Ett år där Djurgården åter tog klivet upp högst upp på tronen i svensk fotboll genom att vinna både Allsvenskan och Svenska Cupen. Arkitekterna bakom dubbeln var Kjell Jonevret som tillsammans med assisterande tränare Stefan Rehn förfogade över en trupp där det kom in några intressanta tillskott: Kári Arnason, Felix Magro och den spektakulära värvningen av franske landslagsmannen Ibrahim Ba som kanske inte riktigt blev den succé som alla hade hoppats på.

Inför höstsäsongen anlände även danske mittfältaren Jesper Håkansson och sydafrikanske anfallaren Siyabonga Nomvethe samt en viss Mattias Jonsson som skrev på ett 3,5 år långt kontrakt under sommaren. En klassvärvning som skulle visa sig vara en av nycklarna till guldet och som skulle påbörja en resa för att landa som en ikonisk DIF-spelare.

Men även en tidigare värvning skulle visa vägen genom retroaktiv utdelning. Danske forwarden Sören Larsen missade hela höstsäsongen 2004 på grund av ”mystiska skador” men under den allsvenska vårsäsongen 2005 skulle han explodera med 10 mål på 12 allsvenska matcher för att sedan värvas av tyska Schalke 04 till en kostnad av 22 miljoner kronor.

Innan dess hade tre kylslagna och bistra förluster med 0-1 i Royal League - varav två på Råsunda - avverkats  samt ett antal träningsmatcher innan det var dags för allsvensk premiär där Djurgården var tillbaka på Stockholms Stadion igen efter det tidigare året i exil på Råsunda.

Den höga trivselfaktorn bland de 12823 på träbänkarna blev knappast lägre av att Häcken besegrades i i öppningsmatchen med 2-1 efter mål av Tobias Hysén och ett sent avgörande av Fredrik Stenman i 86:e minuten.

Nästkommande möte inleddes med kalldusch på Örjans Vall där Halmstad tog ledningen genom Yaw Preko efter 14 sekunder och fick därmed kommandot i en match som förlorades med 1-3. Den enda riktiga ljuspunkten var Sören Larsens första mål i DIF-tröjan med en reducering i 82:a och därmed var danskens målkonto öppnat.

Bättre fart blev det sedan hemma mot Örgryte där Larsen fortsatte agera målskytt och kvitterade en ÖIS-ledning via en straffspark. Johan Arneng bredsidade sedan in 2-1 i en match som sedan slutade 2-2 men där Djurgårdens första halvlek visade det stora potentialen i laget.

Den skulle blomma ut för fullt under våren/sommaren under en stark serie matcher med åtta segrar, två kryss och endast en olycksalig förlust i derbyt mot de grönvita rivalerna. Sören Larsen och Jones Kusi-Asare skyfflade in mål i parti och minut med god hjälp av Tobias Hysén och Daniel Sjölund medan kapten Markus Johannesson styrde backlinjen med pondus i sin nya roll som mittback. Detta efter att ha klivit ner från mittfältet i andra halvlek i segermatchen mot Elfsborg den 2 maj, signifikativt nog den match som inledde ovan nämnda streak.

En liten dipp kom med två raka förluster mot Landskrona Bois och Helsingborg i augusti men efter 2-2 mot Hammarby, med mål av Stenman och ”Dr Jones”, var det sedan dags för en ny segersvit på fem matcher där Gefle, Kalmar FF, Assyriska, Malmö FF och en säsongsdefinierande seger mot titelutmanarna IFK Göteborg med 3-1 bäddade för ett utmärkt guldläge. 

En match där det efter en mållös första halvlek hände mycket i andra och vid ställningen 1-1 skulle nyförvärvet Siyabonga Nomvethes speed i djupled till slut ge utdelning. Tobias Hysén, som satte kvällens första DIF-mål, spelade fram den sydafrikanska strikern i 82:a minuten och dödade sedan matchen själv genom 3-1 i den fjärde övertidsminuten, på pass från just Nomvethe. 

Segern gav sex poängs försprång och med en betydligt bättre målskillnad än Blåvitt räckte det i princip med två segrar på de återstående fyra matcherna för att säkra guldet. 

Första chansen spilldes bort efter torsk med 0-1 mot BK Häcken på Rambergsvallen. Men i den efterföljande hemmamatchen bjöd blåränderna på en rejäl kross av Halmstad med 6-1 där Mattias Jonsson inledde och avslutade målskytte inför ett fullsatt Stockholms Stadion, där även dansken Jesper Håkansson debuterade.

Inför näst sista omgången var förutsättningar tydliga i matchen borta mot Örgryte. Tog Djurgården fler poäng än IFK Göteborg gjorde mot Hammarby var guldet i hamn och storbilden på Gamla Ullevi blev en fokuspunkt under matchen.

Det blev inte riktigt Samba Djurgården i en match där det ändå fanns en del bra lägen men där bollen inte ville in bakom Dick Last i ÖIS-kassen. Det behövdes dock inte eftersom matchen slutade 0-0 och DIF-supportrarna kunde för ovanlighetens skull glädja sig åt att Hammarby vann en match vilket innebär att Djurgården var svenska mästare igen. 

För tredje gången på fyra år lyfte DIF Lennart Johanssons pokal och det firades med besked på arenan och sedan vidare hemma i huvudstaden.

Men det var ytterligare en omgång kvar att spela där Elfsborg gästade Stadion i en match som snabbt blev en klassiker. Med över 14 000 på läktarna och guldglädje i luften skulle Djurgården manifestera sin position ytterligare. Efter 2-0 i halvtid skulle det bjudas på ett målfyrverkeri där vi särskilt minns Pa Dembo Tourays raid rakt upp över hela planen upp mot straffpunkten för att dunka in 6-1 som till slut blev 8-1 efter att Patrick Amoah rundat av målskyttet. 

Euforiska scener på Stadion och en tårögd Kjell Jonevret på presskonferensen efteråt blev en värdig och storslagen avslutning av Allsvenskan.

Men det slutade inte där. Även i Svenska Cupen gick Djurgården som tåget och efter segrar mot Rynninge, Väsby United, Enskede IK, IFK Ölme och Elfsborg väntade till slut samarbetsklubben Åtvidabergs FF i finalen på Råsunda den 29 oktober för de regerande cupmästarna.

Uppdraget utfördes stilenligt genom seger med 2-0 där Tobias Hysén och Toni Kuivasto stod för målen och dubbeln var därmed i hamn som en grand finale för denna epok då titlarna radades upp.

I Europaspelet blev det inte riktigt samma flyt. Cupsegern 2004 innebar spel i UEFA-cupen för DIF som inledde mot irländska Cork. Det blev 1-1 på Råsunda mot ett minst sagt fysiskt motstånd och på Turners Cross Stadium fick inte Djurgården in bollen i mål mot ett tappert kämpande Cork vilket innebar uttåg på grund av bortamål för irländarna.

Året avrundades med ett sedvanligt svinkallt Royal League-spel där dock resultaten var betydligt mer positiva än föregående år med segrar mot Aalborg hemma och borta samt Lyn samtidigt som matchen mot IFK Göteborg innebar förlust med 0-1 på Södertälje Fotbollsarena.

Ett resultat som dock gick att hacka i sig ett fantastiskt år som detta.