2010-2019

2010

Efter ett decennium präglat av fantastiska framgångar med tre SM-guld och tre cuptitlar stod nu 10-talet för dörren. Den ovan nämnda euforin var dock långt borta vid det här laget efter en skräckartad kamp för allsvensk överlevnad som blev känd som ”The great escape”. DIF räddade upp ett ruggigt utgångsläge sist i tabellen med med tre omgångar kvar och vann kvalet över Assyriska i grevens tid medan Örgryte och Hammarby förpassades ner till Superettan.

Förändringarnas vindar hade stormat på rejält med styrelseförändringar under hösten 2009 och på tränarsidan fick André Jeglertz nu tacka för sig. In kom istället Lennart Wass (som tidigare tränat Djurgården under 1990-91) och unge Carlos Banda. De båda kompletterades med en ny sportchef i form av Stefan Alfvén.

På transfersidan var det också full fart där blickarna främst vändes österut. Fyra finska nyförvärv presenterades inför säsongen: Kasper Hämäläinen, Joona Toivio, Jani Lyyski och Joel Peruovo klev in i truppen och fick sällskap av ett antal uppflyttade egna talanger där André Calisir var den som med tiden skulle utmärka sig mest. 

Samtidigt plockades Kennedy Igboananike tillbaka från lån hos Vasalund, argentinske ytterbacken ”Lucho” Rodrigues lånades in från FC Sheriff Tiraspol,  Daniel Jarl plockades in från Enköping medan hemvändande Joel Riddez (som skrev på för tre år i juli) möttes av ett varmt välkomnande tillbaka av DIF-supportrarna.

Entusiasmen var dock betydligt mer blandad inför en annan återkomst som blev flitigt debatterad. Efter degraderingen 1999 hade Sharbel Touma lämnat DIF för AIK under ett par år för att sedan beta av Halmstads BK, FC Twente, Borussia Mönchengladbach och grekiska Iraklis. Nu vara han tillbaka i DIF-tröjan för ett ettårigt kontrakt och även om det stormade en del vid sidan av planen levererade Sharbel onekligen på den.

Samtidigt försvann namn som Toni Kuivasto, Jan Tauer, Mikael Dahlberg, Oskar Wahlström, Peter Magnusson, Boyd Mwila och Markus Johannesson som valde att avsluta spelarkarriären medan ett antal utlåningar (Dan Burlin, Leandro Ortiz, Stefan Batan och  Christoffer Karlsson) avslutades.

Således en till stora delar ny trupp och försäsongen inleddes med en kross av Degerfors efter 6-0 i Vinnarhallen på Bosön där Mattias Jonson gjorde hattrick. Det fortsatte positivt under försäsongen med endast en förlust (mot ett BP coachade av en viss Kim Bergstrand) på sju träningsmatcher och med segrar mot Gefle, Alania Vladikavaz, Vasalund samt ovan nämnda Degerfors.  

Förväntningarna var dock sannolikt större hos Djurgårdarna själva än hos journalistkåren där blåräanderna tippades runt 9-10 plats i tabellen inför den allsvenska premiären borta mot BK Häcken. En match som spelades på Borås Arena eftersom Rambergsvallen inte var spelklar på grund av upprustning. 

Spelmässigt såg det bra ut där DIF hade kommandot men Paulinhos 1-0 halvvägs in i första skapade grus i DIF-maskineriet. Kennedy Igboananike kvitterade visserligen i andra men en viss Mattias Östberg skulle avgöra kort därefter med ett nickmål. Det slutade med förlust med 2-1 men ingen hade protesterat rent moraliskt om Djurgården fått med sig minst en poäng hem.

Den efterföljande hemmapremiären mot Helsingborg på Stadion blev en minst sagt speciell historia med anledning av att Disciplinnämnden tilldömde Djurgården att spela inför tomma läktare som en konsekvens av en incident i samband med den avgörande kvalmatchen mot Assyriska på Stadion.

Det fanns dock ett gäng uppfinningsrika DIF-supportrar som hyrde två stycken skylifts som placerades utanför Stockholm Stadion där de kunde bevittna en match som inte var lika upplyftande som deras egen positionering. Rasmus Jönsson gjorde 1-0 för gästerna i andra minuten och det resultatet stod sig matchen ut där Djurgården inte fick någon riktig fart i offensiven.

En tuff inledning på serien som följdes upp av två raka kryss mot BP och IFK Göteborg innan det var dags för en förlösande seger med 3-0 mot Trelleborg på Stadion. En match som kunde tagit en annorlunda väg om TFF varit effektivare inledningsvis med två stolpträffar och ett missat friläge från Fredrik Jensen. Istället passade Johan Oremo på att göra sitt första mål sedan september 2008 i 21:a minuten och i andra halvlek fyllde Prince Ikpe Ekong och Sharbel Touma på med 2-0 och 3-0. 

En seger som gav lite andrum men en torsk med 1-3 mot Elfsborg ökade trycket ånyo. Men det skulle komma en ny seger på Stadion även om den var lite märklig. Åtvidaberg besegrades med 2-1 på Stadion utan blårandiga målskyttar. Två självmål från Alberis Da Silva och Pontus Karlsson gjorde att den klassiska Oremo-ramsan (melodi Voulez-vous) nu blev: ”ÅFF - aha - aha -de gör alla våra mål”, när segern firades på Stadion.

Ett formstarkt MFF vann sedan med 2-1 hemma men efter det följde en seger med 1-0 mot Mjällby på sedvanligt blåsiga Strandvallen och därpå var det dags för derby mot AIK. De svartgula hade tappat rejält i slagkraft jämfört med året innan men fick en bra start efter ett olyckligt självmål från Joona Toivio redan i andra minuten.

Men Joel Perovuo nickade in kvitteringen på hörna innan pausen och i andra skulle en pånyttfödd Johan Oremo rinna igenom och trycka in segermålet till vilt jubel hos DIF-supportrarna. 

Med tio omgångar spelade låg Djurgården därmed på en hyfsat stabil åttondeplats men en kärvare period skulle följa. Endast två poäng på de fyra matcherna innan VM-uppehållet mot GAIS, Örebro SK, Halmstads BK och Gefle skapade oro och drog in DIF i bottenstriden.

Omstarten mot Kalmar FF på Stadion den 18 juli blev inte heller någon klang & jubel-föreställning där de rödvita gästerna vann med 2-0. En snabb revansch skulle dock komma när serien vände och Philip Hellquist klev fram som matchhjälte i slutskedet av returmötet på Fredrikskans. Ett euforiskt målfirande i ösregnet som vi minns med välbehag där assisten kom från Daniel Sjölund som gjorde comeback efter en årslång skadefrånvaro.

Men det här var ett år då det blandades och gavs. Därpå följde 0-3 mot Häcken och en svängig match mot topplaget Helsingborg på Olympia som slutade 3-3 (mål från Igboananike, Jonson och Touma) efter att DIF tappat ledningen två gånger om och spelat med en man mer under hela andra halvlek. 

Ett poängtapp som kanske ändå sved mest för Helsingborg som befann sig i ett guldrace med MFF medan Djurgården då var inne i en typisk mellanmjölkssäsong. Eventuell oro för kvalstrecket skulle ändå stillas när blåränderna brände av en svit med fyra raka segrar mot BP (1-0), IFK Göteborg (2-0), GAIS. (1-0) och Örebro SK (2-1) - en match där DIF vände underläge till seger efter två nickmål från Sharbel Touma och Joona Toivio. 

Djurgården var i det här läget uppe på en femteplats i tabellen med häng på Europaplats. Men en tung förlust med 1-2 mot Åtvidaberg på Kopparvallen bromsade tabellklättringen och även om serieledande Malmö FF besegrades med 1-0 hemma på Stadion kom ett nytt bakslag efter 0-3 på Strandvallen mot Mjällby. 

Derbymässigt var det dock ett utsökt år där det bara blev två derbyn under året eftersom Hammarby befann sig i Superettan. Stärkta av segern med 2-1 i vårderbyt mot AIK klev DIF ut på Råsunda i oktober och hamnade på nytt i underläge tidigt efter ett straffmål från Kenny Pavey i nionde minuten. 

Men en kvittering från Kennedy Igboananike strax innan paus lyfte laget och i början av andra halvlek passade Sharbel Touma på att bli matchhjälte när han lobbade in 2-1. Minst lika mycket matchhjältestatus förtjänade Pa Dembo Touray som stod för ett antal avgörande räddningar när Djurgården stod emot AIK:s forcering och till slut vann i ett derby som bjöd på mer kamp än skönspel.

Avslutning på Allsvenskan blev inte lika upplyftande med två poäng på de fyra sista matcherna även om den galna matchen hemma på Stadion mot Elfsborg var minnesvärd där Djurgården hämtade upp tre underlägen och till slut kvitterade till 4-4 på övertid.

Därmed slutade Djurgården på den tiondeplats i Allsvenskan som många förhandstips hade indikerat. Det plus insatsen i Svenska Cupen med uttåg i 16-delsfinalen mot Ljungskile gjorde att det här inte kan rubriceras som någon sprakande säsong, bortsett från de dubbla derbyvinsterna, men ändå en stabilisering jämfört med det föregående årets gastkramande kvaldrama.

 

2011

Inför året fanns en känsla av att Djurgården befann sig på en stabil grund även om det var en bit kvar till toppskiktet. Men stabilitet var knappast det som skulle prägla denna dynamiska säsong där det blev en fotbollsmässig berg-och-dal-banefärd som slutligen stannade upp på rätt sida av kvalstrecket.

Efter fjolårets tränarskifte rullade paret Lennart Wass och Carlos Banda vidare med Stefan Alfvén som sportchef och nya spelare skulle trilla in under året. Först in var amerikanska försvararen Gale Agboussomonde som kom på lån men fler namn skulle följa under sommaren där danske högerbacken Peter Nymann var ett intressant tillskott. Hans landsman Nicolaj Agger  (bror till Liverpool-backen Daniel) anslöt sedan från Bröndby i augusti samt även Nahir Oyal från Syrianska FC och lånet Adama Guira från Burkina Faso.

Samtidigt tackade Patrik Haginge, Sharbel Touma, Charles Simba, Christoffer Matwiejew, André Calisir, Carl Björk och Joel Perouvo för sig medan Boyd Mvila var utlånad till FC Trollhättan under sitt sista år och Hrvoje Milic befann sig på en så kallad time out och skulle till slut lämna som bosman i november.

Försäsongen var mättad av träningsmatcher med varierande utfall där främst Kennedy Igboananike men även Christer Youssef tryckte in en hel del mål. Resultatmässigt landade poängsnittet på 1,3 sett till de tio matcherna men i genrepet blev det förlust mot IFK Norrköping där Tommi Vaiho visserligen storspelade i målet men fick se sig överlistad i slutskedet av en frispark signerad en viss Astrit Ajdarevic.

Dåliga genrep brukar innebära bra premiärer enligt talesättet men det inledande mållösa derbyt mot AIK  redan i första omgången blev ingen klang & jubel-föreställning precis som hela inledningen av allsvenskan som de facto var katastrofal. Så här summerade och betygsatte dif.se-skribenten David Bogerius de fem första omgångarna:

4 april, Djurgården – AIK 0-0 

Djurgården hade valt att inleda säsongen med ett derby mot AIK. Förhandssnacket hade pågått i nästan ett halvår när spelarna äntligen fick beträda den nylagda gräsplanen. Efter matchen erkände flera av dem att den kraftiga anspänningen fått orken att sina redan i första halvlek. Så blev det också ett derby med ett överflöd av felpassningar medan avsluten på mål kunde räknas på Musse Piggs fingrar. Djurgården sköt sex av dessa åtta skott på mål och var också närmast segern. Särskilt med tanke på den jätteräddning som Ivan Turina gjorde på Jani Lyyskis kraftfulla nick i matchens absoluta slutskede. 

Betyg: Trots oförmågan att göra mål får Djurgården godkänt för sin insats. Hade millimetrarna varit på Lyyskis sida i slutsekunderna hade det blivit en blårandig klang och jubel-avslutning inför närmare 30 000 åskådare, men tyvärr var det inte den enda gången DIF hade marginalerna emot sig under våren 2011. 

+ Nästan 30 000 på läktarna – Passningsspelet lämnade en hel del att önska trots en suverän gräsmatta 

11 april, Kalmar – Djurgården 3-2 (1-1) 

I omgång 2 väntade ånyo en uppskriven match inför storpublik. Kalmar invigde Guldfågeln Arena  med pompa och ståt och Djurgården på besök men feststämningen kom av sig en smula när Djurgården nickade sig till en rättvis ledning genom Joona Toivi. Djurgården var det klart bättre laget i matchens inledning så Kristoffer Fagerkrantz once in a lifetime-träff som gav 1-1 efter en halvtimme kom både oväntat och omotiverat. I den andra halvleken avslöjades stora brister i Djurgårdens försvarsspel. Efter en misslyckad inspark blev det kaos i Djurgårdens försvar varpå Daniel Sobralenses prickade in 2-1. Djurgårdens inhoppare Calle Björk gjort sitt första allsvenska mål hade Ricardo Santos ökat på till 3-1. 

Betyg: En svår match, ja visst, men även om Djurgården spelade bra fram till Kalmars 1-1-mål var de defensiva misstagen för många för att det ska bli något annat än underkänt. 

+ Under den första halvtimmen hade Kalmar ingenting. Calle Björk gjorde mål i sin allsvenska debut. – Raset i andra halvlek 

15 april, Djurgården – Malmö 0-1 (0-0) 

Det var ett respektlöst Djurgården som tog emot svenska mästarna på Stadion. Drygt 9000 åskådare såg hemmalaget föra spelet under första halvlek. Tyvärr ändrades förutsättningarna drastiskt i den första halvlekens slutsekunder då Pa Dembo Touray gav sig ut på äventyr utanför straffområdet där han oväntat tog bollen med handen. DIF kämpade heroiskt med tio man under hela andra halvlek och var till och med nära ett kontringsmål men på övertid fick Jimmy Durmaz drömträff strax utanför straffområdet varpå bollen borrade sig upp i Tommi Vaihos kryss. Djurgården förtjänade onekligen en poäng men nu stod det tydligt att Djurgården och Fru Fortuna inte var bästa vänner. 

Betyg: Det blev inga poäng men med tanke på förutsättningarna i andra halvlek Djurgården får ändå godkänt för sin insats. En räddad poäng med tio man hade kunnat bli det lyft som tränarna Carlos Banda och Lennart Wass så väl behövde. Nu blev det inte så. 

+ Jämna steg med Malmö i första halvlek. Härliga kämpatakter i andra.  Bra debut av amerikanske mittbacken Gale Agbossoumonde. – Totalt onödig utvisning. 

19 april, Gais – Djurgården 2-1 (1-1) 

Precis som i matchen som Kalmar så var Djurgården det klart bättre laget under den första halvtimmen mot Gais. Kennedy Igboananike slog straffsparken som gav Djurgården en välmotiverad ledning efter 33 minuters spel. Då hade den omskrivne Wanderson stoppat Joona Toivios frispark med armen.  Strax innan halvtidsvilan bjöd emellertid DIF-försvaret Gais-mittfältaren Eric Bassombeng  på ett friläge som gav 1-1 och massor av Gais-energi till den andra halvlek. Den blev mycket riktigt en plåga för Djurgården och när Mervan Celik nickade in segermålet var inte mindre än fyra hemmaspelare omarkerade framför Tommi Vaiho. 

Betyg: Intentionerna var goda under den första halvtimmen men Djurgårdens betyg från Gamla Ullevi blir ändå underkänt. Gais-målvakten Dime Jankulovski fick bara två skott på sig under hela matchen. 

+ Piggt inhopp av Joakim "Kimmen" Alriksson. – Kostsamma individuella misstag och den obefintliga markeringen vid Gais segermål. 

24 april, DIF – Norrköping 1-3 (0-0) 

Trots att Djurgården kom till hemmamatchen mot Norrköping med tre raka förluster i ryggen var inte botten nådd. 0-0 kändes oväntat darrigt i halvtid och innan Blåränderna fattat att matchen var igång igen ledde gästerna med 2-0. När Sebastian Rajalakso dundrade in reduceringsmålet kändes det ändå som att Djurgården skulle kunna vända och vinna men en misslyckad övergång till trebackslinje gav i stället Norrköping fritt fram till 3-1.
Betyg: 1-3 hemma på Stadion mot en nykomling får ses som säsongsinledningens bottennapp. Underkänt. 

+ I samband med reduceringen såg Djurgården riktigt starkt ut – Vad hände i början av andra halvlek? Och bytet/rockaden efter 1-2-målet skapade bara oreda. 

 

Men det var inte slut på kräftgången där. Ännu en förlust skulle komma när Trelleborg vann med 3-2 på Vångavallen och vid det laget var DIF-måttet rågat. Wass & Banda fick tacka för sig som huvudtränare och in kom före detta DIF-spelaren Magnus Pehrsson som vid den tiden hunnit med tränaruppdrag i Åtvidabergs FF, Sirius, GAIS och danska Aalborg. Dock fortsatte Carlos Banda som assisterande tränare bredvid MP.

Det blev också en omedelbar MP-effekt hemma på Stadion när årets första allsvenska seger bärgades efter 2-0 mot Halmstads BK. En straff från Kennedy Igboananike följt av 2-0 från Sebastian Rajalakso gav tre extremt efterlängtade poäng där DIF fick viss hjälp av en utvisning på HBK:s Girona i 36:e minuten.

Men det var en temporär syresättning och efter 0-0 mot Gefle samt förluster mot Mjällby (0-3) och Elfsborg (0-1) stod de klart att Djurgården skrev ny historia beträffande antal poäng - ynka fem - efter 1/3 av serien. Ett inte alltför smickrande rekord.

Självförtroendet kunde varit högre inför den väntande knepiga bortamatchen mot IFK Göteborg, där DIF inte hade vunnit sedan 2005. Men det skulle visa sig bli vändpunkten. Djurgården körde över Blåvitt med 4-0 vilket var den största hemmaförlusten för IFK Göteborg på nio år. Mattias Jonson var återinstallerad på topp tillsammans med Christer Youssef och spelade briljant. En ung Emil Bergström (som debuterat mot MFF den 15 april) imponerade som högerback och Johan Oremo firade sin comeback efter korsbandsskada med att elegant assistera Philip Hellqvist till sista målet.

Ångan var uppe nu och Syrianska besegrades med 3-0 efter mål av Youssef, Toivio (straff) och Petter Gustafsson och i omgången efter stod DIF för en imponerande vändning mot ÖSK på Behrn Arena när underläge med 0-1 vändes till seger 2-1 efter ännu ett mål från Joona Toivio samt Kasper Hämäläinen som satte segermålet.

När sedan tre poäng bärgades mot Häcken hemma på Stadion efter ett sent segermål av Daniel Sjölund hade DIF börjat få hyfsat fast mark under fötterna igen. Ett efterföljande kryss mot serieledarna Helsingborg fick också räknas på pluskontot och med halva serien spelad låg DIF på elfteplats med 18 inspelade poäng. Dock med endast fyra ner till Trelleborg på kvalplats.

Returen på Olympia när serien vände blev dock snäppet tuffare med förlust 0-3. Tillbakastuds följde sedan hemma mot Mjällby där inhoppande Johan Oremo blev matchhjälte genom att sätta matchens enda mål i 80:e i en inte alltför upplyftande match i övrigt.

Varann match-temat fortgick med förlust mot Elfsborg borta med 1-2 och därefter väntade Malmö FF borta på Swedbank Stadion. En match som bara pågick i 12 minuter innan den avbröts på grund av inkastade bangers och sedan aldrig återupptogs av säkerhetsskäl. Ett trist scenario som ledde till hetsiga rubriker och till slut landade i omspel i oktober.

Desto roligare var det att se sommarvärvningen Peter Nymanns debut mot GAIS på Stadion i omgången efter. Den danske ytterbacken imponerade med ett mål och en assist i en match som slutade 2-2 och där Petter Gustafsson klev fram som stor matchhjälte när han frälste hemmapubliken genom att kvittera på övertid.

Med 2/3 av Allsvenskan spelad låg DIF därmed på tolfte plats och en viss befogad oro fanns kring säkrandet av kontraktet. Tre raka förluster mot Örebro (0-2), BK Häcken (0-2) samt IFK Norrköping (1-2) gjorde inte läget bättre. 

Näst på tur väntade Trelleborg hemma på Stadion som skulle bli en högdramatisk historia med Kennedy Igboananike som huvudrollsinnehavare. Men först ut var Fredrik Jensen - som alltid gjorde mål mot DIF - som gav TFF ledningen innan det andra danske nyförvärvet får året, Nikolaj Agger, kvitterade. 
I andra halvlek blev det åka av. Kennedy gav DIF ledningen omgående med ett fint solomål innan Jensen kvitterade i 73:e. Igboananike replikerade omedelbart i anfallet efter men direkt efter kvitterade gästerna till 3-3. Kennedy skulle emellertid få sista ordet strax därpå och dunkade upp 4-3 i krysset med tio minuter kvar vilket räckte till tre efterlängtade poäng.

Det efterföljande derbyt mot AIK blev också en skön tillställning där den formstarke Kennedy sprintade in 1-0 i den nittonde matchminuten och sedan höll DIF fortet mot ett frustrerat AIK. Tre nya viktiga poäng som innebar en tolfteplats i tabellen, fyra före Trelleborg på kvalplatsen.

En spännande slutspurt väntade där David Bogerius summerade de fem sista omgångarna på följande sätt på dif.se, (dock utan den omspelade matchen borta mot MFF som slutade 0-1):

23 september, DIF-Kalmar 2-1 (1-0) 

Sebastian Rajalakso fyller 23 och firar sin födelsedag på bästa sätt. Djurgården möter ett Kalmar utan större poängbehov och lyckas avgöra matchen med tio man. Trepoängaren är rättvis, särskilt som de blårandiga vågar gå för ett segermål även efter utvisningen på Nicolaj Agger. Dansken fick sitt andra gula kort för filmning precis efter Kalmars oväntade kvittering, men landsmannen Peter Nymann räddar kvällen med ett genombrott som slutar med en retur Petter Wastå i Kalmar-målet. När Sebastian Rajalakso är först framme och slår in bollen gör han sitt andra mål för kvällen och grejar tre poäng till DIF. 

26 september, DIF-Göteborg 1-2 (1-0) 

Efter endat två vilodagar är det dags för en Stadiondrabbning igen och IFK Göteborg hälsas välkomna med en finsk frisparksprojektil signerad Joona Toivio. Det granna ledningsmålet är en kanonstart i dubbel bemärkelse på en kväll som skulle sluta betydligt tristare, inte minst för Toivio. Andra halvleken börjar lika illa som den första började bra med en frilägesutvisning på Toivio och en resulterande straffspark och den här gången lyckas inte ett decimerat Djurgården återta ledningen. I stället är det Göteborg som kan avgöra genom Hannes Stiller sedan domaren Martin Hansson blåst Blåränderna på en straffpark i samband med Hjalmar Jonssons målvaktsräddning. 

30 september, Syrianska-DIF 0-0 

Rysaren på Södertälje Fotbollsarena börjar illa med att Djurgårdens spelarbuss fastnar i fredagstrafiken. Den slutar bättre med en poäng i en match där det viktigaste är att inte förlora. Efter två raka Syrianska-segrar var avståndet ner till kvalplatsen oroande litet (fyra poäng) inför matchen och det är Syrianska som är närmast ett mål, bland annat när Peter Nymann räddar en boll på mållinjen sedan pa Dembo Touray blivit överspelad. ”Vi är på väg att få den matchbild och det övertag som vi vill ha under de första 25 minuterna i andra halvlek, men sen är Syrianska starka på slutet” säger DIF-managern Magnus Pehrsson. 

17 oktober, Halmstad-DIF 1-3 (1-2) 

Det är i den näst sista omgången som Djurgården tar chansen att säkra det allsvenska kontraktet. Redan nedflyttningsklara Halmstad gör första målet i minut 24 men efter Daniel Sjölunds snabba och mycket snygga kvittering kontrollerar ett helgult DIF matchen. ”Hade vi inte fått det målet så hade vi kunnat hamna i en jobbig situation” säger Mattias Jonson. I stället knorrar frisparksspecialisten Joona Toivio in 2-1, ett stiligt mål precis som Jonsons 3-1-lobb i matchens slutskede. Magnus Pehrsson är lättad och glad efter slutsignalen: ”Jag är otroligt lycklig och stolt. Vår första halvlek är inte särskilt bra men vi gör två fantastiska mål. Det är spelare med kvalitet som kliver fram och gör sådana mål i en sån här match”.  

23 oktober, DIF-Gefle 1-1 (1-1) 

Sista matchen för säsongen blir minnesvärd främst för avtackningen och hyllningarna av Mattias Jonson och Pa Dembo Touray under och efter deras sista match i DIF-tröjan. 10 224 åskådare kommer till Stadion för att visa sin uppskattning och får även glädjas åt Sebastian Rajalaksos ledningsmål i den 35:e minuten, men sedan är det slut på det roliga. Gefle kvitterar med ett långskott (Marcus Hansson) och jämnar ut spelet i andra halvlek. Slutresultatet 1-1 innebär i alla fall en poäng med vilken Djurgården klättrar sig förbi Örebro till en elfteplats i tabellen. 

Bogerius summering:

För fjärde året i rad kan därmed konstateras att Djurgården i den allsvenska sluttabellens nedre regioner. Med tanke på den usla starten med en poäng på de sex första omgångarna får det ändå bli ett godkänt betyg för 2011 års djurgårdsupplaga. Sedan Magnus Pehrsson tog över laget från omgång sju har snittpoängen varit 1,46 poäng per match vilket hade räckt till en niondeplats på 30 omgångar. 2012 får han dessutom chansen att vara med från början och arbeta med ett spelarmaterial som han själv har kunnat påverka. Och även om fyra poäng mot AIK är ett sämre derbyfacit än 2010 års fulla derbypott med sex är Djurgården fortfarande bäst i stan.

 

Ingen allsvensk drömsäsong med andra ord och en indikation på att den offensiven spetsen inte riktigt fanns emfaserades av att mittbacken Joona Toivio vann den interna skytteligan, (tillsammans med Kennedy Igboananike), på sex gjorda mål.

Under våren spelades det även i Svenska Cupen där det efter en inledande seger mot IFK Luleå blev uttåg mot IFK Göteborg i slutet av maj på Gamla Ullevi när Blåvitt vann med 1-0.

Men bortsett från derbystatistiken fanns det andra glädjeämnen som till exempel unge Emil Bergströms framfart där han genomförde 18 allsvenska matcher under säsongen som både försvarare och defensiv mittfältare. 

Påfyllning av truppen skedde också under november-december när Yussif Chibsah hämtades in från Gefle, Martin Broberg från Degerfors och Brian Span från den amerikanska collegelaget Reading United.

Förberedelserna var i full gång inför ett nytt år då Djurgården skulle lyfta i tabellen och där arenafrågan var en mycket het potatis med tanke på att Stockholms Stadion hade ett bäst-före-datum. 

 

2012

Det här var ett år som i många avseenden präglades av det kommande avskedet till Stockholms Stadion som hemmaarena. Förberedelserna inför en flytt till Stockholmsarenan, som sedermera skulle få namnet Tele2 Arena, var i full gång och trots att det var stort fokus på arenafrågan var det som vanligt ändå Djurgårdens kommande allsvenska säsong som tilldrog sig det största intresset.

Ett önskemål - eller kravbild, beroende på vem man frågade - på en förbättring av fjolårets elfteplats fanns för tränarduon Magnus Pehrsson och Carlos Banda (assisterande). På spelarfronten hade Nahir Oyal (Syrianska), Yussif Chibsah (Gefle), Brian Span (USA) och Martin Broberg (Degerfors) anslutit under senhösten 2011. Utöver det hade Pa Dembo Touray lämnade ett tomrum i kassen efter att han lagt handskarna på hyllan och ersättaren Kasper Jensen anlände i januari från FC Midtjylland. I offensiven fylldes truppen på med Ricardo Santos (Kalmar FF) och James Keene (Elfsborg) samtidigt som försvaret fick tillskott i form av Andreas Dahlén (FSV Frankfurt) och Marc Pedersen (Vejle BK).

Precis som Pa Dembo hade även Mattias Jonson under storslagna former tackat för sig året innan och ut ur truppen försvann även Johan Oremo, Jani Lyyski, Yosif Ayuba, Carl Björk och Danilo Kuzmanovic. 

Under sommaren skulle sedan Christer Youssef, Trimi Makolli och Kebba Ceesay lämna men innan dess var det försäsong och inleddes med en traditionellt svinkall match på Stadshagen mot Sirius inför över 3000 åskådare. 

En match som var lovande spelmässigt även om resultatet gick Sirius väg (2-1) och där Ricardo Santos passade på att öppna sitt blårandiga målkonto omgående. Det restes dock lite frågetecken på målvaktssidan efter en inte helt övertygande insats av den nye Kasper Jensen med tanke på det till synes lättfångade långskottet i slutet som avgjorde matchen.

I övrigt var det en förhållandevis positiv försäsong med sju segrar på tolv matcher och där ett kryss mot La Liga-meriterade Malaga CF under träningslägret i Marbella var en extra fjäder i hatten.

Men inför den allsvenska premiäromgången var förhandstipsen i media hyfsat eniga om att det här skulle bli en säsong i mitten av tabellen för DIF - och den profetian skulle visa sig relevant.

Premiären gick av stapeln på Borås Arena med ett massivt stöd från en stor mängd DIF-supportrar på plats som fick se ett offensivt Djurgården storma fram mot ett överrumplat Elfsborg. Dock hade hemmalaget en viss Kenneth Höie i kassen som stod för en monstruös insats mellan stolparna och stoppade i stort sett allt som kom i hans väg. 

Elfsborg - som sedan också skulle ta hem guldet - vann till slut matchen med 2-1 efter två mål från Anders Svensson som efteråt sportsligt beskrev vinsten som ”ett rån” där DIF hade 17 avslut totalt men där endast Marc Pedersen fick in bollen.

Den offensiva insatsen gav dock positiva signaler och i hemmapremiären på Stadion kom sedan den första trepoängaren efter 1-0 mot Gif Sundsvall där Sebastian Rajalakso klev fram som segerskytt. 

Men den efterföljande poängskörden skulle bli glesare med endast två poäng på fyra matcher: GAIS (0-0), MFF (2-3), Mjällby (3-4) och Kalmar FF (1-1) där Kasper Hämäläinens målform ändå gladde med tre fullträffar i de tre sistnämnda matcherna.

En annan striker som visade god målform var James Keene och i kommande hemmamatchen mot Örebro SK var det han som visade vägen efter att gästerna tagit ledningen via Valdet Ramas straff i första halvlek. Keene kvitterade med ett lågt vänsterskott bakom Tomer Chencinski i inledningen av andra halvlek och med timmen spelad agerade nyss inbytte Christer Youssef supersub när han tryckte in 2-1 till ett massivt jubel på Stadion. Ett mål som visade sig vara segermålet.

Välbehövliga tre poäng in på kontot med tanke på bottenkänningen i tabellen och härnäst väntade ett derby mot AIK på Råsunda. Det blev en tät historia där Joona Toivio fick rensa på mållinjen inledningsvis men där sedan Petter Gustafsson frälste Djurgården när han skruvade in 1-0 i andra halvlek. Ett mål som såg ut att ge en derbyseger men i 89:e minuten av matchen fick Marc Pedersen en olycklig felträff vid en rensning som seglade öven en helt ställd Tommi Vaiho i kassen.

En riktig käftsmäll men det kunde till och med blivit förlust där Toivio än en gång fick rensa på mållinjen på tilläggstid.

Det här skulle sedan visa sig vara början på en lång kryssperiod där DIF spelade 1-1 i åtta av nio matcher. Förutom AIK var det 1-1 mot Åtvidabergs FF, Gefle, BK Häcken, Helsingborg, Syrianska och IFK Norrköping (hemma och borta). Noterbart är att det mitt i kryssparaden även kom en trepoängare hemma mot IFK Göteborg som besegrades med 3-2 (Keene 2, Sjölund) på Stadion den 3 juli där dessutom dåvarande supertalangen Simon Tibbling debuterade som startspelare.

Trots att det blev en låg poängskörd var Djurgården ändå obesegrade i nio raka matcher och den sviten höll i sig. Efter 0-0 hemma mot Elfsborg började sedan trepoängarna trilla in. GIF Sundsvall besegrades med 1-0 där nyförvärvade målvakten Kenneth Höie - som stoppat Djurgården i premiären på Borås Arena - fanns på plats mellan stolparna och höll nollan. Segermålet, som styrdes i mål via Sundsvalls då inte lika välkända mittback Marcus Danielson, gjordes av Daniel Sjölund och i nästa match på Strömvallen var det dags för ett annat nyförvärv att introducera sig på allvar. 

Erton Fejzullahu hade precis som Höie debuterat mot Sundsvall och borta mot Gefle var det han som klev fram som matchhjälte med matchens enda mål. Erton följde sedan upp med ett hattrick mot Helsingborg som besegrades med 3-1 och ett nytt Erton-mål kom när DIF vann med 3-2 mot Örebro på Behrn Arena.

Den förlustfria sviten stannade till slut på 16 matcher och vid det här laget var Djurgården uppe på en femte plats i tabellen och hade dessutom förstärkt truppen med Mattias Östberg från BK Häcken och Alhaji Kamara som kom på lån från FC Kallon.

Men i nästa omgång skulle det ta stopp. Nytt derby mot AIK som slutade med förlust 0-3 och ridå ned. Samma siffror upprepade sig sedan i förlusten hemma mot BK Häcken och efter 1-2 mot Åtvidaberg på Kopparvallen var DIF helt avskuret från eventuell tätkänning.

De sista fem omgångarna blev rätt intetsägande där en seger med 3-0 hemma mot GAIS, med ett vackert första A-lagsmål från en euforisk Simon Tibbling, var ljuspunkten. I övrigt kryssades det mot Kalmar och Syrianska samt torskades mot Malmö FF och IFK Göteborg och när tabellen sedan låg klar var det med en niondeplats som facit.

En viss förbättring jämfört med fjolåret och noterbart är även att Dalstorps IF städades av med 5-1 i Svenska Cupen i kvalificeringsmatchen till det kommande gruppspelet 2013 enligt det nya formatet på cupspelet som fortfarande gäller. 

I övrigt präglades som sagt året mycket kring arenafrågan och vid årets slut stod det klart att en premiär skulle spelas på nybyggda Tele2 Arena under sommaren 2013 men det skulle ändå bli en sista vårsäsong på Stockholms Stadion under det kommande - och minst sagt dynamiska - året som väntade.

 

2013

Det här skulle bli ett minst sagt dynamiskt år när den historiska flytten från Stockholms Stadion till Tele2 Arena gick av stapeln under sommaren och dessutom med en rejäl turbulens i föreningen innan det. Sett till det sportsliga var Djurgården dessutom snubblande nära en titel efter en framgångsrik resa fram till finalen i Svenska Cupen där DIF dock föll på straffar mot IFK Göteborg.

Under föregående år hade Magnus Pehrsson axlat rollen som både tränare och sportchef i en ny managerroll där Martin Sundgren anslutit som assisterande tränare medan Kjell Frisk fortsatte som målvaktstränare. På värvningsfronten var det som brukligt full fart där argentinare Luis Solignac lånats in i slutet av 2012 men där ett annat namn som skrev på samtidigt tilldrog sig mest uppmärksamhet. 

Andreas ”Adde” Johansson återvände till Djurgården efter en lång sejour i England och Danmark och höjde temperaturen rejält inför säsongen. Betydligt mindre omskriven var ghananske 18-årige mittbacken Daniel Amartey som dock skulle skapa rubriker även han och påbörja en fotbollsresa som gick hela vägen till Leicester i Premier League.

Andra namn som tillkom var keepern Hampus Nilsson (Helsingborg), Godsway Donyoh (ungdomsproffs i Manchester City) samt Amadou Jawo som lånades in från Elfsborg och skulle göra ett strålande år. I månadsskiftet mars/april anslöt även den litauiske vänsterbacken Vytautas Andriuskevicius - som satte tv-kommentatorernas förmågor på prov - samt unge brassen Pablo Dyego Da Silva Rosa, oftast kallad Pablo av förklarliga skäl. 

Samtidigt var det en del tunga pjäser som försvann där framför allt trotjänare Daniel Sjölund inte fick förnyat förtroende inför 2013 och istället sökte sig till Åtvidaberg. Även James Keene, Andreas Dahlén och Kennedy Igboananike försvann där den sistnämndes övergång till AIK skapade hetsiga känslor.

Men fler spelare skulle röra på sig under försäsongen. På målvaktssidan bröts Kasper Jensens kontrakt samtidigt som Tommi Vaiho gick på lån till GAIS. Kasper Hämäläinen gick till Lech Poznan. Joona Toivio till Molde, Sebastian Rajalakso till Syrianska och Philip Hellqvist lånades ut till Assyriska FF.

Eftersom det här var året då Svenska Cupen övergick till sitt nytt format med gruppspel fick träningsmatcherna en minskad betydelse. Desto mer fokus var det på cuppremiären i gruppspelet dit DIF kvalat in under 2012 genom en stabil seger med 5-1 mot Dalstorp. 

Målformen i cupen verkade vara välkonserverad även 2013, speciellt hos Erton Fejzullahu som slog till med ett hattrick i den inledande matchen mot Umeå FC. Segersiffrorna skrevs till 3-0 på Grimsta och en vecka senare blev det tre nya DIF-mål på samma arena när Jönköpings Södra besegrades med 3-1. Målskyttar: Andreas Johansson, Luis Solignac och Erton Fejzullahu.

I sista gruppspelsmatchen väntade Åtvidaberg där DIF hade råd att förlora med ett mål och ändå avancera. Blåränderna var lite illa ute efter att ÅFF tagit ledningen genom Viktor Prodell men i andra halvlek kunde Nahir Oyal trycka in kvitteringen och 1-1 stod sig sedan matchen ut.

I kvartsfinalen mot IFK Norrköping blev det straffdrama efter 0-0 vid full tid där DIF kunde vinna efter att Jesper Arvidsson prickade in sista straffen till vilt jubel. Semifinalen väntade mot Örgryte och innan dess hade det hänt mycket på tränarsidan efter en minst sagt tuff allsvensk start - mer om detta längre fram - men i cupen var det i alla fall fortsatt positivt och DIF vann semin med 1-0 efter segermål av ”Adde” Johansson.

Cupfinal mot IFK Göteborg väntade således och trots det kärva läget i Allsvenskan fanns ändå en förhoppning om att bärga en efterlängtad titel när DIF klev in på nybyggda Friends Arena. Djurgården fick en knepig start när Tobias Hysén gav Blåvitt ledningen redan i sjätte minuten. Men Daniel Amartey skulle replikera genom att nicka in 1-1 iförd sin Hannibal Lector-liknande skyddsmask - som han bar pga ansiktsskada - och resultatet stod sig hela vägen fram till straffläggningen. 

Den började kärvt genom Jawos stolpträff men inför tredje omgången stod det ändå 1-1 efter att ”Adde” Johansson gjort sin del. Men därefter följde missar från Solignac och Nymann och cuptiteln skulle därmed dröja ytterligare fem år framåt för Djurgårdens del. 

Men mycket hade som sagt hänt innan dess och spolar man tillbaka till den allsvenska starten den 31 mars blev premiärförlusten med 0-3 mot Helsingborg på Olympia början på en historiskt dålig inledning av Allsvenskan. Hemmapremiären mot Mjällby skulle sedan urarta till en bisarr historia där ett inkastat päron som landade på MAIF-spelaren Gbenga Arokoyo tycktes skapa oerhörda smärtor att döma av den initiala reaktionen. Arokoyo kom dock snabbt på benen igen men matchen bröts ändå och SvFF:s Besvärsnämnd tilldömde i efterhand Mjällby segern med 3-0 vilket av förklarliga skäl väckte skarpa reaktioner hos DIF för att uttrycka det diplomatiskt.

Päron-gate muntrade knappast upp stämningen inom laget och efter 0-4 mot Häcken på Rambergsvallen började det spridas oro i leden. 1-1 hemma mot BP räckte inte för att skapa lugn och 0-2 borta mot Elfsborg och förlust med 0-1 mot Syrianska satte igång snacket om nedflyttning redan efter sex omgångar. Lägg till en efterföljande förlust med 5-1 mot Åtvidaberg som de facto kunde varit ännu större så är det lätt att förstå att läget var kaotiskt i föreningen, även om DIF paradoxalt nog var framme i final i Svenska Cupen vid det laget.

Ett kaos som expanderade rejält i samband med att Magnus Pehrsson valde att avgå efter hot som framförts efter förlustmatchen mot Elfsborg där även styrelseordförande Tommy Jacobsson sedan valde att lämna sin post i styrelsen i solidaritet med MP. Lars-Erik Sjöberg tog därmed över som tf ordförande och Anders Grönhagen klev in som sportchef.

Det var en rejäl rubrikbonanza i pressen kring händelserna men trots allt detta skulle Djurgården ändå få bukt med ett extremt kritiskt läge i tabellen. Anders Johansson som tidigare kommit in som assisterande tränare blev nu tillförordnad tränare tillsammans med Martin Sundgren medan sökandet efter Pehrssons ersättare var i full gång.

Men innan dess skulle duon Johansson/Sundgren vara med och skapa en extremt betydelsefull vändpunkt. Malmö FF väntade på Stadion i en match där oddsen inte riktigt var i Djurgårdens favör, för att använda ett understatement. Icke desto mindre kunde DIF vända ett underläge från 1-2 till seger. Luis Solignac kvitterade med kvarten kvar och när sedan Mattias Östberg skallade in 3-2 i 88:e minuten var glädjen snudd på jämförbar med euforin vid The Great Escape 2009.

En ny tränare presenterades sedan den 15 maj där valet föll på en karismatisk norrman. Per-Mathias Högmo gjorde entrè och blev snabbt Per-Messias med hela Djurgårdsfamiljen efter en bra start med 1-0 hemma mot Halmstads BK. 

Bara tre dagar senare var det dags för derby mot AIK där DIF fick en tung start efter att Kennedy Igboananike - vem annars? - satte ledningsmålet redan efter fem minuter. Men DIF hade Amadou Jawo som var i utsökt målform och ”Amo” lyckadades liggandes rulla in kvitteringen i 48:e minuten. Inte det vackraste derbymålet kanske men grymt skönt och 1-1 stod sig sedan matchen ut.

Dessutom en livsviktig poäng för blåränderna som dock fortfarande låg sist i tabellen efter 10 spelade omgångar, men där det ändå bara skilde en poäng upp till Gefle på elfteplats.

En ny viktig trepoängare skulle sedan komma i den näst sista matchen på Stadion där Jawo slog till igen mot Kalmar FF och såg till att DIF vann med 1-0. 

Ytterligare två poäng bärgades sedan efter 0-0 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi samt 1-1 mot Gefle på Strömvallen innan det var dags för den oerhört känsloladdade tillställningen när sista matchen på Stadion skulle spelas. 

Östers IF stod för motståndet och dramaturgin för de 14.276 åskådarna på plats blev precis så klockren som man kunde önska inramat av ett storslaget inledande tifo. Stekhete Jawo gav DIF ledningen med ett elegant klackmål på Peter Nymanns inlägg och i andra steg Emil Bergström, med det enorma Djurgårdshjärtat, till väders och skallade in 2-0 på en hörna.

Efter slutsignalen stormade sedan euforiska supportar in på planen för att få med sig ett minne av Stadion under denna magisk sommarkväll som varade långt in på natten där de sista kvarvarande supportrarna spelade fotboll på den klassiska mattan medan skymningen sakta la sig över Stockholm.

Därpå väntade ett uppehåll och Marc Pedersen tackade för sig samtidigt som de sista detaljerna på Tele2 Arena var under slutförande. En premiär under sommaren väntade men det fanns tyvärr en underliggande turbulent stämning där Djurgårdens första match, ett veteranmöte med DIF-legendarer, fick ställas in efter att en bomb upptäckts på arenan. 

Spekulationerna kring avsikten uppstod genast med tanke på den i vissa suppporterkretsar hätska tonen kring delandet av arenan där exempelvis Hammarbys supporterinitiativ  ”Defend söderort” hade spridits flitig under flera år. Logotypen innehöll ett automatvapen och tonaliteten i budskapet var tydlig: man skulle förhindra Djurgården från att spela på Tele2 Arena och olyckligtvis hade en av Hammarbys spelare tidigare under en match mot J-Södra i Superettan 2011 visat upp en flagga med just budskapet ”Defend Söderort”. Tyvärr innebar kampanjen att många av Hammarbys supportrar därmed saknade nödvändig kunskap kring den skattefinansierade arenans egentliga ägarförhållanden - vilket spädde på oroligheterna - där Stockholms stad givetvis är arenaägare via SGA Fastigheter AB.

En något lång men ändå illustrativ bild av tonläget som rådde men viktigt att påpeka är att Hammarby som förening officiellt tog avstånd från bomben som rubricerades som mordförsök av polisen. Någon gärningsman kunde inte kopplas till dådet eftersom polisen saknade bevis i form av nödvändiga spår men lyckligtvis kom ingen människa till skada av vansinnesdådet vilket naturligtvis var det viktigaste.

Så den första DIF-matchen på nya hemmaarenan fick vänta till premiären. Men innan det var dags för nystart och returmöte mot Mjällby på sedvanligt snålblåsande Strandvallen. Tyvärr kunde inte ens ”Per-Messias” Högmo vända den dåliga trenden på Listerlandet och en förlust med 0-2 var ett faktum efter 90 minuter.

Men därpå väntade i alla fall den allsvenska premiären på Tele2 Arena. - Hammarby befann sig i Superettan - inför 27.798 åskådare som fick se Djurgården ta sig an gästande IFK Norrköping. Inramningen var fantastisk på läktarna men sportsligt blev det en chockstart när Imad Khalili gjorde 1-0 för gästerna redan i fjärde minuten. Men Andreas Johansson skulle replikera i 12:e minuten via straffpunkten och blev därmed historisk som första allsvenska målskytt på Tele2 Arena.

Det blev en tight och tät match men gästerna skulle dra det längsta strået när Gunnar Heidar Thorvaldsson satte slutresultatet 2-1 med kvarten kvar och den första poängen på Tele2 Arena skulle därmed dröja, men inte så länge. 

Resultatet innebar att Djurgården fortfarande befann sig i en oskön närhet till kvalstrecket i tabellen och härnäst väntade ny hemmamatch mot serieledande Helsingborg på Tele2 Arena. En knepig motståndare och skåningarna tog också ledningen genom Arnor Smarason. Men nyförvärvet Godsway Donyoh kvitterade med sitt första allsvenska mål och i andra halvlek skulle den nya hemmaarenans akustiska förtjänster komma väl till pass.

Alla som var där vet att bollen ”sjöngs in i mål” när ”Kämpa Djurgården” rullade över arenan i ett antal minuter innan Amadou Jawo dunkade in returen på Vytautas Andriuskevicius skott. ”En imponerande ljudkuliss och det är nästan så att det skakar i betongen”, konstaterade C Mores kommentator Lasse Granqvist under sändningen vilket var en god sammanfattning. Matchen vanns med 2-1 och tre viktiga poäng landades som gjorde tabelläget lite stabilare.

Men fotbollen är ofta dynamisk och efter 0-3 mot BP och 1-1 mot BK Häcken, båda matcherna spelades på Tele2 Arena, så gick det inte att andas ut. Med 2/3 av säsongen spelad låg DIF på tionde plats med 23 poäng och endast fem ner till Halmstads BK på kvalplats.

Vid det här laget hade dock två nya intressanta namn anslutit till laget: Haris Radetinac som kom från Mjällby och påbörjade sin resa till att bli en DIF-ikon samt schweizisk-serbiske centertanken Aleksandar Prijovic som plockades in från FC Sion.

Två spelare som omedelbart gjorde avtryck och Prijovic inledde med ett hattrick på Nya Parken när IFK Norrköping besegrades med 3-2. I nästkommande match mot Syrianska var DIF illa ute och i underläge med 0-1 en bit in på andra då Haris Radetinac tryckte in sitt första mål iden blårandiga tröjan efter en fin framspelning av Prijovic. Simon Tibblings halvträff på distans skulle sedan leta sig in i mål genom SFC-keepern Garacas fingrar och Andreas Johansson fastställde sedan 3-1 på övertid.

I omgång 22 kom sedan en förlust hemma mot Elfsborg med 1-2 men därefter skulle Djurgården gå obesegrade genom det återstående spelschemat. Vinst mot Malmö FF borta med 2-0, efter två nya mål av stekhete Jawo, följdes upp av samma siffror hemma mot Åtvidaberg. 

Därpå var det dags för det första derbyt på Tele2 Arena och det bjöds på öppna spjäll från båda lagen. ”Adde”. Johansson gav Djurgården ledningen redan efter sex minuter men AIK kom tillbaka och hann med att göra två mål innan sedan Jawo chippade in kvitteringen innan halvtidspausen. I andra halvlek var det full fart framåt från båda lagen men utan utdelning och det underhållande derbyt slutade 2-2.

Utan egentliga chanser på topplaceringar höll DIF ändå nivån uppe under de avslutande fem omgångarna där 11 av 15 poäng skördades i matchserien: Halmstad (4-1), IFK Göteborg (2-1), Kalmar FF (2-1), Gefle(1-1) och Östers IF (1-1).

De goda resultaten till trots blev det dock ett visst vemod i den avslutande matchen på Myresjöhus Arena. Kontraktet med Per-Mathias Högmo gällde endast under dåvarande säsong och efter att han presenterats som ny förbundskapten för norska landslaget under hösten stod det klart att det här blev sista matchen med DIF.

Avtackningen blev känslosam där supportrarna körde med Högmo-masker och gav den gemytlige norrmannen ett ljudligt och värdigt avsked efter att ha kommit in och räddat upp en säsong som var på väg i en katastrofal riktning. 42 poäng på 23 allsvenska matcher, vilket till slut tog Djurgården upp till en allsvensk sjundeplats, var onekligen ett starkt facit. 

Noterbart är att tipset till Anders Grönhagen i samband med rekryteringen av Högmo kom från en viss Bosse Andersson som efter en längre time-out börjat få tillbaka intresset för Djurgården och fotbollslivet igen. I november var det sedan dags för ”Super-Bo” att återvända som sportchef samtidigt som Henrik Berggren klev in som VD.

Det skulle innebära början på en ny resa som sex år senare skulle resultera i ett nytt guld…

 

2014

Efter ett minst sagt dynamiskt föregående år fanns ett behov av stabilitet i Djurgården inför säsongen som väntade. Två välkända och viktiga blårandiga kuggar skulle bidra till det i och med att Bosse Andersson var tillbaka i föreningen som sportchef samtidigt som Henrik Berggren klev in som vd med fokus på god ordning och en ekonomi i balans.

Det fanns även ett påtagligt behov av ny tränare med tanke på att Per-Mathias Högmo under föregående år tackat ja till erbjudandet om att bli norsk förbundskapten efter att först ha lotsat DIF till en sjundeplats och räddat upp en katastrofal säsongsstart.

Tränarvalet hade dock styrts upp redan i november 2013 då Pelle Olsson - med dopnamnet Per - anslöt till Djurgården efter ett långt och gediget arbete med Gefle IF. Ett treårskontrakt skrevs på där Anders Johansson och Martin Foyston fanns kvar som assisisterande tränare medan Kjell Frisk fortsatte som målvaktstränare.

På spelarfronten fanns ett stort sug efter att kontraktera Amadou Jawo efter hans succésäsong 2013 på lån från Elfsborg då han blev intern skytteligavinnare med 12 mål . Ett femårskontrakt blev det för ”Amo” och han fick sällskap i truppen av Alexander Faltsetas från Gefle och Stefan Karlsson från Östers IF.  I februari skulle även sydafrikanske yttern Mark Mayamabela skriva på för tre år med DIF.

Samtidigt hade det rensats friskt i truppen inför året där Sebastian Rajalakso, Luis Solignac, Brian Span, Petter Gustafsson, Joel Riddez, Ike Fofanah, Trimi Makolli, Daniel Jarl, Godsway Donyoh, Pablo och även danske publikfavoriten Peter Nymann tackade för sig.

Det tidigare omnämnda behovet av stabilitet uppfylldes tyvärr inte alls när det blev dags för årets första träningsmatch då tyska Union Berlin gästade Tele2 Arena. Efter att hundratals Union Berlin-supportrar stormat entrén innan match och tagit sig in togs - efter en dialog med polisen - ändå beslutet att genomföra matchen. Det blev dock fortsatt stökigt även efter avspark där tyskarna till slut stormade planen och matchen bröts i 70:e minuten vid ställningen 1-1.

Betydligt lugnare blev det i nästa träningsmatch mot IFK Mariehamn som besegrades med hela 7-0 där det blev sex olika blårandiga målskyttar. Försäsongen fortsatte därefter med seger mot Degerfors och förlust mot Rosenborg. Under träningslägret i Marbella blev det sedan torsk med 0-4 mot ett starkt Lokomotiv Moskva men även en vinst mot Spartak Moskva med 2-0. Slutligen genrepade DIF med en förlustmatch mot IFK Norrköping innan det var dags för Svenska Cupens gruppspel.

Djurgården hade tagit sig dit efter seger med 2-0 mot Eskilsminne i september 2013 - i en match där Aleksandar Prijovics utvisning blev den stora snackisen - och nu väntade ett gruppspel som på pappret såg överkomlig ut med Sirius, Halmstads BK och Assyriska.

Men den inledande matchen på Lötens IP mot det dåvarande Superettanlaget, anförda av tränare Kim Bergstrand, skulle inte bli någon picknick. Visserligen satte Erton Fejzullahu ett ledningsmål via en stolpretur med halvtimmen spelad, men i början av andra halvlek kom kvitteringen i form av ett självmål för det frenetiskt kämpande hemmalaget. Strax efter gjorde Joakim Runnemo 2-1 vilket också blev slutresultatet.

Att sedan Djurgården besegrade Assyriska med 2-0 och Halmstads BK med 4-1 i de efterföljande gruppspelsmatcherna räckte inte eftersom Sirius gick rent i gruppen och därmed knep kvartsfinalplatsen.

Exit Svenska Cupen således och istället riktades blickarna mot den allsvenska premiären på Olympia mot Helsingborgs IF. En tillställning som skulle bli ihågkommen men inte på grund av fotbollen utan med anledning av den tragedi som utspelade sig i samband med matchen.

43-årige DIF-supportern och familjefadern Stefan ”Myggan” Isaksson misshandlades när han var på väg till arenan och skadorna blev så pass allvarliga att Stefan sedan avled på sjukhuset. När nyheten om hans frånfälle nådde ut till allmänheten bröts matchen omedelbart vid ställningen 1-1. 

En oerhört sorglig incident som skakade om Djurgårdsfamiljen och hela övriga fotbolls-Sverige. Ett litet ljus i det rådande mörkret var dock den stora mobiliseringen av människor från klubbar över hela Sverige som slöt upp för att manifestera mot våldet där staketet runt Stockholms Stadion pryddes av ljus och halsdukar från mängder av olika lag för att hedra Stefan Isaksson.

Mitt i allt detta rullade dock Allsvenskan vidare och Djurgården genomförde sin hemmapremiär på ett övertygande sätt när Halmstads BK besegrades med 3-0 på Tele2 Arena efter mål av Martin Broberg, Aleksandar Prijovic och Amadou Jawo.

I nästa omgång väntade Mjällby på Strandvallen - ett lag som under många år varit ett bogeyteam för DIF men den trenden skulle brytas. Simon Tibbling var arkitekten bakom ledningsmålet med en genialisk pass till Jawo som satte 1-0 i 55:e minuten. Erton Fejzullahu fyllde sedan på med tvåan och därmed var MAIF-spöket ett avslutat kapitel.

Men efter det var det dags för hemmaderby mot AIK och påfyllning av den dystra derbystatistik som skulle prägla 10-talet. De svartgula gick upp i ledning med 3-0 innan DIF började vakna till först i 82:a minuten då Erton Fejzullahu reducerade till 3-1. På övertid satte Haris Radetinac 3-2 men då var det försent för en sista forcering och derbytorsken var ett faktum.

Det skulle dock visa sig bli den enda förlusten på de åtta första omgångarna där DIF därefter kryssade mot MFF på Nya Malmö Stadion (2-2), vann med 3-2 hemma mot BP, kryssade 1-1 mot Åtvidaberg på Kopparvallen samt spelade 0-0 mot Kalmar hemma på Tele2.

Firma Fejzullahu/Prijovic hade visat fin spets i offensiven men nu kom en trögare offensiv period där den mållösa matchen mot KFF följdes av 0-1 mot Falkenberg och 0-0 mot IFK Göteborg.

Med tio omgångar spelade befann sig därmed DIF på en sjundeplats i tabellen med 14 inspelade poäng. Men de fyra kommande omgångarna skulle innebära åtta poäng in på kontot efter ett kryss mot Gefle (1-1), när Pelle Olsson tog sig an sitt gamla lag, följt av en bortaseger mot Örebro med 1-0 efter ett sent segermål av Emil Bergström.

Därpå kryssades det mot Elfsborg hemma på Tele2 Arena innan det var dags för en mycket minnesvärd och actionpackad match borta mot IFK Norrköping.

”En orgie i dåligt försvarsspel”, sa C Mores expertkommentator Pelle Blohm om förstas halvlek och hade onekligen en god poäng där Djurgården ledde med 3-1 i halvtid där det dock kunde varit betydligt flera bollar i nät åt båda hållen. I andra gick Peking ikapp till 3-3 innan målglada duon Prijovic/Fejzullahu säkrade tre poäng med varsitt mål i en synnerligen underhållande match på Nya Parken.

Vi det här laget dök det upp en del intressanta namn när sommarfönstret öppnade för transfers. Fredrik Stenman återvände till Djurgården efter åtta år i Europa vilket väckte stor entusiasm. Även anfallaren Sebastian Andersson plockades in från Kalmar FF där han rullade vidare på sin fotbollsresa som skulle leda till spel i svenska landslaget och Bundesliga.

Samtidigt försvann tunga namn som Daniel Amartey (FC Köpenhamn), Erton Fejzullahu (Beijing Guoan), Yussif Chibsah (Alanyaspor) och senare i augusti skulle även Vytautas Andriuskevicius (SC Cambuur) och Aleksandar Prijovic (Boluspor) tacka för sig.

Resultatmässigt blev återstoden av sommaren poängfattig med dubbla förluster hemma och borta med 1-2 mot BK Häcken, kryss mot Helsingborg (2-2) följt av en förlust mot Halmstads BK (1-2) innan det var dags för nytt derby mot AIK.

Den här gången blev det ett kryss i en match som kom igång rejält i andra efter en seg första halvlek där AIK dock var nära ett självmål då Per Karlssons hemåtnick gick i stolpen. I andra tog de svartgula ledningen men Jesper Arvidsson kvitterade strax efter via en frispark. I slutsekunderna hade sedan Simon Tibbling ett gyllene läge för ett segermål men skottet gick dessvärre över ribban.

En skön poäng samtidigt som det satte en viktig käpp i hjulet för AIK:s titelambitioner. Det blev också startskottet på en positiv period med två riktiga urladdningar med 4-0. 

Först fick Listerlandets stolthet anledning att (på nytt) ifrågasätta epitetet hemma på Tele2 Arena där Mjällby kördes över efter mål av Faltsetas, Jawo, Radetinac och Bergström. I omgången efter passade nyförvärvet Sebastian Andersson på att introducera sig med ett hattrick mot BP inför en entusiastisk hemmapublik.

Segertåget fortsatte sedan på Tele2 Arena när serieledande MFF besegrades med 2-0 på hemmaplan inför  25 000 åskådare på en kokande hemmaarena. En riktigt stark prestation som tyvärr följdes upp av en plattmatch mot Åtvidaberg i nästa omgång som innebar förlust med 0-1.

Där någonstans rök möjligheten att hänga på en eventuell toppstrid även om två nya trepoängare landades borta mot Kalmar FF (4-0) och hemma mot Falkenberg (1-0) där Mark Mayambela klev fram som en sen matchvinnare med en riktig drömträff ur snäv vinkel.

Med bara fyra poäng upp till IFK Göteborg tredjeplatsen fanns plötsligt en tätkänning på nytt men tre raka förluster mot ovan nämnda Blåvitt, Gefle och Örebro såg till att blåränderna ånyo landade i mittenregionen av tabellen. 

Serien avslutades ändå med ett glädjande trendbrott i Borås Arena där ett mål från Haris Radetinac och storspel från Kenneth Höie såg till att första trepoängaren mot Elfsborg sedan 2007 bärgades. Säsongens sista match spelades sedan mot IFK Norrköping på Tele2 Arena där Martin Broberg fick in en efterlängtad kvitteringsboll i nät efter att DIF haft 11-2 i avslut men bara fått med sig ett kryss. Däremot fick DIF-ikonen Andreas Johansson en fin och känsloladdad avtackning av supportrarna i hans sista match i den blårandiga tröjan.

Summa summarum en säsong där Djurgården ändå återfick en viss stabilitet och kunde utöka siktet framåt med högre ambitioner än att vara mer än ett allsvenskt mittenlag. Intern skytteligavinnare blev Erton Fejzullahu på nio mål och kvalet till Svenska Cupen städades också av i september där Motala besegrades med 4-0 och avancemanget till gruppspelet 2015 säkrades. 

Ett år som skulle bjuda på både toppar och dalar där ett stort antal blivande DIF-profiler skulle ansluta till föreningen.

 

2015

Ett år där det fanns gryende förväntningar på att DIF åter skulle etablera sig som ett topplag i Allsvenskan och för att nå ditt fortsatte sportchef Bosse Andersson sin påbörjade renovering av truppen. Den här gången med besked där hela tolv spelare anslöt totalt under året.

Under 2014 hade en dialog med Omar Colleys finska klubb KuPS inletts som resulterade i ett treårskontrakt där den gambiske backjätten var spelklar inför säsongen. Under november 2014 hade även Kevin Walker skrivit på under en massiv rubrikbonanza i pressen med tanke på att han var både fotbollsstjärna och Idol-vinnare. Utöver det kontrakterades även den då inte alltför välkände liberianske strikern Sam Johnson från IK Frej samt Daniel Berntsen från Rosenborg.

Intressanta namn men det fylldes även på med långsiktiga prospects. Unga talangerna Jesper Karlström, Tim Björkström, Besard Sabovic och senare även Jacob Une Larsson plockades in från BP samtidigt som Elliot Käck återvände från Sirius till DIF där han börjat spela redan som knatte.

Men det var inte slut där utan Bosses drömvärvning Kerim Mrabti - även han från Sirius - skrev på ett fyraårskontrakt samtidigt som Soo Yong-Yoon plockades in. Från Nike Academy.

Som en sista bonus i april anlände en zimbabwisk striker på lån i april vid namn Nyasha Mushekwi. Han gjorde inte mycket väsen av sig under de första träningarna på Kaknäs men betydligt mer skulle komma senare.

På tränarbänken var det fortsatt kontinuitet där Pelle Olsson gick in på sitt andra år i DIF med sällskap av Anders Johansson som assisterande tränare. Säsongen kickades igång med träningsläger på Kanarieöarna och match mot starka UD Las Palmas där Kevin Walker passade på att öppna sitt blårandiga målkonto omgående även om det blev förlust med 1-3.

Det var dock det enda nederlaget under försäsongsmatcherna där 0-0 mot IFK Norrköping följdes av segrar mot Åtvidabergs FF, HJK Helsingfors, Shanghai East Asia och makedoniska FK Vardar.

Resultat som triggade igång förväntningarna inför Svenska Cupens gruppspel där Djurgården hade fått en på pappret gynnsam lottning. Men efter 0-0 och en lam insats mot Ängelholm hemma på Tele2 Arena samt ett rejält debacle med förlust med 4-2 mot division 1-laget Norrby var det helt andra tongångar.

Uttåget ur cupen var ett faktum och att sedan IFK Norrköping besegrades med 3-1 hemma i sista omgången räckte inte för att skölja bort besvikelsen.

Men det fanns ändå mycket optimism inför den allsvenska starten där stadsdelskampanjen Stockholms Stolthet hade gjort ett rejält avtryck inför premiären hemma mot Elfsborg. Med över 20 000 på läktarna och ett storslaget tifo var stämningen på topp inför avspark men spelmässigt fick inte DIF upp farten. Elfsborg tog ledningen genom Per Frick och Kenneth Höie räddade en straff innan halvtidspausen. I andra halvlek var det bättre tryck från blåränderna som skapade mycket men gästerna gjorde nästa mål. I 81:a kom en reducering från Daniel Berntsen men trots ett par fina chanser från inhoppande Nyasha Mushekwi blev det inte någon kvittering.

Ett inhopp som gav ”Super-Mush”, som han inom kort skulle kallas, en startplats i bortamötet mot BK Häcken där han tackade för förtroendet genom att göra mål. Dessvärre kvitterade René Makondele kort därefter till 1-1 och endast en pinne togs till slut med hem till Stockholm.

Därefter var det dags för derby mot Hammarby som nu var tillbaka i Allsvenskan efter ett antal år i Superettan. Stämningen var maximerad på Tele2 Arena och Jesper Arvidsson bjöd på årets brytning när han hindrade Linus Hallenius från att sätta bollen innan Sam Johnson sedan kunde ge DIF ledningen.

I andra halvlek vände dessvärre de grönvita matchen med två mål inom fem minuter och derbytorsken var ett ofrånkomligt faktum.

Med en poäng på de tre inledande omgångarna samt cupfiaskot i färskt minne var det minst sagt lite oroligt i leden hos DIF-supportrarna. Men vändningen skulle komma i form av en supersvit av 15 raka allsvenska matcher utan förlust.

Den inleddes med seger hemma mot Kalmar med 1-0 efter en ny monsterbrytning från Jesper Arvidsson på, numera blårandige, Jonathan Rings friläge. Segermålet ordnade Mushekwi sedan i 77:e minuten och en ny trepoängare följde borta mot GIF Sundsvall (2-0).

Segerparaden fortsatte mot Falkenberg (3-1), Gefle (5-1), Åtvidaberg (3-2) och Halmstad (3-2) innan det var dags för nästa derby, den här gången hemma mot AIK. Djurgården befann sig vid det här laget på tredjeplats i tabellen och självförtroendet var gott inför drabbningen på Tele2 Arena. Noterbart är även att Super-Mush vid det här laget var uppe i nio gjorda mål.

Det var dessvärre de svartgula gästerna som började bäst och gjorde 1-0 tidigt och 2-0 på tilläggstid i första halvleken. Men sedan var det dags för Kerim Mrabti att introducera sig på allvar med dubbla debutmål. Reduceringen satte han i 54:e minuten och DIF tryckte på rejält. Kvitteringen kom till slut efter massiv DIF-dominans där Kerim vinklade in 2-2 bakom Patrik Carlgren och efter det forcerade DIF för ett segermål som tyvärr inte kom.

Den sex matcher långa segersviten bröts därmed men den var ändå fortsatt förlustfri. Tre nya kryss följde sedan mot IFK Göteborg (0-0), IFK Norrköping (1-1) och Malmö FF (1-1) vilket gjorde att Djurgården tappade lite mark i tabellen och låg nu på femteplats, dock fortfarande bäst i stan.

Nya trepoängare skulle dock cashas in efter sommaruppehållet genom 2-0 hemma mot Örebro och 1-0 borta mot Helsingborg samtidigt som ännu ett sydkoreanskt nyförvärv tog plats i truppen i form av Seon-Min Moon. Han skulle även få sällskap av en ung Tinotenda Kadewere som anslöt på lån den 4 augusti.

Halva serien var nu spelad och blåränderna befann sig på en fjärdeplats, sju poäng efter serieledande IFK Göteborg. Nya poäng skulle också trilla in och även om 0-0 hemma mot Åtvidaberg var en missräkning så blev det seger mot Örebro borta med 1-0 och mot Häcken hemma efter dubbla mål från Sam Johnson.

Vid det här laget var DIF uppe på tredjeplats i tabellen när det vankades derby på Friends Arena mot AIK. En match där en utvisning på Noah Sonko Sundberg i 32:a minuten gav Djurgården möjlighet att spela med en man mer under en stor del av matchen. Men trots en stor mängd skapade chanser ville inte bollen in och istället gjorde de svartgula mål i 64:e efter en inläggsfrispark. När sedan Jesper Arvidsson fick sitt andra gula med kvarten kvar försvann det numerära överläget och det blev till slut en riktigt sur torsk.

Efter det följde förlust mot Elfsborg med 0-2 och därmed var kontakten med topplagen bruten för Djurgården inför nästa derby där Hammarby gästade Tele2 Arena. Det skulle bli en svängig match där de grönvita tog ledningen två gånger om men där Jesper Arvidsson kvitterade till 1-1 på straff och där Super-Mush nickade in 2-2 i 78:e minuten till ett extatiskt jubel på Tele2 Arena. Tyvärr kom inget segermål trots tung forcering mot slutet med en man mer på planen.

Men tre poäng blev det i alla fall i efterföljande tillställning hemma mot Halmstads BK där DIF vann med 4-2 i en match där Seon Min Moon gjorde sitt debutmål i den blårandiga tröjan och Daniel Berntsen säkrade segern med ett elegant frisparksmål.

Tyvärr följde en sämre period med tre raka förluster mot Gefle, Malmö FF och ett starkt IFK Norrköping (som sedan skulle vinna guld) med numera blårandiga Emir Kujovic och Nicklas Bärkroth i startelvan. 

Men serien skulle i alla fall avslutas starkt med 11 poäng av 15 möjliga där 2-2 mot Helsingborg följdes av en skön triumf med 3-0 mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena. Därefter var det dags för 2-2 ånyo mot IFK Göteborg innan säsongens sista bortamatch spelades mot Falkenbergs FF där Omar Colley och Sebastian Andersson stod för målskyttet vilket gav seger med 2-0. 

I den sista matchen för året var det Sebastian Andersson som stal rubrikerna med ett hattrick mot GIF Sundsvall i en match som slutade 4-2 till DIF. Därmed slutade Djurgården på sjätteplats, för övrigt en placering som laget hade under de tio sista omgångarna i Allsvenskan.

En indikation på att Djurgården numera hade en stabilitet, förvisso som ett allsvenskt mittenlag men det kändes som att det fanns mer att hämta under de närmaste åren och det skulle också visa sig stämma.

 

2016

Efter fjolårets sjätteplats som innebar en återerövrad allsvensk stabilitet fanns det en påtaglig  optimism i Djurgårdsleden inför det stundande säsongen - även om den började med ett dråpslag när Kerim Mrabti åkte på en korsbandsskada i sin landslagsdebut under januariturnén. 

En viktig pjäs borta direkt inför den kommande säsongen och som alltid fanns det en extrem nyfikenhet inför transferfönstrets öppnande där ett antal spännande namn skulle också dyka upp under året.

Sedan tidigare fanns Tino Kadewere på plats och det började komma tydliga tecken på vad som komma skulle. Även Besard Sabovic visade prov på sina kvaliteter och flyttades upp till A-truppen på ett fyraårskontrakt. 

Men givetvis fylldes det även på med helt nya namn under vinterfönstret där sydafrikanske  ytterforwarden Mihlali Mayambelas efternamn klingade synnerligen bekant med tanke på att hans bror Mark varit i DIF och spelat säsongen 2014. I defensiven anlände fler förstärkningar i form av försvararna Marcus Hansson och Jonathan Augustinsson och en spännande trupp började ta form.

Den skulle sedan kryddas ytterligare i februari med två spektakulära offensiva värvningar. Mathias Ranégie återvände hem till Sverige från Watford och installerade sig snabbt på Kaknäs och han skulle få sällskap av den unge kenyanska anfallaren Michael Olunga. Smeknamnet ”Ingenjören” är tveklöst det bästa inom fotbollshistorien och förväntningarna bubblade på kokpunkten inför Ingenjörens ankomst. Supportrarnas förhoppningar skulle också infrias, även om det skulle ta ett tag för Olunga att få upp farten.

På avtackningslistan fanns samtidigt tunga namn som Fredrik Stenman och Jesper Arvidsson och ett rejält tapp i försvaret kom sedan när järnkaminen i mittlåset, Emil Bergström, värvades av Rubin Kazan. Även unga talangerna Marijan Cosic och Samuel Holm rörde sig vidare och skulle sedermera spela allsvensk fotboll med BP under 2023.I mars skulle det även bli en flytt för forwarden Sebastian Andersson som fick IFK Norrköping som ny klubbadress, en mellanstation som skulle följas av ett europeiskt proffsäventyr för ”Basse”.

På ledarsidan var det dock oförändrat där Pelle Olsson fortsatte att leda laget tillsammans med assisterande tränare Anders Johansson, det skulle dock bli stormigt värre på tränarfronten under sommaren, mer om det längre fram. 

Träningsmatchandet inleddes den 16 januari på Maspalomas Stadium där Shanghai SIPG vann med 3-2, Seon-Min Moon och Tino Kadewere stod för DIF-målen. Ny förlust följde med 2-4 mot Örebro SK, men 2-2 mot välmeriterade storslaget Steaua Bukarest kändes lite bättre där Michael Olunga introducerade sig i målprotokollet tillsammans med Daniel Berntsen.

Därefter var det dags för cuppremiär mot Ljungskile hemma på Tele2. En match som blev otippat tuff där ett självmål innebar blårandig ledning med timmen spelad, men en kvittering kom i 76:e minuten och Sebastian Andersson klev sedan fram och räddade tre poäng genom att behärskat placera in 2-1 i slutskedet av matchen.
Sen var det dock slut på det roliga i cupen efter en besk förlust mot Syrianska med 1-0, där ett oförklarligt rött kort på Kevin Walker satte bidragande käppar i hjulet. På det följde sedan en derbytorsk mot Hammarby i sista omgången med 3-1 och därmed var cupspelet ett avslutat kapitel 2016.

I Allsvenskan var det dock desto muntrare miner initialt efter en fin start med tre raka segrar. Sam Johnsson var i högform och målade tre matcher i rad där det blev segrar mot ÖSK (2-0), Falkenberg (5-0) och Gefle (2-1). Johnson höll i sig även i fjärde omgången då han kvitterade till 1-1 i derbyt mot Hammarby, men i andra halvleken var det rullgardin ner och till slut ännu en sur derbytorsk med 3-1.

En förlust som blev startskottet för en bister period med sex förluster på sju matcher där endast segern hemma mot Östersund med 3-0 gav lite välbehövlig uppmuntran. Med tio spelade omgångar fanns endast 12 poäng i poängkolumnen och en kräftgång ner till 13:e plats skapade oro i leden.

Det kom en välbehövlig påfyllning av pinnar i och med segern hemma mot Helsingborg med 3-0 i omgång 11, där för övrigt Sam Johnson dunkade in sitt sjunde mål för säsongen. En skörd som inte gick obemärkt förbi internationellt sett och sedermera ledde till en flytt i juli för Sam till kinesiska Wuhan Zali.
Men i övrigt var det långt ifrån full fart framåt och definitivt inte tätt bakåt i de fem följande matcherna mot Häcken, IFK Norrköping, J-Södra, GIF Sundsvall och Kalmar FF som alla innebar förluster och 3-10 i målskillnad.

Behovet av en frälsare(h) kändes stort och de facto anlände hann mitt i motvinden. Magnus Eriksson kom från Bröndby och skrev på ett 3,5 årskontrakt. Få - om ens han själv - anade då vilken ikon-status han med åren skulle få i föreningen som hans hjärta klappar för. 

Ytterligare en spektakulär transferbomb kom sedan när målvaktsikonen och guldhjälten Andreas Isaksson återvände hem till Djurgården, vilket givetvis var en enorm boost för laget med tanke på hans meritlista och rutin.
In kom även Othman El-Kabir från AFC som blev en injektion med sin speed och utmanande spelstil och dessutom fylldes försvaret på med grundtrygga och stabila backjätten Niklas Gunnarsson.

På tränarsidan var det dock mindre tryggt och efter att först ha fått ett förlängt avtal i juni vände vinden snabbt för Pelle Olsson som till slut fick ett avsked efter den magra poängskörden. In kom istället engelsmannen Mark Dempsey med uppdraget att reda upp det prekära läget.

Han skulle få hjälp med det av en annan frälsare som redan fanns i laget. Michael Olunga hade flaggat för att han var en slow starter när han kom till DIF, men i augusti vaknade ”Ingenjören” till liv och visade vägen hemma mot IFK Göteborg med två mål. Segern var extremt efterlängtad för ett DIF med bottenkänning och blev början på en klättring uppåt- dessutom utan backbjässen Omar Colley i försvaret som såldes till KRC Genk under sommarfönstret.

Ett nytt Olunga-mål samt ett första DIF-mål från Magnus Eriksson räckte sedan till 2-2 hemma mot Elfsborg, men de ångestfyllda blickarna mot nedflyttningsstrecket gjorde sig påminda på nytt efter en torsk med 0-1 borta mot Östersund.

Poängbehovet var akut och på klassiskt järnkaminsmanér reste sig blåränderna ur askan och inkasserade tre raka segrar mot Gefle (2-1), Falkenberg (2-1) och Malmö FF (3-1), den nu fullkomligt glödande ”Ingenjören” målade i samtliga matcherna.

Vinster som gav ett tryggare tabelläge med en 10:e plats men ett bakslag följde av en bister derbyförlust mot AIK. Tillbakastudsen kom dessbättre omgående och två nya segrar mot IFK Norrköping och ÖSK gav solidare grund igen. Lite nytt derbylelände mot de grönvita och ett bottennapp mot J-Södra skakade om båten lite, men avslutningen höll hög klass och tre raka vinster mot Helsingborg, Häcken och GIF Sundsvall räckte till slut till en sjundeplats. I den avslutande matchen mot giffarna slog dessutom ”Ingenjören” till med ett hattrick vilket innebar intern skytteligaseger med tolv mål.

Normalt sett hade en allsvensk sjundeplacering varit att betrakta som en blårandig missräkning, men givet det mardrömslika degraderingsläget under sommaren var det mer av en rejäl utandning och lättnad över utkomsten när säsongen nu var avslutad. 

Mark Dempsey tackade därmed för sig efter ett väl utfört uppdrag och rörde sig vidare till Molde, ny tränarrekrytering påbörjades och Djurgården samlade styrkorna inför en ny säsong - där en viss Magnus Eriksson skulle träda fram och visa vägen fram mot första medaljen sedan lilla silvret 2007.

2017

Med fjolårets berg-och-dal-baneresa i backspegeln - där det allsvenska kontraktet ett tag var i rejäl gungning - var det viktigt att återerövra stabiliteten i föreningen, samtidigt som jakten på nya framgångar var av största vikt. Efter att Mark Dempsey rört sig vidare till Molde efter sin räddningsaktion under hösten 2016, var tränarposten vakant och ett nytt rubrikskapande namn var i antågande.

Özcan Melkemichel hade gjort stort avtryck både på planen och i media med sin rättframma och orädda ledarstil som tränare i Syrianska. Efter att sedan ha lett AFC Eskilstuna från division 1 upp till Allsvenskan på två säsonger lyste Özcans stjärna allt starkare och i december 2016 blev det officiellt att han klev in som ny huvudtränare för Djurgården, flankerad av den lågmälde strategen Ivan Ristic som assisterande tränare.

En dynamisk inledning på säsongen 2017 och fler bomber från sportchef Bosse Anderssson skulle brisera i ett extremt aktivt transferfönster. En bejublad återkomst till Kaknäs för Tommi Vaiho från GAIS blev startskottet, följt av en spännande rekrytering av senegalesiske strikern Aliou Badji - som fick det inte helt tacksamma uppdraget att ersätta Michael ”Ingenjören” Olunga, vars målsuccé innebar en minst sagt lukrativ flytt till Kina.

Men det största mediaexplosionen skulle komma i februari när den ikoniske guldhjälten Kim Källström i princip smugglades hem till Sverige från Grasshoppers med rigorös sekretess och därmed återförenades med radarpartnern Andreas Isaksson, som var aktiv i lobbandet för att få hem Kim till DIF. Entusiasmen inom Djurgårdsfamiljen var som väntat massiv och DIF-supportrarna stod för ett känsloladdat välkomnade på Arlanda för en påtagligt rörd Kim.

Fler ankomster skulle det dock bli och även om Souleymane Kone och Haruna Garba inte väckte alltför stor uppståndelse blev det desto mer liv i luckan i mars när namnkunniga duon Jonas Olsson och Gustav Engvall, samt backlöftet Felix Beijmo, presenterades.

En diger importlista brukar vanligtvis innebära en lång exportlista och så var fallet även denna gång. Förutom tidigare nämnda exit för Olunga blev det sorti för Alexander Faltsetas, Sen-Min Moon, Mathias Ranegie (lånet upphörde), Hampus Nilsson, Daniel Berntsen och Kenneth Höie som la handskarna på hyllan.Ett stort antal utlåningar blev det också där följande spelare berördes: Mihail Mayambela, Kebba Ceesay, Oscar Jonsson, Filip Tasic, Marcus Enström, Besard Sabovic och Tim Björkström.

Därmed över till det som räknas i slutändan - matcher med tillhörande resultat. Även om det sistnämnda fick ses som sekundärt i de träningsmatcher som genomfördes. Vasalund och ungerska Debreceni besegrades i januari, följt av torsk mot välbekanta kroatiska HNK Rijeka, kryss mot danska Ålborg samt förlust med 0-3 hemma mot norska Vålerenga.
Notabelt var att målskyttet var skralt och inte lirade med de förväntningar som fanns, speciellt med tanke på att spetsige Kerim Mrabti nästan var att betrakta som ett extra nyförvärv när han nu var tillbaka efter sin korsbandsskada.

Bättre lycka i skarpt läge var ändå förhoppningen men det bjöds på en klassisk kalldusch när Degerfors gästade Tele2 i första gruppspelsmatchen i Svenska Cupen. Värmlänningarna tog ledningen redan i första minuten genom Sphetim Hasani och när Amadou Jawo kvitterade med timmen spelad trodde nog de flesta att det skulle ordna upp sig. Hasani var dock inte klar för dagen utan satte sitt andra strax efter och Degerfors vann med 2-1.

En tuff start för Özcan och hans manskap och ett efterföljande kryss mot BP gjorde inte saker lättare. Den sista gruppspelsmatchen gav förvisso seger med 1-0, efter ett vackert mål av Othman El-Kabir, men det kunde inte förhindra det ofrånkomliga uttåget ur cupen.

Ingen optimal uppladdning inför en allsvensk premiär hemma mot Sirius på Tele2 Arena och de 26 648 åskådarna som var på plats fick inte känna någon medvind. Det blev förlust med 0-2 och den efterföljande bortapremiären mot BK Häcken blev en mållös historia. 

Men trendbrottet skulle komma i tredje omgången när Elfsborg trycktes tillbaka med 3-0 hemma på T2. Gustav Engvall öppnade sitt blårandiga målkonto redan i andra minuten och Kerim Mrabti satte 2-0 tre minuter senare och säkrade segern, därmed Djurgården var uppe på hästen igen.

Visserligen kom en bortaförlust mot MFF med 3-2 efter ett avgörande mål i 86:e minuten men sedan sköt säsongen fart. Elva poäng på fem matcher med segrar mot Halmstad, ÖSK och IFK Göteborg samt kryss mot Peking och J-Södra innebar att Djurgården klättrade upp i toppskiktet av tabellen. Notabelt är även att Magnus Eriksson stod för fyra mål under den här perioden, ett tidigt tecken på vem skulle toppa den allsvenska skytteligan när säsongen sedan summerades.

Att det sedan skulle bli ett nytt derbydebacle mot AIK i nästa omgång härdade en redan hård hud med ytterligare ett lager, speciellt med tanke på att Djurgården hade ett stort spelmässigt övertag. Spelmässigt såg det dock allt bättre ut med Özcans klassiska offensiva frihet på sista tredjedelen och sommaren förflöt med sju segrar, ett kryss och tre förluster där Magnus Eriksson och Othman El Kabir hade en kontinuerlig poängproduktion - och även Aliou Badji började få fart på målskyttet. 

Väl inne i september befann sig Djurgården på en andraplats och en ny fin period inleddes med elva poäng på fem matcher. Det blev segrar mot IFK Göteborg (3-1), ÖSK (4-1) och GIF Sundsvall (5-0) samt kryss mot Elfsborg och Hammarby samtidigt som Magnus Eriksson fortsatte att ösa in mål och var vid det här laget uppe i 14 fullträffar under säsongen. Ett antal som skulle räcka till en delad titel som allsvensk skyttekung tillsammans med välbekante Kalle Holmberg, då i IFK Norrköping.

 

 

Gulddrömmar väcktes till liv och blickarna riktades upp mot ledande MFF som hade legat etta sedan andra omgången i Allsvenskan. Hoppet om den ädlaste av medaljer släcktes dock genom en svidande förlust mot Sirius (0-2) på Studenterna som hade en viss tränarduo vid namn Kim Bergstrand & Thomas Lagerlöf bakom rodret. 

Det fanns dock ingen tid att grubbla över det nederlaget eftersom en Europaplats låg i potten.Två kryss mot Häcken och Jönköpings Södra följde och vägen låg krattad för Djurgårdens första europeiska cupdeltagande sedan 2008 inför den avslutande hemmamatchen mot Kalmar.
Stämningen var extremt laddad på Tele2 Arena där Elliot Käck hittade fram till Kerim Mrabti i slutet av första halvlek som kliniskt satte 1-0. I andra halvlek fyllde Kerim på med ytterligare ett mål, efter assist av El-Kabir, vilket gav 2-0 och vägen till Europa låg öppen. Andreas Isaksson bjöd å sin sida på magiskt målvaktsspel och när slutsignalen ljöd var det eufori i luften när supportrarna tackade av spelarna på arenan.

Tredjeplats, lilla silvret och Europa-biljett summerade en grym säsong och lite i skymundan vanns även kvalmatchen till Svenska Cupen mot Gamla Uppsala SK med 4-1 i augusti. En biljett in till ett kommande gruppspel som skulle leda vidare till en extremt välkommen titel under det kommande året…

2018

Efter att lilla silvret bärgades 2017, med tillhörande guldsniffande, var de alltid lika höga förväntningarna på den blårandiga säsongen kanske snäppet mer uppskruvade än vanligt. En efterlängtad titel skulle också komma i Svenska Cupen - men innan dess var det sedvanligt full aktivitet under transferfönstret för sportchef Bosse Andersson.

Sedan ett år tillbaka var Özcan Melkemichel och assisterande parhästen Ivan Ristic installerade som tränare för laget och ett antal intressanta spelare skulle trilla in under vintern. Först in var en kvartett som anlände i princip samtidigt: Jonathan Ring (Kalmar FF), Dzenis Kozica (J-Södra), Johan Andersson (Sirius) och även unga BP-fostrade superlöftet Hampus Finndell som återvände till Sverige efter en tuff period som ungdomsproffs i Groningen.

En ögonbrynshöjare i media och ännu mer skriverier blev det när norske tvåvägsmittfältaren Fredrik Ulvestad lämnade Burnley FC för DIF - och hyfsat försynt påpekade att han kom till Djurgården för att vinna titlar. 

Nästa värvning väckte inte lika mycket uppmärksamhet då det begav sig - men det skulle komma att ändras över tid. Efter fem säsonger i GIF Sundsvall anslöt den då inte alltför omskrivne mittbacken Marcus Danielson till Djurgården med förhoppning om att ta en tröja i en backlinje med namn som Jonas Olsson, Jacob Une Larsson och Niklas Gunnarsson samt senare även stjärnvärvningen Erik Johansson (sedermera Berg) som anslöt under sommaren.

Fortsättningen på historien är välkänd vid det här laget och ytterligare ett spännande namn var snart på plats när vindsnabbe zambiern Edward ”Tigern” Chilifya landade. Smeknamnet skulle hyfsat snabbt ändras till ”Chili” och även där tog en fin framgångssaga sin början.

I mars var det sedan dags för armeniske anfallaren Jura Movsisjan att teama upp med laget, även om den resan inte blev fullt lika succéartad som ovan nämnda exempel.

Hursomhelst en betydande mängd spelare in vilket också krävdes med tanke på att ett stort gäng spelare lämnade:
Giganten Kim Källström lade skorna på hyllan och en annat stort namn gick förlorat när Magnus Eriksson flyttade till USA och San José Earthquakes. Elliot Käck sökte sig till norska IK Start och för Othman El Kabirs del blev det ryska FC Ural.
En omfattande mängd låneavtal skrevs också där Marcus Hansson, Mihlali Mayambela, Joseph Cessay, Haruna Garba, Soluleymane Kone och allas vår omsjungne striker Amadou Jawo gick på lån och spelade med andra tröjfärger.

Fem träningsmatcher hanns med under försäsongen som Djurgården gick igenom obesegrade, där  vinsterna mot HJK Helsingfors och Bodö/Glimt stack ut lite extra. En positiv känsla fanns således inför cupstarten och den skulle visa sig vara synnerligen befogad.

Första steget mot det kommande cupguldet var redan taget i och med vinsten mot Gamla Upsala SK i augusti 2017. När sedan gruppspelet drog igång den 19 februari var segermaskinen redan väloljad. Degerfors slaktades med 6-0 hemma på Tele2 Arena där Haris Radetinac och Tino Kadewere båda blev tvåmålsskyttar. Efter det följde dock en betydligt kärvare resa på Vikingavallen där Niklas Gunnarsson lyckades få hål på ett vilt kämpande IK Frej med kvarten kvar. 1-0 räckte ändå gott till tre poäng och samma resultat blev det mot Jönköpings Södra där Kevin Walker blev sen matchhjälte med tillställningens enda mål i 83:e minuten.

Full pott och gruppseger där BK Häcken väntade i kvartsfinalen. En match som blev precis så tuff och intensiv som väntat med mängder av chanser åt båda hållen. Dödläget skulle dock brytas av Tino Kadewere som fick en smart passning i djupled av Kerim Mrabti och dunkade bollen i mål med knappa kvarten kvar.

Cupdrömmen brann allt starkare och i semifinalen väntade sedan derby mot AIK på Friends. DIF kom till matchen med ett inte alltför uppmuntrande derbyfacit mot de svartgula rivalerna, men denna gång var det inget snack. Seger med 2-0 blev det och än en gång var det Tino Kadewere och Kerim Mrabti som lyste lite extra som målskyttar, uppbackade av en solid defensiv insats från hela laget som såg till att stänga igen ordentligt bakåt.

En derbyseger som firades grundligt runt om i Stockholm och kort därefter hann Allsvenskan dra igång där Djurgården inte direkt rosade marknaden initialt, mer om detta senare… Låt oss istället spola fram till cupfinalen mot Malmö FF den 10 maj på ett i praktiken utsålt Tele2 Arena.

De flesta hade förväntat sig ett intensivt och tight tungviktsmöte, men efter ett tidigt ledningsmål från Jacob Une Larsson var det DIF för hela slanten. I media skrevs det om att Djurgården ”dansade hem titeln”, vilket var en rimlig och målande beskrivning av en match som blåränderna vann komfortabelt med 3-0 efter ytterligare fullträffar från Kerim Mrabti och Jonathan Ring.

Första titeln sedan 2005 och inte helt otippat blev det ett galet firande nere på planen på Tele2 Arena som sedan fortsatte i hela huvudstaden under kvällen med en lyrisk Bosse Andersson som konstaterade att ”vi visste att vi skulle ta den här j-la bucklan”.

Fullt lika munter blev inte den första fjärdedelen av Allsvenskan - även om det började bra med seger i premiären borta mot Östersund där Marcus Danielson fick chansen att visa upp sig direkt efter återbud från Jonas Olsson och Jacob Une Larsson. Han tackade för förtroendet med en stark insats och klev även fram som matchvinnare med ett tidigt mål, en ledning som sedan stod sig hela vägen fram till slutsignalen.

I den efterföljande hemmapremiären mot Trelleborg kom ytterligare ett mål från ”Mackan” men den här gången räckte det bara till 1-1 efter en kvittering för TFF i andra. I omgång 3 var det sedan derbydags mot AIK som förutom en besk förlust med 2-0 även innebar ett omdiskuterat rött kort på Jura Movsisyan när Daniel Sundgren visade upp imponerande skådespelarkonster och föll handlöst utan någon fysisk kontakt då Jura markerade framför honom med pannan.

Onekligen en sur torsk men en skön hemmaseger med 3-0 mot Malmö FF gav ändå en viss lindring, följt av ett kryss borta mot Elsborg och en femteplats i tabellen kändes ändå godtagbart. Dessvärre kom tre raka förluster mot Hammarby, Malmö FF och BP vilket innebar ett ras ner till tionde plats och det fanns oro i leden inför den stundande cupfinalen.

Som tidigare nämnts blev det en klang & jubel-föreställning när cupbucklan bärgades, vilket också blev ett inspirerat startskott på en fyra matcher lång allsvensk segersvit. Tino Kadewere visade vägen med avgörande mål mot Dalkurd (1-0) och gjorde ett till mot Örebro SK (2-0). Därefter besegrades IFK Göteborg med 3-1 och sedan blev det en grand finale för Tino som dunkade in hela fyra mål när DIF körde över Sirius på Studenternas med 5-1 innan VM-uppehållet tog vid.

Tinos målfyrverkeri gick knappast obemärkt förbi och det ledde till en försäljning till franska Le Havre i sommarfönstret. Även Felix Beijmo lämnade för Werner Bremen och Julian Kristoffersen för danska Hobro och utöver det blev det ett antal förlängda låneavtal samtidigt som Jura Movsisyan tackade för sig.

Inflödet i sommarfönstret innebar dock ett spektakulärt namn när Erik Johansson (senare Berg) anlände från FC Köpenhamn och senare klev även nyförvärven Nicklas Bärkroth och Omar Eddahri in på Kaknäs under sommaren.

I början av juli var det sedan dags för allsvensk omstart då Peking gästade Tele2 Arena där Haris Radetinac stod för ett tidigt ledningsmål som dessvärre kvitterades till 1-1. Två raka trepoängare mot Kalmar FF och BK Häcken gav emellertid vind i seglen och haussade upp förväntningarna inför det kommande emotsedda Europa League-mötet mot ukrainska Mariupol. En match där Djurgården tryckte på framåt och vann skottstatistiken med 16-6 men hamnande i tidigt underläge. Aliou Badji klev dock fram som räddande ängel med en kvittering på övertid och 1-1 gav ändå hyfsade förutsättningar inför returen.

Veckan efter var det sedan dags igen med en stor mängd DIF-supportrar på plats i den vackert belägna  ukrainska kuststaden - som sorgligt nog till stora delar skulle pulvriseras av ryska attacker fem år senare. Även denna gång hamnade DIF i underläge när Pikhalonok satte 1-0 men stekhete Aliou Badji var redo att reprisera sitt målskytte och satte 1-1  med knappa kvarten kvar. Förlängning följde men Mariupol fick sista ordet genom mål av Fomin. Förlust med 2-1 och därmed var Europa-drömmen släckt för denna gång.

Uttåget genererade någon typ av svacka i laget och en svidande förlust med 5-0 mot Häcken följdes av ny torsk med 2-0 mot Kalmar. Men DIF skulle ta sig upp på hästen ändå och efter 2-2 mot Elfsborg var det dags för derby mot Hammarby, då Djurgården kom till match med en minst sagt ofördelaktig derbystatistik mot de grönvita med i bagaget.

Det efterlängtade trendbrottet skulle dock komma. Erik Johansson fick överraskande rollen som central mittfältare och inledde med den första av tre assister till Kerim Mrabti som satte 1-0. Haris Radetinac fyllde på med 2-0 och Hammarby jagade reducering och fick också in 2-1, vilket ökade dramatiken ytterligare.
Men nervknutarna skulle lösas upp i 86:e minuten av Aliou Badji som framrullad av Erik Johansson kunde rulla in 3-1 till ett sinnessjukt jubel på arenan och oförglömliga glädjescener.

En mångårig derbyförbannelse var därmed hävd, fast i omgången efter knackade den krassa verkligheten på igen när det blev en besk hemmaförlust mot BP med 0-1. Tabellmässigt befann sig DIF då i det berömda mellanmjölksskiktet och en åttonde plats blev i alla fall till en sjundeplats efter att Trelleborg besegrats med 3-1.

De fem följande matcherna innebar dessvärre inte något lyft med en förlust mot Östersund och fyra kryss mot GIF Sundsvall, IFK Norrköping, Örebro och 0-0 i hemmaderbyt mot AIK med en storspelande Tommi Vaiho i målet.

Trots medaljer och Europa-platser utom räckhåll ryckte ändå blåränderna upp sig i de avslutande omgångarna då tre raka segrar bärgades mot IFK Göteborg (2-0), Dalkurd (2-1) och Sirius (1-0). Nio poäng räckte till en placerings förbättring och en sjundeplats blev därmed facit för Djurgårdens allsvenska säsong 2018.
Den interna skytteligan fick dubbla vinnare med Tino Kadewere och Kerim Mrabti på åtta mål var och Aliou Badji blev tre med sex fullträffar. 

Året kunde således summeras med viss ambivalens, där den allsvenska säsongen inte flög som det var tänkt samtidigt som den första bucklan sedan 2005 de facto kunde ställas in i det i övrigt välfyllda pokalrummet på Stockholms Stadion.

I mitten av november kom sedan beskedet att Özcan Melkemichel och Ivan Ristic inte fick förlängda kontrakt och därmed var tränarfrågan öppen för spekulation. Frågetecknen rätades dock ut kort därpå då det stod klart att den dynamiska duon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf - som haft en succéartad sejour i Sirius - skrivit på för tre år i DIF. En rejäl bomb i den svenska fotbollen och det skulle visa sig vara ett klokt val med tanke på det kommande året…

 

2019 - det oväntade gulddåret

Det här var året då Djurgården skulle bygga för framtiden. Ett nytt tränarpar i Kim Bergstrand & Thomas Lagerlöf och rejäl rotation i truppen gjorde att förväntningarna var lite mer baissade än vanligt. En onödig lågmäldhet skulle det visa sig när slutsignalen ljöd den 2 november på Östgötaporten och den magiska höstkvällen, med tillhörande galet firande inleddes…

Men låt oss ta det från början. Ett efterlängtat cupguld, plus en inte alltför klockren allsvensk säsong, fanns i ryggsäcken när säsongen sparkade igång i januari. För Kim & Tolles del gällde det att implementera den träningskultur som varit deras framgångsrika signum sedan tidigare uppdrag i BP och Sirius. Men även att foga ihop en sammansvetsad grupp där det var påtagligt drag i transferfönstret för sedvanligt idoge Bosse Andersson.

Redan innan jul hade två norska julklappar delats ut till DIF-supportrarna i och med ankomsten av Aslak Witry och PK Bråtvetit. I januari var det sedan dags för två återkomster då Elliot Käck avbröt sin norska sejour i IK Start och den då okände unge målvaktstalangen Jacob Widell Zetterström kom tillbaka från IFK Lidingö till DIF, där han spelat sedan han var knatte.
Fler unga intressanta namn från de egna leden kontrakterades också då juniorerna Oscar Pettersson och Alexander Abrahamsson blev blårandiga A-lagsspelare. Även den unga målsprutan Adam Bergmark Wiberg - med ett stort Djurgårdshjärta och anrika familjerötter - anslöt från Gefle.

Mer kraft skulle dock in i offensiven och kort därpå följde en spektakulär värvning av Sierra Leone-födde anfallaren Buya Turay som återvände till spel i Allsvenskan. En drömvärvning skulle det visa sig och efter den tidigare nämnda kvällen på Östgötaporten stod han som vinnare i den Allsvenska skytteligan.
Ännu en uppseendeväckande värvning kom sedan in under februari när flitigt omskrivne Astrit Ajdarevic skrev på och en intressant trupp gjorde sig redo för försäsong.

Naturligtvis fanns det även en diger lista på spelare ut och säsongen 2018 avslutades med att målvaktslegendaren Andreas Isaksson la handskarna på hyllan samtidigt som hans kollega Oscar Jonsson rörde sig vidare till Karlstads BK. I backlinjen blev det utlandsflytt för både Jonas Olsson (Wigan) och Niklas Gunnarsson (Palermo) medan allas vår Amadou Jawo rundade av efter lång och trogen tjänst i anfallet - och för Omar Eddharis del gick till GIF Sundsvall.

Efter nyåret fortsatte utflödet med lån av Marcus Hansson till BP och Souleyman Kone fortsatte sin lånesejour med FC DAC 1904. Utlåning blev det även för Joseph Ceesay (senare i MFF) och Besard Sabovic som båda gick till Dalkurd plus Matteo Catenacci som lånades ut till Sollentuna FK.
Ett par riktigt tunga tapp kom sedan i februari. Publikfavoriten Kerim Mrabti rörde sig vidare och skrev på för Birmingham City medan senegalesiske målmaskinen Aliou Badji värvades av Rapid Wien.

Försäsongsmatcherna var fåtaliga och inleddes under träningslägret på Gran Canaria med match mot norska Kristiansund som innebar förlust med 0-1. På DIF-dagen på Tele2 Arena var det norskt motstånd ånyo och denna gång blev det 1-1 mot Lilleström där Kevin Walker stod för Djurgårdens mål.

Inget skräckinjagande facit inför starten på Svenska Cupen mot IK Frej. En match där Kevin Walker satte tonen med 1-0 följt av en försmak på Aslak Witrys målfarlighet där norrmannen tryckte in 2-0 i början av andra halvlek. Någon behaglig resa blev det emellertid inte då en reducering från Melvin Fritzell med timmen spelad gjorde att det drogs en suck av lättnad efter slutsignalen där segersiffrorna skrevs till 2-1.

Därpå följde en tripp söderut då Hässleholms IF avfärdades med 3-0, försvararna stod för målfabrikationen i form av Jacob Une Larsson, Marcus Danielson och Johan Andersson. 

Upplagt för gruppfinal i cupen mot Elfsborg således vilket blev en dramatisk historia. Straffmiss och självmål av DIF inom loppet av tre minuter gav en tuff start men Jesper Karlström och Haris Radetinac vände å sin tur på steken på fyra minuter i början av andra halvlek. Dramat var dock inte slut där och efter Pawel Cibickis kvittering var det nervigt värre. Oavgjort räckte till gruppseger och minuterna gjorde sitt fram tills inhoppande Dzenis Kozica frälste DIF på tilläggstid när han satte 3-2 till vilt jubel på Tele2 Arena.

Full pott i gruppspelet och därmed väntade en rafflande kvartsfinal mot Hammarby. Det blev en tight historia och efter 0-0 vid full tid puss 2 x 15 tillägg väntade straffläggning. Djurgården var det stabilaste laget och efter Jeppe Anderssons inledande straffmiss följde fyra raka mål av DIF från Marcus Danielson, Fredrik Ulvestad, Jesper Karlström och Aslak Witry. Fullträffar som alla väckte vilt jubel, precis som PK Bråtveits underbara räddning på elvameterssparken från den av DIF-publiken gravt föraktade Nikola Djurdjic.

Eufori dramatiserad på allra bästa sätt och siktet kunde därmed ställas in på den kommande semifinalen mot BK Häcken. Även här bjöds det på en nervpirrande tillställning där blåränderna tog ledningen två gånger om genom Marcus Danielson och Buya Turay, men där Häcken kvitterade båda ledningarna i en högkvalitativ fotbollsmatch.
En halvtimme övertid väntade sedan där gästerna dessvärre triumferade genom Mervan Celiks skott med tio minuter kvar och DIF kom inte ikapp.

Därmed var drömmen om en ny cuptitel släckt för denna gång och efter ett genrep mot AFC Eskilstuna med torsk 2-3 - men ändå med två uppiggande mål från Buya Turay - drog det ihop sig till allsvensk hemmapremiär mot GIF Sundsvall.

En tillställning som började i dur inför de över 20.000 åskådarna där Kevin Walker och Buya Turay såg till att det stod 2-0 efter bara en kvart, med god hjälp av dubbla assist från Nicklas Bärkroth. Därefter blev det snäppet mer mollklingande med reducering en kvart senare och naturligtvis skulle Omar Edhari visa att släkten är värst i andra halvlek.

2-2 i en hemmapremiär var givetvis en missräkning men på favoritarenan benämnd Behrn skulle det lossna. Dubbla mål av Aslak Witry och ett från Buya Turay skrev segersiffrorna till 3-0 och Buyas målform följde med in i omgång 3 med en ny fullträff då IFK Göteborg besegrades med 2-1 hemma.

Därmed var Djurgården i serieledning och den underströks efter 1-0 mot Häcken på Bravida Arena där Erik Berg klev fram som matchhjälte. Segervinden mojnade dock något då Erik Berg i grevens tid lyckades ordna en poäng på övertid till 1-1 hemma mot IFK Norrköping. 

Sedan drog det sena 10-talets symtomatiska derbyelände igång med torsk mot Hammarby med 1-2 och ny bister förlust mot AIK med 0-2. Däremellan inhöstades även ett kryss borta mot Helsingborg och den inledande karnevalsstämningen var nu utbytt mot betydligt mer koleriska tongångar och en sjundeplats i tabellen.

Kasta in handduken och ge upp är dock inget som praktiseras inom Djurgårdens Idrottsförening och ett kraftfullt svar skulle komma med fem raka segrar. Falkenberg (3-0), Elfsborg (2-0), Östersund (3-1), Sirius (2-0) följt av sommaruppehåll och 2-0 mot Kalmar FF i omstarten den 1 juli innebar tätkänning ånyo och en andraplats i tabellen.

En liten inbromsning i segerparaden skulle sedan komma med 1-1 mot AFC och samma siffror borta mot MFF. Men sedan dundrade den blårandiga vinstmaskinen igång igen. Sex raka segrar med målskillnaden 12-0 och ett antal tunga skalper. 
Kalmar slogs med 1-0, BK Häcken med 2-0, Elfsborg med 1-0 och mot Sirius presenterade sig debuterande nyförvärvet Curtis Edwards på bästa sätt genom att sätta ledningsmålet redan efter fem minuter. Slutsiffrorna landade till slut på 4-0 efter att Buya Turay och de två nyckelspelarna Fredrik Ulvestad och Jonathan Ring bidragit med varsin kasse.

Buyas massiva målform höll i sig och han nätade tillsammans med Marcus Danielson och Nicklas Bärkroth mot AFC Eskilstuna som besegrades med 3-0. Ett ännu viktigare mål kom sedan i nästa omgång för sierraleoniern när han sänkte Malmö FF borta på Stadion med matchens enda mål inför ett euforisk blårandigt bortafölje.

Men säg den lycka som varar för evigt? Ett nytt derby mot AIK väntade och efter att Henok Goitom teatraliskt gått omkull i straffområdet, eller ”förstärkt” som han själv uttrycket det efteråt, fick AIK 1-0 till skänks på straff och sedan följde det sedvanliga bombardemanget mot det svartgula handbollsförsvaret utan framgång.

En deprimerande plump i protokollet men serieledningen var ännu intakt. Segersviter var något av temat för säsongen och en ny fyra matcher lång vinstparad skulle följa, där ankomsten av tidigare allsvenska skytteligavinnaren Emir Kujovic höjde temperaturen rejält hos hela Djurgårdsfamiljen inför slutspurten i guldstriden.

”Kujo” introducerade sig på bästa sätt med dubbla mål direkt mot Helsingborg. En påpasslig nick på Buya Turays till inlägg förklädda skott innebar 1-0 - och sju minuter senare satte han tvåan.
Jonathan Ring kopierade sedan bedriften med två kassar när GIF Sundsvall besegrades med 4-1 och sedan följde 1-0 mot Falkenberg och 2-1 mot Östersund.

Guldvittring de luxe med årets sista derby väntandes och dags för fjärde raka 08-relaterade käftsmällen för året. Hammarby, som var formstarkt under hösten, vann med 2-1 och därmed tog Malmö FF över förstaplatsen och en bottenlös förtvivlan öppnade sig i sinnet hos många DIF-supportrar.

Men fotboll handlar som bekant till stor del om att hantera motgångar och DIF reste sig på bästa sätt. Blåvitt besegrades med 1-0 på Gamla Ullevi, efter ännu ett mål av Buya, och samtidigt förlorade MFF mot Hammarby vilket innebar att allt låg i egna händer med två omgångar kvar.

Hemmamatchen mot Örebro, i ruggigt men skönt höstväder, var utsåld till bristningsgränsen och när Fredrik Ulvestad gav Djurgården ledning via en straff i tredje minuten bröt jublet loss. Ytterligare mål av anfallsduon Turay och Kujovic innebar seger med 3-0 och det rådde guldfeber i huvudstaden.

Förutsättningarna var intrikata inför den avgörande omgången. DIF hade 65 poäng och 34 plusmål och ett kryss skulle räcka, medan Malmö FF och Hammarby båda hade 62 poäng med 35 respektive 34 plusmål. 
Ångest över ett förlorat guld förstärktes därmed med en påtaglig oro för ett eventuellt grönvitt SM-tecken. Men utgångsläget var ändå fantastiskt med DIF-ögon sett och det var positiva tongångar hos den enorma mängd Djurgårdare som vallfärdade ner till Östgötaporten. 

Sedan rullade det igång och att IFK Norrköping hade en lång förlustfri svit i ryggen märktes. Inledningen var ett dråpslag där Pekings Rasmus Lauritsen stötte in 1-0 efter hörna och sex minuter senare var mardrömmen ett faktum när välbekante Sead Haksabanovic nickade in tvåan.

En våg av fasa genomsköljde sannolikt varenda DIF-supporter på plats men en viss tröst fanns ändå i att det var 5/6 av matchen kvar för att jobba fram en kvittering. Samtidigt kom dock rapporter om att Malmö tagit ledningen med 2-0 mot ÖSK under första kvarten och allt pekade på att minst ett kryss var ett måste.

Djurgården stormade på och lägen kom för Buya, Haris och Ulvestad medan Curtis Edwards sköt decimetrar utanför. Stämningen i halvtid var minst sagt dämpad och Kim & Tolle stuvade om inför andra där Astrit Ajdarevic kom in för att röra om i grytan.
Ett lyckat drag och ett par heta lägen kom innan Jesper Karlström tände hoppet i 50:e minuten med ett wobblande skott på en andraboll efter en hörna. Vittring fanns och även Emir Kujovic kom in och ökade trycket. 

Det var också ”Kujo” som hittade fram till Buya Turay i boxen i 65:e minuten och arenan fullkomligt exploderade när han stötte in bollen i mål.

I detta läge var Djurgården svenska mästare men marginalen var skör med tanke på de övriga resultaten. Det blev nervigt och slit-och-släng-fotboll mot slutet, men ett andra gula kort på Thorarinsson med kvarten kvar skapade andrum och DIF-ikonen Tommi Vaiho krönte en fantastisk säsong med ett par sista avgörande ingripanden samtidigt som minuterna gick.

En sista skräckinjagande frispark i 93:e minuten gränsade till infarkt för många, men det här var Djurgårdens år. Slutsignalen ringde ut över Östgötaporten och ett galet och förlösande jubel steg medan guldrusiga supportrar fyllde planen.

Firandet blev minst sagt episkt, där bland annat Bosse Andersson svimmade av glädje, och sedan togs pokalen och festen vidare till den kungliga huvudstaden och Fotografiska där spelare och supportrar firade ihop. Den blårandige härföraren Jesper Karlström sammanfattade känslan på allra bästa sätt när han belåtet konstaterade att: ”Nu har jag fler titlar än bajen”.

Ett SM-guld som få hade sett komma och en succéstart för Kim & Tolle på deras tränarresa i föreningen. Att Buya Turyas guldmål dessutom innebar seger i den allsvenska skytteligan med 15 totalt var ytterligare ett plus i kanten och ytterligare prisregn skulle följa för enskilda spelare under de efterföljande fotbollsgalorna.

SM-tecknet kom symboliskt nog tio år efter ”The Great Escape” 2009, då Djurgården var ytterst nära att trilla ner i Superettan. Nu fanns det en stark framtidstro och tillförsikt inför den kommande säsongen 2020 - som dock skulle bli en av de märkligaste i Allsvenskans historia när ett synnerligen  elakt virus från en marknad i Wuhan erövrade världen och ställde allt på ända...