Sedan millenieskiftet hade Djurgården etablerat sig som det dominerande laget inom svensk fotboll med den massiva titelskörden av tre SM-guld och tre cupguld under fyra års tid (2002-2005). Men storhetstiden skulle inte vara för evigt även om förväntningarna inför den stundande säsongen var sedvanligt höga med tanke på utgångsläget.

På ledarsidan rullade duon Kjell Jonevret och Stefan Rehn vidare men det skulle ske ändringar under året. Även på spelarfronten var det sedvanlig rörelse på transfermarknaden där Fredrik Stenman, Ibrahim Ba och Siyabonga Nomvethe tackade för sig och under säsongen skulle även Felix Magro, Jesper Håkansson, Stefan Bergtoft och Tobias Hysén lämna, där speciellt frånvaron av den sistnämndes insatser i offensiven skulle bli kännbara.

Men det fylldes givetvis på med nya namn där slovenen Andrej Komac och sydafrikanen Lance Davids anslöt samt Robert Stoltz och Stefan Batan som egentligen kom redan under slutet av 2005 och trimmades in med cupspel och Royal League. 
Den mest omtalade värvningen var dock Thiago Quirino da Silva som kom för att fylla luckan för långtidsskadade Jones Kusi Asare. ”Kurre” kostade en rejäl slant och anlände med U20-landslagsspel för Brasilien på meritlistan. Något som givetvis skapade en kravbild därefter som inte riktigt överensstämde med utfallet med ett mål på 18 allsvenska matcher under året. 

Sommarfönstret  skulle sedan innebära ytterligare förstärkning i form av Enrico Cardoso Nazaré men när försäsongen drog igång med träningsmatch mot sydkoreanska Pohang Steelers i januari, som slutade 1-1, fanns ändå känslan av att DIF hade en stark trupp  och var väl rustade inför säsongen.

Efter ytterligare fem träningsmatcher utan vinst under vintern var övertygelsen kanske inte lika stark men blåränderna boostade sedan självförtroendet med fyra raka vinster i träningsmatcherna mot Gefle, BP, Vikingur och FK Hafnarfjördur inför den stundande allsvenska premiären.

Serien inleddes med ett händelsefattigt mållöst derby mot Hammarby som mest lämnade en del frågetecken kring vad Djurgården anno 2006 hade för kapacitet, returmatchen på Söderstadion i augusti skulle bli desto mer ihågkommen av andra anledningar. 

Efterföljande 0-0 borta mot Halmstad gav nya funderingar men två raka segrar med 1-0 mot Kalmar FF (efter mål på övertid) och IFK Göteborg skapade ändå ett visst lugn där de fanns skäl att glädjas åt en stark defensiv med Concha-Kuivasto-Johanesson-Stoltz framför Pa Dembo Touray som därmed radat upp fyra raka nollor bakåt. 

Men i vårderbyt mot AIK rämnade DIF-muren där det blev förlust med 1-3. Lite lindring gavs efter 1-0 hemma mot Gefle på Stadion där Quirino skulle slå till med sitt första - och enda - mål under säsongen när han rakade in en retur efter ett skott av Mattias Jonson och sprang hela vägen till tränarbänken för att omfamna Kjell Jonevret.

Därpå följde blandad kompott med kryss mot GAIS, förlust mot MFF och en skön seger mot Öster borta efter två mål av den bevisligen återställde Jones Kusi Asare samt ett av Tobias Hysén.

Efter VM-uppehållet följde ett kryss hemma mot Elfsborg och 2-0 borta mot Häcken efter två nya Jones-mål. Men i de kommande matcherna kom. trepoängarna inte riktigt i den takt som krävdes för att försvara ett guld och offensiven var sig inte lik där Tobias Hyséns flytt till Sunderland inte gjorde saker och ting lättare. 

Med halva serien spelad hade Djurgården endast en teoretisk chans att försvara sitt guld när det var dags för bortaderby mot Hammarby. En match som skulle bli flitigt omtalad för hemmapublikens uppförande som ledde till att matchen bröts redan i den 53:e minuten. Extra tråkigt med tanke på att Djurgården gjorde årets kanske bästa insats där de grönvita kördes över totalt på planen. Lance Davids dundrade in 1-0 i 12:e minuten och några minuter senare nickade Matttias Jonson in tvåan med konsekvensen att saker börjades kastan in mot den assisterande domaren.

Blåränderna fortsatte att storspela och när Jones Kusi Asare satte 3-0 via ribban precis innan halvtidspausen var euforin total hos DIF-supportrarna. Fullt lika nöjda var inte hemmapubliken som sedan sprang in på planen i andra halvlek med tillhörande konsekvens i form av avbrott. Måttet rågat, game over och DIF tilldömdes seger med 3-0, siffrorna som stod på tavlan när matchen bröts.

Prestationen kom som sagt i skuggan av rubrikerna men gav ingen extra spelmässig boost där det bara blev en seger (MFF) på de efterföljande fyra matcherna som bland annat innefattade en ny bitter derbyförlust mot AIK. 

Avslutningen på serien fick lite av mellanmjölkskaraktär där det blandades och gavs resultatmässigt. Det var dock långt ifrån odramatiskt på ledarsidan där Kjell Jonevret fick gå och ersattes av Anders Grönhagen som inledde med att vinna hemma mot Halmstad med 2-1 i en i ärlighetens namn inte alltför spektakulär match.

Guldchansen var förvisso borta sedan länge men det fanns dock ett tydligt spänningsmoment i den sista allsvenska omgången där Elfsborg behövde vinna hemma mot Djurgården för att säkra guldet. En match som blev stel och nervig där Elfsborg tog ledningen i första halvlek och där Djurgården jagade kvittering i andra. På övertid kom sedan en flitigt diskuterad situation där Andreas Augustsson fick ett studsande skott från Daniel Sjölund på handen i straffområdet, men domare Peter Fröjdfeldt valde att fria. Straff och mål där hade inneburit att guldet hamnat hos rivalerna i Solna men nu blev det istället Elfsborg som fick fira första guldet på 45 år medan DIF fick nöja sig med en sjätteplats.

Givetvis en missräkning sett till förväntningar och förhandstips men också en hint om att det var nya tider som stundande nu. Något som även emfaserades av uttåg i Svenska Cupen mot Elfsborg samt förlust mot slovakiska MFK Ruzomberok i Champions League -kvalet. 

Djurgården vann visserligen med 1-0 hemma mot slovakerna efter mål av sommarvärvningen Enrico men på bortaplan slutade det 3-1 till Ruzomberok. En bister Europa-sorti där Jones Kusi-Asares reducering till 2-1 med kvarten kvar såg ut att räcka men istället ordnade Jan Nezmar avancemanget för hemmalaget i den 87:e minuten. 

Ett år av många missräkningar men Djurgården skulle resa sig igen och i alla fall sniffa på guldet under kommande säsong…