Mållöst men hoppfullt

Djurgården tappade serieledningen, men inte hedern. Kvällens 0–0-match mot IFK Göteborg visar att DIF är att räkna med i tabelltoppen.

Text: Oskar Ståhl

Foto: Jonas Carlson

Det doftade toppmöte på ett välfyllt Råsunda. Vackert väder, laddad publik och en intensiv fotbollsmatch. Kanske var det för att jag satt närmare än vanligt, men något skymtade i hemmaspelarnas ögon: självförtroende, stolthet. Djurgården såg ut som serieledare redan före avspark, och den inställningen släppte man aldrig. Efter mycket oro verkar gruppen ha svetsats samman och börjat känna sig som ett lag, ett bra lag.
Med Søren Larsen, Felix Magro, Markus Johannesson och Ibrahim Ba utanför startelvan såg dock spelet lite annorlunda ut. Daniel Sjölund startade till vänster, Tobias Hysén till höger och Jones Kusi-Asare i mitten av anfallet. Sölvi Ottesen spelade bredvid Toni Kuivasto i mittförsvaret.

Daniel Sjölund var pigg. Redan efter tre minuter träffade han stolpen med ett skott från straffområdeslinjen när Bengt Andersson i IFK-målet tittade på. Och inledningen var blårandig. Göteborg spelade mycket lågt och tajt, med George Mourad och Peter Ijeh alldeles ensamma på topp. Jag letade efter Roger Gustafsson på IFK-bänken, men där satt en norrman.
IFK:s försiktiga inledning skapade en illusion av att DIF ägde matchen. Så var det inte. Bortalaget hade frånsett några halvheta djurgårdschanser rätt bra kontroll på händelserna. Man anföll med mycket lite folk. Ibland följde Stefan Selakovic med upp och dribblade ner mot kortlinjen, anfallsivrig men fjättrad. Samuel Wowoah kom ingenstans. I övrigt fick en mycket svag Ijeh och en godkänd Mourad hela anfallsansvaret.
Så det blev trångt på Göteborgs planhalva, och Djurgårdens aggressiva inledning övergick i ett hett och rätt sevärt ställningskrig mot välformerade göteborgare.

Anfallstrion vägde lite lätt utan Larsen. Kanske var det därför Djurgårdens forwards bytte positioner så ofta. Jones Kusi-Asare sprang lite hur som helst. Plötsligt kunde Sjölund spela center. Inget blev riktig succé. Kusi-Asare kom till flera fina avslutslägen, men siktet hade han lämnat i Enskede.
Försvaret imponerade mer. Nya mittbacksparet Ottesen–Kuivasto spelade helt felfritt. Särskilt finländaren visade högsta landslagsklass. Dock fick de se George Mourad nicka över öppet mål i slutet av första halvlek. Det var Göteborgs bästa chans före paus.

Andra halvlek började som den första slutade: i IFK:s slutna rum. Hysén bytte efter en stund plats med Sjölund, och då blev det mera fart framåt. Med kraft och vilja drev Djurgården långsamt upp tempot så att bortalaget tvingades röra sig över större ytor och därmed öppna sig mer och mer. Samtidigt blev de blåvita avsluten allt farligare.
Inte heller mittfältarna fick avsluta matchen på samma positioner som de började. Kári Árnason flyttades upp som spets i någon sorts Lars-Tommy-manöver. Kanske var tanken att få mer kraft i djupledsspelet, för Abgar Barsom sparkades mest omkull och fick sällan tid att gå på genombrott eller slå smörpassningar.
Efter en knapp timme kändes det som att ett avgörande var på väg. Matchen började bölja och öppna sig. Kusi-Asare var fri, men trängdes i skottögonblicket och sköt över. Mourad fick ett fint läge ur ingenting men Pa Dembo Touray boxade ut bollen. Hysén tråcklade sig djupt in i Göteborgs straffområde, men Kusi-Asare sköt över från bara några meter. Kanske Djurgårdens bästa chans, frånsett stolpskottet. Strax därefter byttes en ovanligt trött, men kreativ, Hysén ut mot Patrick Amoah.

När inget djurgårdsmål kom började IFK lyfta laget och öka pressen. Det resulterade i deras, och matchens, bästa läge. Touray kom något snett till ett inlägg långt ut i straffområdet, och bollen landade hos Peter Ijeh – som sköt i det övergivna målets ribba. När Wowoah skulle sätta returen var Touray på plats igen.
Göteborg bytte ut Oscar Wendt, som hade det jobbigt på vänsterbacken, och flyttade över säkre Magnus Johansson på hans position. Då började 0–0-känslan komma, för ungefär samtidigt slutade Djurgården forcera. Viss press skapades mot slutet, och den fina publiken tände matchglöden igen, men fler jättechanser blev det inte. Den sista kvartens glädjeämne blev i stället ett inspirerat inhopp av Ibrahim Ba.

Oavgjort var rättvist, och matchen var ganska bra. Inte särskilt vacker, men nästan jämt intensiv.
Om detta IFK Göteborg är ett topplag (jag tror det) är Djurgården det definitivt. Försvarsspelet var ypperligt, och Johan Arneng blir mer och mer en auktoritet på mittfältet; hans ettriga flängande och bollfördelande är nog viktigare än vad många förstår. En frisk Felix Magro kommer att spetsa konkurrensen ytterligare. Med Søren Larsen får anfallet tyngd och beslutsamhet, och då kan DIF vinna sådana här matcher.
I kväll däremot är jag, Djurgården och IFK Göteborg nöjda med oavgjort.

Allsvenskan
Djurgårdens IF-IFK Göteborg 0-0 (0-0)

Statistik (första halvlek inom parentes)
Bollinnehav %: 53-47 (52-48)
Avslut totalt: 9-15 (5-9)
Avslut på mål: 3-4 (1-2)
Avslut i målställningen: 1-1 (1-0)
Frisparka: 19-7 (12-4)
Hörnor: 5-10 (4-7)
Offside: 4-5 (2-2)
Varningar: 1-2 (0-2)

Information om laget, byten, varningar mm hittar du under rubriken ”Match - Allsvenskan” på förstasidan eller genom att klicka här.

Jonas Riedel © DIF Fotboll