1954/55 och 1959) och mellan 1951 och 1955 gjorde han tio landskamper för Sverige.

- Svettigast var det mot Ungern 1953. Deras lag kom tvåa i VM året därpå och var fantastiskt bra. Ändå lyckades vi nå 2-2 på bortaplan inför 80 000 åskdare. Själv spelade jag på topp som framskjuten center vilket mot Ungern innebar att man låg tio meter ovanför eget straffområde, minns Jompa.

Djurgårdens degradering till tvåan (nuvarande division I) 1960 skär fortfarande i Jompas hjärta. Förlusten mot Helsingborg med 2-1 på Stadion blev hans sista match i den blårandiga tröjan. Efter spelarkarriären flyttade Jompa till Söder igen men hjärtat finns kvar hos Djurgården. Han minns utlandsresorna som fotbollslaget gav sig ut på under 50-talet – långt innan charterresornas tid. Det blev långa turnéer både till Japan, Kina, Sovjet (där Djurgården var det första fotbollslaget från väst efter andra världskriget) och Mellanamerika.

- Allra roligaste resan var den till Japan. Där skulle vi inte bara spela fotboll utan även ishockey. Vi hade lovat att vara med i en vänskapsmatch och tagit med oss skridskor från Sverige. Men snart förstod vi att matchen annonserades som landskamp mellan Japan och Sverige. Djurgårdens fotbollslag skulle alltså spela mot Japans landslag i ishockey. Vi hade ingen ordentlig utrustning, utan fick göra egna skydd av ihopvikta tidningar. Sven Tumba och ”Cacka” Andersson spelade lyckligtvis även hockey i högsta serien och till slut stod vi som segrare med siffrorna 9-5, berättar Jompa.

1999 fyllde Jompa 70 år och gratulerades av DIF-ordföranden Bo Lundquist i halvtid i samband med en allsvensk match på Stadion. Han är fortfarande aktiv i föreningen och återkommande skribent i medlemstidningen Djurgårdaren. På bilden ovan hälsar Jompa på Prins Bertil inför en landkamp mot Österrike 1954. Bredvid Jompa står Gösta ”Knivsta” Sandberg.