Sigge Parling

Legenden från 50-talet om Sigge Parling och det järnhårda laget var naturligtvis sann. Visst var ryktet om Djurgårdens fotbollslag som ett gäng obarmhärtiga tungviktare som fick små gnagare att ligga utslagna i Råsundas gräs något överdrivet, men det var knappast någon lättfotad sambafotboll som gjorde Djurgår’n till svenska mästare 1955 och 1959.

- Visst sitter blåränderna kvar i hjärtat, det kan man aldrig komma i från. Jag har följt Djurgården via tidningar och TV och under de senaste åren har det väl inte varit så stabilt. Man måste jobba, jobba, jobba, säger Sigge som i dag är pensionär och bor i Hedesunda utanför Gävle.

Den största delen av tiden går nu åt till hans travhästar varav de flesta har blivit ridhästar till barnbarnens stora glädje. Den tuffa spelstilen har inte lämnat kroppen obemärkt och i bland blir det ett besök hos en kiropraktor för att se till en gammal vristskada.

- Jag vrickade till vristen redan när jag var 18 år och skadan har hängt med sedan dess. Det gick bra så länge man tränade och dessutom tillbringade jag mycket tid på Döbelnsgatan hos Oskar Nordströms mottagning. Han var en mycket skicklig kiropraktor, minns Sigge.

90 kilo Sigvard Parling var den typiske järnkaminen som aldrig slutade att driva på sina medspelare. Även om motståndarnas anhängare främst såg honom som en benknäckare så gick det inte att bortse från hans kapacitet som fotbollsspelare. Parling var med i det svenska VM-laget 1958 som en av turneringens bästa halvbackar. Allt som allt blev det 39 A-landskamper men med den breda bringan i den blårandiga tröjan var Sigge inte särskilt populär runt om i landet.

- Jag spelade aldrig ojuste eller osportsligt, tvärtom så hatade jag spel som förstörde matchen. Jag gick in med hela kroppen i närkamperna och gick rakt fram och de som stod i vägen fick flytta på sig, säger Sigge och skrattar.

Djurgårdens spelare ansågs träna väldigt hårt under 50-talet men ändå tränade man inte mer än två till tre gånger i veckan, att jämföra med sju pass i veckan för dagens A-trupp. Under guldåret 1955 hände det dock att tränaren Frank Soo tyckte att det gick för slappt till på Stockholms Stadion och jagade iväg spelarna som fick tillbringa resten av träningspasset i Liljansskogens ”mördarbacke”.

- Vi var alla amatörer och hade jobb vid sidan om så vi hade inte tid att träna mer. Ändå var vi vältränade, mycket tack vare all intervallträning, minns Sigge Parling.

Sigge kom till Djurgården 1949 och stannade i över tio år. Åren i Djurgården gav två SM-guld och tre SM-brons, men det sista året, 1960, åkte blåränderna till stor förvåning ur allsvenskan med samma lag som vunnit guld året innan.

- Vi trodde att vi skulle klara oss bra med Knutte Halve som tagit över som tränare mitt under pågående säsong året innan, men även om Knutte var en fin kille så var han ingen fotbollstränare. Med tanke på alla de pengar som föreningen drog in 1959 då vi hade storpublik vid flera tillfällen på Råsunda så var det väl lite synd att en del av pengarna inte gick till att skaffa fram en riktig tränare, säger Sigge som precis som en annan stor profil, Jompa Eriksson, fick avsluta sin annars så framgångsrika tid i Djurgården med att åka ur allsvenskan. Sigge Parling flyttade sedan norrut och gjorde några säsonger som spelande tränare i Sirius. 1963 blev det Gefle IF och där blev det förlust i kvalet till allsvenskan 1965 innan Sigge hade satt in sin sista tackling.

Förra året satt han på Råsunda Fotbollsstadion och såg en av derbymatcherna mellan AIK och Hammarby och det är kanske inte helt oväntat att han omgående hittade en spelare som föll honom i smaken;

- Johan Mjällby är en kämpe. Man ser direkt att det finns en optimism i hans spel. Det är den inställningen man måste ha.

Mjällby blev proffs efter fjolårets säsong och Sigge Parling var själv mycket nära ett attraktivt kontrakt i den italienska klubben Spal som låg i den högsta division 1960.

- Det italienska landslaget var dåligt just då och därför satte förbundet stopp för utlänningar i ligan. Jag kommer i håg när jag fick beskedet, det var samma dag som vi hade spelat en landskamp i Malmö mot Irland och vunnit med 4-1. Det var tråkigt att jag inte fick avsluta karriären med några år som proffs, då hade man kunnat få lite betalt för all tid man hade lagt ner.

I stället fick Sigge nöja sig med några ädla medaljer i prisskåpet, bland annat Djurgårdens IF:s hedersutmärkelse som han mottog 1959. Och han är fortfarande den enda djurgårdaren som har spelat en VM-final i fotboll.