Matchens Stadionhjälte: Vito Knezevic

När Djurgården möter Halmstad på söndag är det ingen mindre än Vito Knezevic som utsetts till matchens Stadionhjälte. En mytomspunnen och legendarisk kämpe som spelade i blårandigt i tolv säsonger. Vito kommer att intervjuas på planen innan matchen och i medlemstältet i halvtid. Vito, vilka klubbar representerade du i karriären? – Jag började spela i Norrby IF (i Borås). Den var min enda klubb innan jag kom till Djurgården inför säsongen 1977. Jag stannade i Djurgår'n till och med 1988, för att sedan trappa ner i Spårvägen i ett par säsonger. Har du någon kontakt med Djurgården idag? – Jag följer ju hur det går för laget och har kontinuerlig kontakt med några personer i klubben som Pelle Kotschack. Vad blev det för karriär efter fotbollen? – Jag arbetar som försäljare på en firma som heter Tennegraf där mitt uppdrag är att sälja trycksaker till företag och privatpersoner. Jobbet passar mig väldigt bra eftersom det är mycket kundmöten och andra typer av kundkontakter. Jag trivs med att träffa folk helt enkelt. Händer det att kunderna känner igen dig? – Ja, det händer. Mest tror jag att mitt originella namn har med saken att göra. Människor som är fotbollsintresserade och är från den generationen som gick på fotboll då jag spelade känner nog åtminstone igen namnet. Det har hänt att jag stött på kunder, men hittills enbart människor med glimten i ögat, som tittat lite underligt på mig och väst nåt om "den där Knezevic". Det ser jag som enbart positivt. Det är kul att folk kommer ihåg en. Hur ser du på dåtidens Allsvenska gentemot den som spelas idag? – Generellt sett fanns det fler profiler på min tid. Spelarna suktade inte efter proffslivet på det sätt som dagens spelare gör. Vi var nöjda med att spela i Allsvenskan. Trenden idag att sticka till Norge eller Danmark som proffs fanns inte på världskartan. Men visst vi spelade på stenåldern jämfört med hur förutsättningarna är för dagens spelare. En sån sak som att vi tränade på Gärdet skulle nog inte vara tänkbart i dagens läge. Många av oss spelare hade jobb vid sidan av fotbollen, det har nog inte många spelare idag. Allting i klubbarna är skött mer professionellt nu med mer resurser och tid att träna, vilket givetvis på sikt är bra för svensk fotboll. Hur uppfattade du domarna under din tid som spelare? – Jag kan säga att jag inte hade de med mig. Alltför många hade förutfattade meningar och bildade sin uppfattning på rykten, vilket inte precis gynnade mig. Jag tycker att en bra domare ska ha en objektiv bedömning men bara för att jag hade en tuff spelstil blåste de väldigt ofta felaktigt emot mig. Det var inte bara emot mig förresten, en spelare med en tuff spelstil får ingenting gratis av domarna. Tycker du att du blev förfördelad av domarna? – Ja, det tycker jag definitivt. Om det var en frispark med mig samt sex andra i muren och alla rusade för tidigt, vem tror du ideligen åkte på varningen? Hur många röda kort har du fått under karriären? – Faktiskt inte så många som folk tror. Jag minns det som att det var mellan tre och fem utvisningar jag åkte på under tiden i Djurgår'n. Däremot fick jag mängder av varningar. På den tiden samlade man inte varningar och blev avstängd efter ett antal stycken, utan de avskrevs direkt efter matcherna. Det här utnyttjade givetvis vi backar och spelade lite extra hårt. Har något bra tjuvknep eller andra trick att lära ut till dagens A-lagsbackar? – Nej, med handen på hjärtat måste jag säga att jag var en väldigt ärlig spelare, men om någon spelade fult använde jag samma medicin tillbaka. Annars höll jag inte på med psykningar och sådant. Däremot om jag mötte någon riktigt bra huvudspelare, som Ralf Edström till exempel, brukade jag hålla i honom lite när domaren inte såg på för att nå högst i duellerna. Vem är den bäste medspelare du haft? – Jag måste nämna två spelare från två olika generationer. Sven Lindman var en mycket duktig och kompetent spelare som var enkel att spela med. Och sen kom det en liten valp vid namn Stefan Rehn. En otrolig bolltalang med en blick för spelet som vi andra hade svårt att begripa oss på alla gånger. Vad säger du om Tommy Söderberg (Tränare i Djurgården 1987-88)? – Han var bra. Tommy grundade sitt ledarskap på att vi alla trivdes utanför planen så att vi även trivdes på planen. Han brydde sig om oss spelare som personer och hade en härlig inlevelse och vinnarskalle. Vilken säsong i DIF var roligast? – Säsongen 1988 med SM-finalen (förlust mot Malmö) var fantastiskt kul till den sista finalen. Jag vet egentligen inte vad som hände i den matchen. Men det var Glenn Schillers fel att vi förlorade (skratt). Nej, allvarligt talat hade Malmö ett kanongäng på den tiden samtidigt som vi kom fel in i matchen. Annars minns jag även säsongen 1978 med stor glädje. Har du något roligt minne att berätta om från din tid i Djurgården? – Jag är dålig på sådant, men jag minns när vi var i Saudiarabien och spelade. Vi bodde på Hilton eller dylikt och alla skulle till matsalen för att äta middag. Då fick jag och Lars Stenbäck inte följa med in i matsalen för föreståndaren. Han tyckte att vi hade för långt hår och såg ut som tjejer. Tjejer fick inte äta ihop med män så jag och Lasse blev tvungna att ta med mat och äta i baren på hotellet. Oj, vad de andra i laget garvade åt oss. Jonathan Broberg Vito Knezevic i DIFTV (från 2011) (länk)