Det nya millenniet började i Superettan efter degraderingen 1999 med den givna ambitionen att ta sig tillbaka upp igen. Hela tolv spelare försvann ut ur truppen inför säsongen, där speciellt Sharbel Toumas byte till AIK väckte heta känslor. Men i gengäld fick Djurgården Andreas ”Adde” Johansson i retur från rivalerna i Solna vilket skulle visa sig bli en fantastisk rekrytering. 

Dessutom tillkom klassiska namn som Pa Dembo Touray, Agbar Barsom, Stefan Bergtoft och Stefan Bärlin in i truppen och kronan på transferverket skulle sedan anlända i slutet på april när DIF-ikonen Stefan Rehn - givetvis kallad Frälsarhen - återvände till Djurgården efter sin sejour i FC Lausanne-Sport.

En stark trupp fanns på plats, inte minst tack vare förlängda kontrakt med Markus Karlsson och Mikael Dorsin som bildade en solid backlinje tillsammans med Patrik Eriksson-Ohlsson och Nicklas Rasck som ofta och gärna skojade bort motståndare med tvåfotsdribblingar högt upp i banan.

På tränarbänken fanns Sören ”Snuffe” Åkeby och Zoran Lukic på plats för att genomföra den resa som skulle leda till det oförglömliga SM-guldet i Borås. Men nu var det Superettan som gällde med något mindre namnkunniga motståndare i stil med Umeå FC som komfortabelt besegrades med 5-2 i premiären inför 6145 på Stockholms Stadion. En match där ”Adde” Johansson omgående presenterade sig med två mål medan PEO, Pierre Gallo och Jones Kusi-Asare också noterade sig i målprotokollet.

Någon promenad i parken skulle det dock inte bli i Superettan vilket DIF fick erfara med två efterföljande  uddamålstorskar mot Ljungskile och Enköping. Ett hack i kurvan som inte skulle bli långvarigt där blåränderna sedan tog fem raka segrar, där speciellt segern mot Malmö FF borta med 2-0 var extra njutbar, även om det skulle bli ännu roligare under hösten i returmötet på Stadion.

Därpå följde lite blandade resultat där segrar med genuin spridning av målskyttet på Wowoah, Adde, Kusi-Asare, Barsom, Bärlin, Gallo, Dorsin, Pehrsson m.fl även varvades med några nya uddmålsförluster och där DIF-offensiven med sitt rörliga 4-3-3-undantagsvis klickade.

Men en ny segersvit skulle inledas den 24 juli med start mot Kalmar där hemvändaren Stefan Rehn klev fram som bejublad målskytt och ordnade seger med 2-1 inför jublande 5665 åskådare hemma på Stadion. Elva raka vinster blev det med en del rejäla offensiva urladdningar där framför allt matchen på Stadion mot Malmö FF etsat sig fast i minnet.

Båda lagen spelade i Superettan det året, men etablerade sig snabbt i tabellens topp och när matchen gick av stapeln den 4 september handlade det om en ren seriefinal. Det var en mäktig publikinramning med 13305 på läktarna och mycket av mediernas uppmärksamhet riktades mot en ung spelare vid namn Zlatan Ibrahimovic - men det var en annan något mindre omskriven lirare som blev kvällens kung: Stefan Bärlin.

”Bärra” hade en magisk kväll på Stadion. Han satte det första målet själv och låg bakom de tre nästkommande. Men han var långt ifrån ensam om att överprestera. Djurgården bjöd på fotbollsunderhållning av allra högsta klass och mittfältet med Magnus Pehrsson, Andreas Johansson och Stefan Rehn dominerade fullständigt. Den sistnämnde lyckades även med konststycket att sätta ett vackert frisparksmål. Samuel Wowoah hade också en synnerligen rolig kväll, två mål blev det för ”Vovven” som spelade centralt i tremannaanfallet.

Malmös enda glädjeämne för kvällen bjöd DIF generöst på genom ett elegant självmål från Magnus Pehrsson när tre minuter återstod av matchen. MFF:s dåvarande tränare Micke Andersson konstaterade bittert att "det fanns ingenting positivt för oss i denna match", efter slutsignalen. De himmelsblåa supportrarna var dock lite mer relaxade och var storsinta nog att ge Djurgården en applåd för uppvisningen efter matchen.

I omgång 26 säkrades sedan den allsvenska återkomsten med 2-0 mot Mjällby efter elva raka segrar och två nya mål från Samuel Wowoah - som för övrigt blev lagets bäste målgörare under året med 15 mål på 24 tävlingsmatcher. Att det sedan bara blev två poäng på de fyra sista matcherna i Superettan gjorde mindre för det fanns en växande känsla hos DIF-supportrarna att det var något stort på gång. En känsla som skulle visa sig vara helt korrekt…