Efter två raka SM-guld förberedde sig de flesta djurgårdare på nya framgångar inför säsongen 2004 och en titel skulle förvisso bärgas i Svenska Cupen. Men det skulle samtidigt ske förändringar och en av dem var ett flitigt debatterat arenabyte till Råsunda istället för Stockholms Stadion på grund av det då rådande moderniseringsbehovet av Torben Gruts klassiska borg.

Även truppen genomgick stora förändringar där förlusten av Kim Källström och Andreas Isaksson till franska Rennes naturligtvis var kännbara. Men nya intressanta namn kom samtidigt in under året i form av Tobias Hysén, Markus Johannesson, Mattias Concha, Sölvi Ottesen, hemvändande Agbar Barsom samt dansk anfallsdynamit i form av Søren Larsen som anslöt i juni, men som olyckligt skulle desarmeras under hela hösten på grund av skador. 
På tränarbänken fortsatte Zoran Lukic att leda laget utan parhästen Sören Åkeby men där skulle det ske förändringar under året när Kjell Jonevret gjorde entré i trettonde omgången av Allsvenskan.

Träningsmatcherna under försäsongen gav också en hint om att guldyran inte skulle vara för evigt där DIF började med fem förluster och ett kryss (0-0 mot Café Opera). Ett par efterföljande vinster mot portugisiska Portimonense och Academia Sporting gav ändå lite råg i ryggen inför den allsvenska starten i april.

Säsongsinledningen såg också stabil ut. Visserligen blev det bara 2-2 i premiären mot Trelleborg på Vångavallen men i omgången efter besegrades AIK med 3-1 efter mål av Babis Stefanidis, Andreas Johansson och publikfavoriten Stefan Bergtoft. 

Därpå följde ett bortakryss mot Helsingborg och hemmaseger med 3-1 mot GIF Sundsvall och åtta poäng på fyra inledande matcher kändes som en okej start.

Men en dipp skulle komma och i de följande åtta matcherna blev det bara fem poäng. Den blårandiga anfallsfotbollen som vi blivit närmast bortskämda med var ett minne blott och det gjordes också bara fem mål under den här perioden - varav ett var ett självmål mot Halmstad i kryssmatchen på Örjans Vall.

För att råda bot på måltorkan skedde en sommarvärvning av danske anfallaren Sören Larsen, som senare skulle göra succé 2005, men hela Larsens säsong 2004 spolierades av skador.

Fler ny namn skulle tillkomma. Med tanke på den magra poängskörden togs ett beslut om tränarbyte där Zoran Lukic tackade för sig och Kjell Jonevret, som tidgare var huvudtränare i Café Opera, klev in.
Ett byte som gav omedelbar effekt i Jonevrets debutmatch på Stockholms Stadion när Örebro SK besegrades med 5-1 i juli och sedan var det slut med förluster för ett tag.

En obesegrad svit på sex allsvenska matcher tog vid, tyvärr inleddes den med tre raka 1-1 mot Kalmar FF, Landskrona och Halmstad som kostade poäng för att sedan följas av sköna segrar mot Örgryte, ÖSK och en revansch mot Hammarby som tidigare vunnit sitt hemmaderby men som nu besegrades med 1-0 där René Makondele klev fram som derbyhjälte.

Stimmet bröts temporärt av en förlust med 0-2 på Malmö Stadion men under slutspurten gick ändå DIF starkt med 13 poäng på sex matcher där ”Adde” Johansson var inne i ett bra flow med fem mål. Det sista av dem satte han på hemmaplan - om man nu kan kalla den ogästvänliga betongen på Råsunda det - mot Helsingborg när Djurgården avslutade allsvenskan med vinst 2-1.

Men vid det laget befann sig slutliga tabellettan MFF elva poäng före och Djurgården fick därmed nöja sig med en fjärdeplats. Något som under normala DIF-omständigheter hade räknats som väldigt bra men kravbilden hade förändrats efter två raka guld. Att Djurgården var bästa Stockholmslag var dock ett givet glädjeämne. Speciellt med tanke på att rivalerna från Solna hade ett kämpigt år som innebar degradering till Superettan.

Det fanns även ändra glädjeämnen. Svenska Cupen blev en triumfatorisk resa från första segern med 5-1 mot IFK Timrå via 3-1 mot Helsingborg, 3-2 mot GIF Sundsvall, 1-0 mot IFK Norrköping samt 2-0 mot Öster innan det var dags för final mot IFK Göteborg på Råsunda den 6 november.

Unge talangen Daniel Sjölund klev fram som matchhjälte och visade vägen med två mål inför de knappt 10 000 åskådarna och efter 3-1 var föreningens tredje cuptitel ett faktum.

Ett nytt Champions League-kval genomfördes också under året där det skulle skapas klassiska blårandiga ögonblick. Efter att FBK Kaunas klarats av i första dubbelmötet fick Djurgården en synnerligen intressant lottning. Juventus väntade i omgång 3 med start på Stadio delle Alpi den 10 augusti.

Ett stort antal DIF-supportrar fanns på plats och fick med närmast extatisk entusiasm se ett extremt taggat Djurgården ta ledning på straff genom Andreas Johansson i första halvleken efter att Johan Arneng kapats. När sedan Tobias Hysén ökade på till 2-0 tidigt i andra, efter elegant kombinerande med Arneng, infann sig kraftiga overklighetskänslor hos många där frågor ställdes om detta hände på riktigt. Inte minst hos de chockade Juventus-spelarna som dock snabbt fick igång en forcering och kunde reducera genom David Trezeguet. Det kom även en kvittering efter att Emerson nickat in bollen bakom Pa Dembo Touray men blåränderna höll fortet och hade utmärkta 2-2 med sig inför returen.

På Råsunda skulle sedan hoppets låga inför den knepiga uppgiften hållas brinnande under nästan hela första halvlek. Alessandro Del Piero gav visserligen Juventus ledningen men Johan Arneng överlistade Buffon med ett tungt skott i 19:e minuten och drömmen levde vidare. I slutet av halvleken punkterades dock matchen till viss del när Trezeguet höll sig framme och satte 1-2.

Djurgården kämpade på efter förmåga i andra halvlek men lyckades inte längre skaka om det italienska storlaget som till slut vann med 4-1.

Ett resultat som innebar spel i UEFA-cupen (dåtidens Europa League) där holländska Utrecht väntade under hösten. Den inledande bortamatchen på Nieuw Galgenwaard var katastrofal där holländarna vann med 4-0 och tankarna på avancemang kändes avlägsna.

Något som förklarade den glesa publiksiffran i returen på Råsunda. Men de som var på plats fick se en drömstart med mål av ”Adde” Johansson redan efter två minuter. 2-0 kom sedan innan pausen och det omöjliga uppdraget såg plötsligt möjligt ut. 

Den följande halvleken var dock inte särskilt smickrande för vare sig ett spelfördröjande, tjuvsmällande Utrecht eller den mycket passive rättskiparen på planen. Djurgården fick in trean mot slutet via en petning från Hysén men trots en massiv anstormning med fina lägen tills den sista tilläggsminuten ville inte det nödvändiga fjärde målet in och Europa-äventyret var därmed avslutat.

Men nordiskt spel erbjöds ändå. Det här var även året då den nya turneringen Royal League drog igång där de fyra bästa placerade lagen i Sverige, Danmark och Norge skulle mötas. Spelperioden var december-mars vilket gör att minnena kring matcherna är hårt kopplade till förfrysta tår, hackande tänder och behov av hett kaffe.
För Djurgårdens del genomfördes tre matcher under 2004 med ett dynamiskt, målrikt möte mot Rosenborg på Lerkendal som slutade 4-4 samt två förluster mot Vålerenga och Esbjerg som inte var alltför minnesvärda ur ett blårandigt perspektiv.