Vi på sittplats: Martin Soneby

martin_soneby_743

Stort DIF-engagemang och smak för komfort är ingen motsättning och vi fortsätter att lyfta fram DIF-profiler som trivs bäst på långsidorna. Näste man att berätta om sitt supporterskap är komikern Martin Soneby som trivs alldeles förträffligt på Tele2 Arena när han följer Djurgården på VIP-läktaren bakom bortabänken.

Hur började du följa Djurgården?
– Jag växte upp i Ösmo söder om Stockholm, där ortens store son hette Kenta Nilsson. Varenda unge ville vara Kenta Nilsson, speciellt vi som spelade hockey, och när han var hemma på sommarlov från NHL var det som när Zlatan kommer hem till Rosengård. Han växte upp tio gator från mitt hus, och målburen mot vilken han sköt tusen skott om dagen, stod kvar på tomten när jag passerade hans föräldrahem på vägen till Ösmo IP. Den stod där som en påminnelse att man kan ta sig hela vägen om man tränar hårt och har en begåvning som är en på miljonen.

Om man växer upp med Kenta Nilsson som idol, blir man automatiskt djurgårdare. Jag blev så mycket djurgårdare att jag ville spela där. Jag hade en granne som hette Daniel Malm som spelade hockey i Djurgårn’s mytomspunna 74-lag. De var i stort sett oslagbara i Sverige som pojk- och juniorlag. Så med Kenta och Daniel Malm som inspiration, tränade jag extra, provspelade för Dif:s 76:or och tog en tröja. Där spelade en kille som hette Kristofer Ottosson. Jag är inte säker, men jag tror att han blev rätt bra. Jag blev inte lika bra.

Vad gäller fotbollen så minns jag Steve Galloway, Stefan Rehn och SM-finalen 1988 när vi blev helt avklädda av Malmö FF. Jag har också ett vagt minne av att Teddy Sheringham nämndes, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

I tidiga tonåren flyttade hela familjen till Lidingö, och där var det ännu mer naturligt att vara djurgårdare. Där fanns det också en geografisk bekvämlighet att börja se fotbollsmatcherna på Stadion. De åren var fotbollen rätt sval, men jag hade å andra sidan fler kompisar att gå med. I gymnasieåren gick min kompis Magnus Pehrsson över från BP till Djurgårn, vilket gjorde det ännu lite roligare att ta sig dit.

 Var det sittplats som gällde redan då?
– Ja, jag har alltid uppskattat ståplats och stämningen de har skapat, men har alltid trivts bäst på sittplats.

Vilka går du med?
– I ungdomsåren gick jag med kompisar, men på senare år har jag haft svårigheter med att dra med mig sällskap, då de är så svala djurgårdare att det knappt räknas. Men nu tar jag med mig folk som lyssnar på min podcast Alla Mina Kamrater. Varje hemmamatch får en eller två lyssnare hänga med på match, gärna någon som inte har varit på fotboll på Tele2 förut. Förhoppningsvis får de en bra upplevelse och kommer tillbaka.

Några matchritualer?
– Läsa artiklar om dagens match, kolla motståndet, betta lite pengar på olika scenarion (resultat halvtid/full tid, att Emil ska göra mål på nick osv), ta tunnelbanan till arenan, träffa matchsällskapet, ta en öl eller en kaffe. Jag gillar att komma tidigt och kolla uppvärmningen. Har ingen aning om varför. Kanske känner jag mig delaktig.

martin_soneby_300Vilken typ av matcher gillar du bäst, serielunk eller derbyn?
– Ju större matcher desto bättre, ju mer som står på spel desto bättre. Jag vill att det ska vara så jävla fet inramning det bara går att skapa. DIF-AIK. DIF-Barcelona. Ge mig det fetaste ni har. Men det viktigaste är att vi tar de där mellanmatcherna över 20000 betalande. Norrköping, Malmö, Blåvitt. Kommer vi över 20000 på dem, kommer folk tillbaka oavsett resultat. Just nu är vi beroende av bra resultat för att folk ska komma i sån hög utsträckning.

Mat på arenan?
– Helst inte. Kaffe och Mazarin i halvtid räcker.

Favoritramsa?
– Jag gillar den gamla hockeyramsan ”Klockan slår klockan slår Håkan tappar hår” för att jag tycker att den är rolig och sjungs med kärlek. Sen är jag old school på så vis att jag gillar ”When the saints go marching in”, speciellt eftersom Southampton gör den så bra i Premier League. Men jag antar att det finns skäl att den inte hörs lika ofta nu.

Tankar om Tele2 Arena?
– Älskar den! Äntligen en riktig fotbollsarena. Det är väl fult att säga, men Stadion var en sån arena som man älskade tills man gick in på Stadion. Då blev man bara ledsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att hur man än gjorde, hamnade man bakom en jäkla stolpe. Tele2 är underbar att se fotboll på. Jag har suttit på minst sex olika platser på arenan, och haft bra upplevelser på de alla. Sen vet jag inte hur det är med konstgräset, men så länge jag inte ska spela är jag hur nöjd som helst.

Säsongen så här långt?
– Som väntat tycker jag. Jag tippade sexa innan säsongen drog igång, en plats bättre än förra säsongen, och det verkar som att vi hamnar där. Det finns iallafall fyra klubbar som är starkare än oss på de flesta plan, men jag tror på den här inslagna vägen, och topp 3 nästa år känns nåbart. Bosse Andersson är den enskilt viktigaste personen i klubben, och så länge han är med, vågar jag tro på Europa.

Favoritspelare i år?
– Jesper Arvidsson. Hans slit och inställning varje match är inspirerande. Och en av de mest konsekventa spelarna i Allsvenskan. Hans jämnhet är imponerande.

Säsongens höjdpunkt så här långt?
– De sista 25 minuterna i derbyt mot AIK i våras. Jag vågar gå så långt att säga att just de 25 minuterna hade vi platsat i Premier League. Inte i toppen, men nånstans kring mitten. Det var de bästa 25 minuterna jag sett Djurgårn spela sedan vi körde över Elfsborg med 8-1 och Dembo fick lägga en straff.

Kommer du att vara på plats mot IFK Göteborg?
– Absolut. Men det är en pikant sits vi sitter i. Ingen vill spela guldet till AIK, och den här matchen betyder egentligen ingenting för oss. Jag får se vem jag egentligen hejar på just den dagen.

Köp biljett till DIF-IFK Göteborg här

 

Attachment

l