2000-2009

Dessutom tillkom klassiska namn som Pa Dembo Touray, Agbar Barsom, Stefan Bergtoft och Stefan Bärlin in i truppen och kronan på transferverket skulle sedan anlända i slutet på april när DIF-ikonen Stefan Rehn - givetvis kallad Frälsarhen - återvände till Djurgården efter sin sejour i FC Lausanne-Sport.

2000-2009 år för år

2000 - Omstart i Superettan

En stark trupp fanns på plats, inte minst tack vare förlängda kontrakt med Markus Karlsson och Mikael Dorsin som bildade en solid backlinje tillsammans med Patrik Eriksson-Ohlsson och Nicklas Rasck som ofta och gärna skojade bort motståndare med tvåfotsdribblingar högt upp i banan.

På tränarbänken fanns Sören ”Snuffe” Åkeby och Zoran Lukic på plats för att genomföra den resa som skulle leda till det oförglömliga SM-guldet i Borås. Men nu var det Superettan som gällde med något mindre namnkunniga motståndare i stil med Umeå FC som komfortabelt besegrades med 5-2 i premiären inför 6145 på Stockholms Stadion. En match där ”Adde” Johansson omgående presenterade sig med två mål medan PEO, Pierre Gallo och Jones Kusi-Asare också noterade sig i målprotokollet.

Någon promenad i parken skulle det dock inte bli i Superettan vilket DIF fick erfara med två efterföljande  uddamålstorskar mot Ljungskile och Enköping. Ett hack i kurvan som inte skulle bli långvarigt där blåränderna sedan tog fem raka segrar, där speciellt segern mot Malmö FF borta med 2-0 var extra njutbar, även om det skulle bli ännu roligare under hösten i returmötet på Stadion.

Därpå följde lite blandade resultat där segrar med genuin spridning av målskyttet på Wowoah, Adde, Kusi-Asare, Barsom, Bärlin, Gallo, Dorsin, Pehrsson m.fl även varvades med några nya uddmålsförluster och där DIF-offensiven med sitt rörliga 4-3-3-undantagsvis klickade.

Men en ny segersvit skulle inledas den 24 juli med start mot Kalmar där hemvändaren Stefan Rehn klev fram som bejublad målskytt och ordnade seger med 2-1 inför jublande 5665 åskådare hemma på Stadion. 

Elva raka vinster blev det med en del rejäla offensiva urladdningar där framför allt matchen på Stadion mot Malmö FF etsat sig fast i minnet.

Båda lagen spelade i Superettan det året, men etablerade sig snabbt i tabellens topp och när matchen gick av stapeln den 4 september handlade det om en ren seriefinal. Det var en mäktig publikinramning med 13305 på läktarna och mycket av mediernas uppmärksamhet riktades mot en ung spelare vid namn Zlatan Ibrahimovic - men det var en annan något mindre omskriven lirare som blev kvällens kung: Stefan Bärlin.

”Bärra” hade en magisk kväll på Stadion. Han satte det första målet själv och låg bakom de tre nästkommande. Men han var långt ifrån ensam om att överprestera. Djurgården bjöd på fotbollsunderhållning av allra högsta klass och mittfältet med Magnus Pehrsson, Andreas Johansson och Stefan Rehn dominerade fullständigt. Den sistnämnde lyckades även med konststycket att sätta ett vackert frisparksmål. Samuel Wowoah hade också en synnerligen rolig kväll, två mål blev det för ”Vovven” som spelade centralt i tremannaanfallet.

Malmös enda glädjeämne för kvällen bjöd DIF generöst på genom ett elegant självmål från Magnus Pehrsson när tre minuter återstod av matchen. MFF:s dåvarande tränare Micke Andersson konstaterade bittert att "det fanns ingenting positivt för oss i denna match", efter slutsignalen. De himmelsblåa supportrarna var dock lite mer relaxade och var storsinta nog att ge Djurgården en applåd för uppvisningen efter matchen.

I omgång 26 säkrades sedan den allsvenska återkomsten med 2-0 mot Mjällby efter elva raka segrar och två nya mål från Samuel Wowoah - som för övrigt blev lagets bäste målgörare under året med 15 mål på 24 tävlingsmatcher. Att det sedan bara blev två poäng på de fyra sista matcherna i Superettan gjorde mindre för det fanns en växande känsla hos DIF-supportrarna att det var något stort på gång. En känsla som skulle visa sig vara helt korrekt… 

 

2001 - Succé som nykomling

Senast Djurgården spelade i Allsvenskan var 1999. Då ledde man den allsvenska tabellen efter två spelade omgångar. Det pratades om en sensation. Den enda sensation - dessutom en negativ sådan - som hände det året var att DIF rasade rakt ner i Superettan. Efter ett år i den lägre serien var man tillbaka lagom till år 2001. Det inledande scenariot blev det omvända: Efter tre omgångar hade Djurgården ännu inte gjort mål och Fotbollssveriges experter dömde ut Djurgården, redan i årets inledning var man förpassade ut ur fotbollens finrum. Men ganska snart märkte även de så kallade experterna att Allsvenskan faktiskt består av fler än två omgångar, det är efter den 26:e omgången som tabellen och placeringarna avgörs.

 

Den allsvenska säsongen av modell 2001 skulle kännetecknas av att alla lag verkade slå alla och att segern in i det sista var oviss. Tabellen höll sig jämn och spännande ända in i näst sista omgången. 

Säsongen kunde ha börjat bättre. 
Visserligen inleddes den första tävlingsmatchen med att Djurgården spelade åttondelsfinal i Svenska Cupen. Enköping stod för motståndet på en leråker som låg i Vagnhärad. När det fortfarande stod 3-3 efter full tid kom matchen att avgöras på Golden Goal och det blev lagkapten Magnus Pehrsson som fick avgörandet i sina händer när Djurgården fick en straff.

Men sedan var det slut på det roliga för ett tag framöver. Kvartsfinalen i Svenska Cupen skulle spelas hemma mot IFK Göteborg. Men det var lögn. På grund av tjäle i marken var Stadion inte spelbar och någon annan arena i Stockholmsområdet fanns inte heller till förfogande. I stället blev matchen i sista stund förflyttad till Ullevi, där den spelades inför tomma läktare. Lika snöpligt var resultatet 1-2, där Göteborg slog in segermålet i Golden Goal efter en jämn match.

Även Djurgårdens hemmapremiär mot Trelleborg fick skjutas upp då Stadion nio dagar in i april fortfarande inte kunde erbjuda en spelbar gräsmatta. I stället fick Djurgården börja Allsvenskan i Helsingborg. Det började ganska bra för nykomlingarna som hade mer bollinnehav än Helsingborg under den första halvleken och faktiskt hade kunnat få ett ledningsmål. Ledningsmålet och matchens enda mål tillföll i stället Helsingborg som i den andra halvleken kopplade grepp om matchen.

Hemmapremiären kom att spelas mot ett annat Skånelag, nämligen Malmö. Med Superettans storseger med 6-1 i färskt minne hoppades större delen av Stadions publik på någon liknande utklassning. Så blev det inte. Det blev i stället ombytta roller, Malmö gjorde Djurgården mållöst med en 4-0-seger.

Vid den här tidpunkten - när Djurgården hade spelat två matcher - var laget redan utdömt av alla så kallade experter och blev nedskrivet och kritiserat i media. Större delen av fotbollens expertpanel verkade ha missat det faktum att Allsvenskan består av 26 omgångar. I fortsättningen kanske man inte ska fästa alltför stor vikt vid hur en tabell ser ut efter två spelade omgångar.

Med den dystra Malmömatchen i tankarna kunde ingen veta att det skulle ta lång tid - 80 dagar - innan nästa förlust kom. Den förlustfria sviten började på bortaplan mot Örebro, då Djurgården tog hem årets första poäng.
Före detta Örebrospelaren Johan Wallinder gjorde, framspelad av Abgar Barsom, båda målen. Wallinders 2-2- kvittering kom i matchens sista minut.

Därefter fortsatte de oavgjorda matcherna: Andreas Isaksson gjorde Djurgårdsdebut när Djurgården mötte Örgryte på Stockholms Stadion. Han höll nollan, men ingen Djurgårdsspelare fick göra första Djurgårdsmålet på Stadion i den matchen, och inte heller i nästa. Djurgården mot Trelleborg slutade också 0-0.

Den fjärde oavgjorda matchen i följd kändes ändå nästan som en seger. Efter att ha legat under med 1-0 mot AIK större delen av derbyt, kunde Jones Kusi-Asare kvittera i matchens slutskede.

Första Djurgårdsmålet - och alltså även första vinsten - på Stadion kom när Djurgården mötte regerande svenska mästarna Halmstad och vann matchen med 2-1. Inhoppande Lolo Chanko gjorde det första målet.

Djurgården åkte upp till Sundsvall, Dorsin fälldes och åskådarna höll andan inför kommande straff. Men det blev lång näsa, för innan straffen hann slås blev plötsligt fällningssituationen till en filmningssituation och i stället fick Gif Sundsvall frispark. Några mål blev det inte i matchen.

Så blev det derbydags igen, denna gång ställdes Djurgården mot Hammarby. Och det blev definitivt en match att vinna. Ett dominant och lekfullt Djurgården utklassade Hammarby med 2-0 - det var en riktig njutning att se.

Nästa match var på bortaplan mot Häcken, som Djurgården vann med 2-1.

Djurgården mot IFK Göteborg inför ett fullsatt Stadion blev en riktig fotbollsfest. 3-1 slutade matchen där Djurgården stundtals lekte. Man visade verkligen framsidan för IFK Göteborg.

Bortamötet mot Elfsborg i Borås slutade med 2-1-seger för Djurgården, men vinsten satt långt inne: Elfsborg tog ledningen i första halvlekens slutminut. Det blev i stället Djurgårdens två inhoppare Johan Wallinder och Stefan Bärlin som fick göra de två DIF-målen i slutet av matchen.

På Idrottsparken i Norrköping kom Djurgårdens första förlust på 80 dagar. Men det skulle ganska snart visa sig att det inte var början på en lång förlusttrend. 

Returmötena började för Djurgårdens del på Stadion mot Elfsborg. Med 3-0 och Christer Mattiassons första DIF-mål var segern ett faktum.

2-0-segern mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi satt som den skulle. Det var länge sedan Djurgården besegrade IFK på bortaplan. Notabelt att två straffar - en till varje lag - dömdes i matchen, men båda lagen missade sin.

Nästa hemmamatch i början av augusti spelades mot BK Häcken. Djurgården tog snabbt och ganska lätt ledningen med 2-0, men Häcken reducerade till 2-1 och fortsatte sedan att kriga in i slutskedet.

Djurgårdens nästa seger togs mot Hammarby. Lolo Chanko gjorde matchens enda mål i matchens 84:e minut. Djurgården var det enda lag i årets Allsvenska som slog Hammarby i båda mötena.

Om det var ett lag som Djurgården hade svårt för under året så var det Norrköping, även returmötet på Stadion slutade med 0-2-förlust. 

Det var tredje gången i år som Djurgården inte kunde spela sin hemmamatch på Stockholms Stadion på utsatt dag. Den här gången var det - tack och lov - inte tjäle i marken utan i stället hade ett idogt regnande satt stopp för fotbollsmatch. Den vattenskadade planen inbjöd mer till vattenpolo än till fotboll.
Nytt datum sattes och när Örebro åter kom på besök vann Djurgården med 2-0. Lekande lätt.

Den 11 september var det dags att ta revansch på Malmö FF för den tråkiga förlusten i början av året. Richard Henriksson, som spelade sin första allsvenska match från start, nickade in Djurgårdens 2-1-mål. 3-1 blev slutresultatet efter en jämn första halvlek och en mer Djurgårdsdominerande andra. Djurgården gick upp som serieledare.

När Djurgården spelade mot AIK tog det roliga slut igen. Ett mycket disciplinerat AIK vann med 2-1 trots att Djurgården genom Jones Kusi-Asare gjorde matchens första mål.

Det blev 1-1 mot Örgryte på Gamla Ullevi, efter en match som börjades sömnigt men där Djurgården sedan tog över allt mer. Det var avsluten och ineffektiviteten framför mål som saknades. Andreas Johanssons kvittering kom i slutet av matchen.

När Sundsvall var på besök tog Djurgården ledningen genom Andreas Johansson, men sedan verkade man sluta spela. Djurgården blev för passivt och Sundsvall kunde kvittera. 
I slutet av matchen vaknade Djurgården till liv igen och skapade press mot Giffarnas mål. Stefan Rehn kunde kvittera men målet avvinkades för offside och Djurgården fick bara med sig en poäng från matchen.

Matchen i Halmstad blev en riktig rysare. Efter 13 minuter blev Andreas Isaksson frilägesutvisad och in kom i stället Rami Shaaban, något matchotränad: Senaste matchen han stod för Djurgården var borta mot Örebro, det vill säga i slutet av april. Rami klev på plats mellan stolparna, räddade Tommy Jönssons straff och fortsatte sedan att storspela matchen igenom. Trots massivt Halmstadstryck slutade matchen mållös.

Segern i årets sista hemmamatch - mot Helsingborg - satt långt inne. Visserligen började Djurgården piggt och Stefan Bärlin gjorde 1-0 efter knappt tio minuter. Men sedan fick Helsingborg spela med en man mindre i 70 minuter efter en utvisning. Då backade laget hem och Djurgården hade svårt att slå hål på deras försvar. Detta parallellt med snabba kontringar från Helsingborg gjorde att kvitteringen inte uteblev. Men snabbe Stefan Bärlin var åter framme och lurade in bollen. Helsingborg kvitterade ännu en gång och det var först i slutminuten som Djurgården kunde avgöra. Avgörandet kom på straff. Magnus Pehrsson lade straffen och sköt därmed Djurgården rakt ut i Europa. Med segern kunde DIF nämligen sluta sämst fyra.

Den sista matchen spelades mot Trelleborg på Vångavallen. Redan nedflyttningsklara Trelleborg hade inte alltför mycket att sätta emot Djurgården. Matchen slutade med 3-0 seger till Djurgården sedan Jones Kusi-Asare gjort två mål och spelat fram till det tredje. Därmed slutade Djurgården på andra plats. Silver till nykomlingarna.

 

2002 - 36 års väntan är över

Egentligen började säsongen redan ett par dagar före den första återsamlingen på Bosön en kall decemberdag. Redan den 30 november kändes det att något stort var på gång. Då klev en leende Stefan Rehn in på Djurgårdens kansli och tillkännagav att han bestämt sig för att fortsätta spela fotboll ytterligare ett år, med den spontana kommentaren ”fotboll är ju kul”. Och nog blev det ett kul år som Rehn inte lär ångra. 

Djurgården inledde säsongens värvningar med Aziz Corr Nyang och Elias Storm. I samband med Djurgårdens kick off på Bosön presenterades tre unga killar från Kongo: René Makondele, Yannick Bapupa och Blaise Mbemba. De skulle träna med Djurgården ett par månader. 

Ett par veckor senare var det dags för rubrikernas nyförvärv. Under ett träningspass på Bosön blev laget plötsligt avbruten av Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist som traskade in i bollhallen, tätt följd av en 19-årig kille från Häcken. Det var Kim Källström som gjorde entré. 

Om försäsongen började bra höll den riktiga säsongen på att få ett förfärligt slut långt innan den börjat. Det var Djurgårdens hemmaarena Stadion som ställde till problem, kanske inte arenan i sig utan snarare de personer som ville se Stadion förfalla till ett fornminne och utvecklas till ett kråkslott hellre än att se arenan utvecklas till fotbolls- och idrottskultur där människor kan få uppleva idrott när den är som bäst. För ett lag med internationella satsningar är det naturligtvis viktigt att även arenan håller internationell standard. 

Under försäsongen diskuterades både ett köp av Råsunda och bygge av ny arena. Mest minnesvärt är Järnkaminernas initiativ till demonstrationståg, då tusentals djurgårdare tågade från Stadshagen till Stadshuset, allt för att få ha kvar Stadion - Djurgårdens borg. När arenadiskussionerna var inne på övertid och ett beslut måste fattas tog stadens representanter sitt förnuft till fånga och lovade att stå fast vid tidigare löfte, att Stadion detta år skulle få den belysning som krävs för allsvenska matcher. Därmed kunde man fokusera på det sportsliga. 

Ett träningsläger i Barcelona och ett i Holland, kombinerat med ett antal frusna träningsmatcher på Stadshagen, avverkades och i början av april var det dags att styra färden till Malmö och årets bortapremiär. Vem anade att mötet utspelade sig mellan de två lag som skulle sluta i Allsvenskans topp? 
Matchen började som en typisk premiärmatch, där premiärnerverna ledde till ett tillknäppt spel. Men Djurgården kom in i matchen snabbast och tog ledningen genom Louay Chanko. Förra året gjorde Lolo Djurgårdens första mål på Stadion, i år skrällde han till genom att göra Djurgårdens första mål. Tio minuter in i halvleken ökade Djurgården på sin ledning. Men med fem minuter kvar fick Malmö en straff efter en fällning. 

Det kunde blivit oavgjort. På övertid gick Isaksson och Peter Sörensen ihop i en duell. Innan Isak hann resa sig var Niklas Skoog framme och sköt. Men bollen rullade snett ut och DIF:s seger var ett faktum. 

Djurgårdens hemmapremiär utspelade sig på Råsunda, ett derby redan i andra omgången och dessutom på en lördag gjorde det extra bäddat för en riktig publikfest. Och nog började det som en riktig fest på planen också. Tidigt i matchen tilldömdes Djurgården en frispark strax utanför straffområdet. Kim Källström och Louay Chanko ställde upp sig för att slå den. Kanske trodde flertalet av AIK:s spelare att Kim skulle lägga frisparken, men i så fall blev de lurade för det var Chanko som med sitt direkta skott placerade bollen i krysset bakom Daniel Andersson. En kort stund senare fick Djurgården en straff som Kim Källström iskallt lade in i mål. Kanske gick det för lätt, kanske slappnade Djurgården av för mycket för de två målen till trots kändes det inte som en trygg ledning. Och efter en halvtimme kom AIK:s reducering, strax därpå fick även AIK en straff och därmed stod det 2-2. Djurgården återtog ledningen genom Abgar Barsom men AIK kvitterade igen och tog därefter ledningen med 4-3, vilket också blev slutresultatet. Något deppigt efteråt, funderingarna kretsade kring hur man kan tillåta sig att tappa en 2-0-ledning. Men den största frågan var ändå: Hur många år ska Djurgården behöva vänta på att slå AIK? 

Djurgården har inte vunnit på Örjans Vall sedan 1995 och så blev det inte heller denna gång när Djurgården besökte Halmstad spelade Djurgården 1-1, sedan man gjort en hygglig förstahalvlek. 

Dagen efter Halmstadsmatchen var det årspremiär för Djurgårdens utvecklingslag. Glädjande nog kunde Stefan Bergtoft spela en hel timme, hans första framträdande sedan han i juni året innan slet sönder korsbandet när Djurgården mötte AIK. 

Lag från Allsvenskan och Superettan går in i andra omgången av Svenska Cupen och spelar då borta. För Djurgården betydde det bortamatch mot IFK Motala och en riktig storseger: 7-0. 

Årets Stadionpremiär utspelade sig mellan Djurgården och IFK Göteborg. Blåvitt dominerade den första halvleken men Djurgården tog över i den andra halvleken och Babis Stefanidis gjorde matchens enda mål - sitt första i Allsvenskan. 

Vårens överraskning var helt klart nykomlingen Landskrona som direkt parkerade sig i toppen av tabellen och inte backade tillbaka nämnvärt förrän långt senare under året. När Landskrona tog emot Djurgården fick laget in ett tidigt ledningsmål, därefter satsade man effektivt på att krympa Djurgårdens ytor. Christer Mattiasson och Kim Källström räddade Djurgården med en sen kvittering, då de tillsammans drev in bollen i mål. 

I hemmamatchen mot Örebro ägnade Djurgården sig stundtals åt att leka bort sitt motstånd. 3-0 och dessutom en straff på Stadion gjorde att åskådarna kunde gå nöjda från matchen. 

Efter storsegern mot Motala i Svenska Cupen lottades Djurgården att möta Sandviken på hemmaplan. Ett på pappret lättare motstånd visade sig i praktiken bli värre än man anat och Djurgården kom undan med blotta förskräckelsen, Christer Mattiasson gjorde matchens enda mål. Roligare än matchen den kvällen var i stället det efterföljande releasepartyt för Sektion B:s nya Djurgårds-cd ”Stadion-rock”, en platta som sedan gick rakt in på topplistorna. 

Innan Allsvenskan tog VM-uppehåll återstod också en match på Idrottsparken i Sundsvall, men det är en match som de flesta djurgårdare helst vill glömma. Sundsvall vann med 2-1 och Djurgården visade stor ineffektivitet. 

Andreas Isaksson blev uttagen som tredjemålvakt till VM-truppen och rapporter från förbundskaptenerna bekräftade att Andreas gjorde ett mycket bra intryck. Kim Källström blev uttagen som reserv på hemmaplan. 

Djurgården ägnade VM-uppehållet åt träning, ledighet samt ett träningsläger i Säfsen. 
Uppehållet till trots kom många av Fotbollssveriges blickar att riktas mot Djurgården och klubbens uppmärksammade kontraktspolicy. Abgar Barsom nobbade de blivande mästarnas kontraktsförslag och i stället satsade man då på att spela in nya spelare på hans plats. 
Under uppehållet presenterade Djurgården också ett nyförvärv, den tidigare blåranden Samuel Wowoah återvände till Djurgården efter ett gästspel i Halmstad. 
I slutet av uppehållet drog elitfotbollen så smått i gång igen, med Svenska Cupen. Djurgården åkte till Malmö och vann över IFK Malmö med 5-1. 

Allsvenskan satte i gång igen i början av juli, men hemmamatchen mot Elfsborg (som spelades på Råsunda eftersom Stadion var ockuperad av speedway) bör snarast läggas till handlingarna. 1-1 var ett riktigt sömnpiller. 

Men det blev värre. När topplaget Örgryte besökte Stockholm kom Djurgårdens första förlust (2-3) på Stadion. 

Inför nästa match - mot Hammarby - fick Rami Shaaban göra allsvensk årsdebut. Det är länge sedan Hammarby vann på Råsunda, man gjorde det inte mot Djurgården i juli heller. 

Parallellt med Allsvenskan gick Svenska Cupen vidare. I kvartsfinalen besegrade Djurgården Väsby med 3-2. 

Allsvenskan gick vidare med en oavgjord match på Stadion mot Helsingborg. 

Djurgården har de senaste åren haft svårt mot Norrköping, men i år bröts trenden. På Idrottsparken stod det 0-0 fram till den 90:e minuten. Då pekade Anders Frisk på straffpunkten och Kim Källström slog iskallt in matchens enda mål. 

Nästa match avgjordes också på straff, denna gång på Stadion när Djurgården mötte Kalmar. Andreas Johansson lade straffen, hårt längs marken, och trots att Petter Wastå gick åt rätt håll och var nära kunde han inte greppa bollen. 

Den match som troligtvis fick en stor plats i alla djurgårdares hjärtan var höstens match mot AIK. Djurgården tog revansch på gnagarna med en solklar seger: 3-0 och första vinsten mot AIK på sju år, det får en onekligen att undra om någon tappade en spegel för sju år sedan. Nu var i alla fall olyckan över. 

Men även efter fotbollsfester kommer baksmällan. Det fick Djurgården uppleva efter derbyts fantastiska segersötma. Matchen mot Malmö förlorade man med 3-4, men det var ändå hedervärt av laget att i andra halvlek försöka hämta upp ett 1-4-underläge i stället för att ge upp, det är sådant som gör att ett lag i slutändan ändå är värdigt att kalla sig mästare. 

För första gången sedan 1976 var det dags för Djurgården att börja sitt Uefacupäventyr. Färden gick till Irland och motståndet var Shamrock Rovers. Redan kvällen före matchen kryllade det av blårandiga tröjor på gator och pubar i Dublin. Irländarna var imponerade av det stora bortastöd Djurgården hade och att man på arenan märktes mer än hemmalaget. Det var inte bara på läktaren som Djurgården var bäst, även på planen visade man var skåpet ska stå. Shamrock spelade med stort hjärta och krigade bra i första halvlek men i slutändan hade laget inte mycket att säga till om. Djurgården vann med 3-1, vilket bådade gott inför returen. 

Väl tillbaka på Stadion väntade ett nytt allsvenskt lågvattenmärke när Halmstad kom på besök. Förlust med 3-1 kändes inte roligt. 

Djurgården åkte till Göteborg och återvände med tre poäng. Babis Stefanidis gjorde sitt andra allsvenska mål - än en gång mot Blåvitt. 

Returen mot Shamrock Rovers var mest en formsak. Det påminde mer om en division 2-match än om en Uefamatch, och Djurgården hade kunnat vinna med fler mål än de två mot noll som man noterades för. 

Vid sidan av Allsvenskan hände det mycket annat i Djurgården under hösten. I slutet av augusti presenterade Djurgården ännu ett nyförvärv: Johan Elmander lånades från holländska Feyenoord. Abgar Barsom kontrakterades av Heerenveen och Rami Shaaban gick till Arsenal, där han under resten av hösten klarade sig bra. Djurgården fick en ny andremålvakt i form av Anders Alé. 
Djurgården hade under hösten tre spelare aktuella för A-landslaget: Andreas Isaksson, Kim Källström och Andreas Johansson. 

När Djurgården tog emot Landskrona gjorde Bapupa sin första match från start. Det blev också Bapupa som gjorde matchens enda mål, vilket också var hans första allsvenska mål. 

Örebro är svårslaget på Eyravallen och Djurgården hade inte vunnit där sedan 1990. Men i år var ett magiskt och annorlunda år, då flera tråkiga trender bröts. Djurgården tog med sig 3-0 därifrån, sedan Johan Elmander gjort sitt första mål i Djurgårdströjan. 
Elmander fortsatte att spotta ur sig mål. Närmast väntade Helsingborg borta och Johan stod för två av målen när Djurgården vann med 3-1. Helsingborg inledde bäst och mest aggressivt men Djurgården vaknade efter första målet och kunde spela hem segern. 

Djurgården lottades att möta FC Köpenhamn i Uefacupens första omgång. En bra lottning, enades spelare och ledare om inför matchen. Ett möte med FCK skulle visa hur bra Djurgården egentligen är och det kändes inte som en omöjlig uppgift. Det blev 0-0 på Parken i Köpenhamn, något som Djurgården nog fick se sig tämligen nöjt med. 

Stefan Rehns födelsedag firades med målkalas på Stadion. 6-3 mot Norrköping. 
Även Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist fick en trevlig födelsedagspresent: En vinst i Svenska Cupen. Djurgården hemmabesegrade Malmö FF med 4-0 och fick därmed revansch för den tråkiga förlusten på Stadion tidigare under hösten. 

Allsvenskan gick vidare med ett möte mellan Sveriges två roligaste fotbollslag: Örgryte mot Djurgården på Gamla Ullevi. Det var en underhållande match, men roligast var det nog för Örgryte och lagets brassar som gav Djurgården en lektion i konsten att rulla boll. Örgryte vann med 4-2, det enda lag som lyckades besegra Djurgården i båda mötena. 

I returen mot FC Köpenhamn tog det knappt en kvart innan Djurgården fick ordning på sitt spel. Det var en hörna som resulterade i självmål som förändrade bilden till mer Djurgårdsdominans. Dock blev det match igen, FC Köpenhamn petade in en 2-1-reducering men när Kim Källström på straff lade 3-1 var saken biff. 

Det kan tyckas att laget borde varit mättat efter avancemanget i Uefacupen, men när Djurgården mötte Bajen ett par dar senare hade man inga problem med att ladda om. Visserligen tog Hammarby ledningen men det var Djurgården som därefter tog över tempot och efter kvitteringen kunde avgöra på straff. 

Ännu en tråkig trend bröts under året, det var Djurgårdens vinstfria svit på Fredriksskans. Förra gången Djurgården vann där var 1954, det året slutade med SM-guld. Andreas Isaksson fick flera gånger under årets match på Fredriksskans visa varför han är Sveriges bästa målvakt. Djurgården vann med 1-0. 

Årets sista match på Stadion spelades mot GIF Sundsvall. Sundsvall hade under året inte förlorat mot något av topplagen Djurgården, Malmö och Örgryte men denna gång fick Djurgården revansch för vårens tråkiga förlust. Sundsvall tog visserligen snart ledningen men Djurgården återställde ordningen med 2-1. Stefan Rehn fick göra ett av målen i sin sista allsvenska match på Stadion. 
Efter matchen ville ingen lämna Stadion. Spelarna tog ett ärevarv där de tackade den fantastiska publiken för det härliga stöd Djurgården genomgående fått under året. Publiken stod kvar, det var som om ingen ville att den härliga kvällen skulle ta slut. 

Men än var inte Allsvenskan slut. Djurgården kunde bli mästare i kavaj om Malmö FF ett par dagar senare besegrades av AIK. På pubarna runt om i Stockholm samlades djurgårdare för att tillsammans följa matchen som kunde säkra Djurgårdens guld. Så blev det inte. Peter Ijeh krossade snabbt den kvällens gulddrömmar och det skulle i stället bli spännande in i den sista omgången. 

Djurgården värmde upp inför Allsvenskans sista omgång med hemmamatch i Uefacupens andra omgång. Girondins de Bordeaux besökte Råsunda och det stod snart klart att fransosernas tempo var något Djurgården ännu inte rådde på. Men man höll siffrorna nere till 0-1. 

Flertalet av de supportrar som vaknade lördagen den 2 november ville nog inte tänka på eftermiddagens match. Förutsättningarna var de bästa: Djurgården hade avgörandet i egna händer, det gällde bara att ta poäng på Ryavallen av Elfsborg. Klarade man inte det fick Malmö FF inte vinna sin match. Men vem ville tänka de tankarna? Vem ville tänka klyschor som att det onekligen var ett bra utgångsläge? Vem ville tänka tanken att Djurgården efter 36 år kunde bli svenska mästare samma kväll? Och vem vågade tänka på hur livet skulle te sig om Djurgården inte höll hela vägen fram? Vem vågade tänka på en hemresa från Borås i sus och dus eller än värre, i total moll? Hellre gör man som strutsen, sticker huvudet i sanden och vägrar att tänka på vad som komma skall, alla har det mer eller mindre inpräntat i sig att man inte får ta ut segern i förskott för den besvikelse som uppstår efter svikna förhoppningar är för stor för att någon djurgårdare skulle kunna hantera den. 
Bättre då att bara ta sig till Ryavallen och vänta på att matchen ska börja. 
Det var många djurgårdare som tagit sig till arenan, övervägande delen av åskådarna bar Djurgårdens färger och bar upp matchen till den fest det skulle bli. 
DIF-ledning med 1-0 i halvtid kändes bra, men helt trygg var man inte förrän Djurgården genom Andreas Johansson ökade på sin ledning till 2-0 och Sharbel Touma strax därpå gjorde Halmstads ledningsmål mot Malmö FF.

Resten var en formsak, bara att invänta slutsignalen som förkunnade att Djurgården var svenska mästare för första gången på 36 år. 

 

Men säsongen och segrarna tog inte slut bara för att Allsvenskan gjorde det. En vecka efter att guldet bärgats var det dags för final i Svenska Cupen. Som en extra krydda handlade det inte bara om en final utan också om derby mot AIK. 
Det blev en målsnål tillställning som krävde förlängning och golden goal för ett avgörande. Djurgårdens första målskytt för året, Louay Chanko, avslutade också Djurgårdens svenska fotbollssäsong med ett mål. Sedan Johan Elmander stått för framspel och inlägg var det Lolo som avslutade med att fastställa Djurgårdens seger i Svenska Cupen och därmed också lagets första dubbelseger genom tiderna. 

Knappt hade Djurgården bärgat de båda svenska titlarna förrän det var dags för nästa äventyr: Returmatchen i Uefacupen. Färden gick till Frankrike, där Bordeaux väntade. Men även denna gång var fransoserna för snabba och för bra för Djurgården. I stället fick man glädja sig åt att Djurgården vägrade att vika ner sig utan kämpade in i slutminuterna, något som bådar gott inför kommande års Champions League-kval. 

Säsongen avslutades traditionsenligt med Fotbollsgalan, där Djurgårdens tränarpar Sören Åkeby och Zoran Lukic kammade hem utmärkelsen som årets tränare. Andreas Isaksson blev årets målvakt.

 

2003 - Överlägset dubbelår

Ännu ett guldår och en ny markering av att Djurgården var det dominerande laget i svensk fotboll. Med firma Åkeby/Lukic kvar på bänken och nyförvärv som Johan Elmander, Fredrik Stenman, Toni Kuivasto och en viss holländsk målmaskin vid namn Geert den Ouden in i laget under vår/höst blev det  en ny säsong där ett offensivt och underhållande Djurgården gick fram som en bulldozer genom Allsvenskan som till slut vanns med sju poängs marginal.

 

Guldet 2002 innebar även kval till Champions League där DIF tog sig an Partizan Belgrad i ett mycket dramatiskt dubbelmöte. Rene Makondeles mål som gav 1-1 på Partizan Stadium ingav hopp inför returen på Råsunda. 

Där inledde Djurgården starkt och Adde Johansson skickade in 1-0 i nättaket efter nio minuters spel. Ett resultat som stod sig halvleken ut där DIF ägt matchen så långt. Men i andra kom sedan 1-1 och 1-2 för serberna, efter en omdiskuterad straff där Stojanovski föll lätt i duell mot Andreas Isaksson.

Men Samuel ”Vovven” Wowoah tände hoppet när han nickade in 2-2 men trots en intensiv forcering blev det inte mer och Partizan gick därmed vidare på fler gjorda bortamål.

 

Även i Svenska Cupen blev det ett snopet uttåg i semifinalen mot Assyriska efter att AIK tidigare hade besegrats i kvartsfinalen på Stadion i en klassisk match där Stefan Bergtoft klev fram som matchhjälte med ett Golden goal.

Men det var framför allt ett allsvenskt guldår där Djurgården försvarade titeln från 2002 och så här gick resan till:

Öster - DIF 0-4
Regerande svenska mästaren Djurgården åker till Växjö där man möter nykomlingen Öster. När Djurgården 20 minuter in i matchen får en straff kliver Kim Källström fram och gör sin vana trogen mål i premiärmatchen - för fjärde året i rad. 
Djurgårdsmål: Källström (straff), Rasck, Wowoah, Elmander
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Halmstad 2-0
Halmstads förlustfria trend påbörjades på hösten 2002 när man plockade poäng av Djurgården på Stadion. Vad är då mer rättvist än att Djurgården bryter den trenden i årets Stadionpremiär? 
Djurgårdsmål: Källström, Johansson
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Elfsborg 5-0
Efter en ganska händelselös förstahalvlek leker Djurgården bort Elfsborg i den andra. Bland annat får Mikael Dorsin göra sitt första allsvenska mål och när Daniel Sjölund byts in behöver han inte många sekunder för att skriva in sig i Djurgårdens målprotokoll. Isaksson har nu hållit nollan i tre matcher på raken.
Djurgårdsmål: Stefanidis, Elmander, Dorsin, Sjölund, Makondele
Djurgården toppar tabellen.

Örebro - DIF 1-0
Djurgården besöker Örebro och arenan med konstgräs. Örebro petar in ett mål och ägnar sig sedan åt att försvara sig, tillbakadraget i backlinjen. Djurgårdens kämpande hjälper inte utan lagets första förlust är här.
Djurgården ligger tvåa.

DIF - IFK Göteborg 3-1
Ett stolpskott var sammanfattar den första halvleken. I den andra visar Djurgården mästartakter och vägrar att falla tillbaka. Man kämpar sig fram till en klar seger för trots att IFK Göteborg kvitterar Djurgårdens 1-0-ledning kan man aldrig komma i kapp, Djurgården är för bra och visar enkelt att man är det starkare laget. När Djurgården åter tar ledningen hoppas IFK på en kvittering, i stället gör Makondele 3-1.
Djurgårdsmål: Elmander, Källström, Makondele
Djurgården ligger tvåa.

Enköping - DIF 0-4
Djurgården hjälper Enköping att slå publikrekord på Enavallen. Det kryllar av blåränder och arenan är fylld till bristningsgränsen, alla vill se Djurgården lira boll. Andreas Johansson gör hattrick inom loppet av 30 minuter i första halvlek. Efter halvtidsvilan mattas intensiteten, men 4-0 räcker gott och väl.
Djurgårdsmål: Andreas Johansson, Källström (straff)
Djurgården toppar tabellen.

DIF - GIF Sundsvall 2-0
Om GIF Sundsvall har haft lätt för topplagen tidigare år så visar man inte det i mötet med Djurgården på Stadion. Man håller visserligen tätt i 80 minuter men sedan sätter Djurgården sina chanser, Kim Källströms 2-0-mål kommer på stopptid.
Djurgårdsmål: Johansson, Källström
Djurgården toppar tabellen.

Helsingborg - DIF 2-1
Årets andra förlust kommer i Helsingborg. Kim Källströms straff räddas via stolpen men Källström slår själv in returen. 
Djurgårdsmål: Kim Källström
Djurgården ligger tvåa.

AIK - DIF 3-3
Det är glädje, det är fantastiskt, det är Djurgårdsledning med 3-0. Men då är det en kvart kvar att spela. Och något händer. Plötsligt vaknar AIK och gör 3-1. Men då är det bara tolv minuter kvar så det känns fortfarande lugnt. Men AIK gör ett för laget så viktigt 3-2 och sedan kommer kvitteringen av bara farten. 
Djurgårdsmål: Elmander (2), Källström
Djurgården ligger trea.

Landskrona - DIF 2-1
Chansfattigt men stundtals bra spelövertag för Djurgården. Landskrona kvitterar Djurgårdens ledningsmål i den andra halvleken, men bara två minuter senare skjuter Elmander Djurgården till seger. 
Djurgårdsmål: Johansson, Elmander
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Malmö FF 0-2
Malmö har vunnit de senaste allsvenska mötena på Stadion och den här gången är inget undantag. Malmö spelar bra och besegrar Djurgården med 2-0.
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Hammarby 3-0
Råsunda spökar vidare för Hammarby. Mikael Dorsin och Johan Elmander gör sista matchen i DIF-tröjan innan utlandsproffslivet tar vid.
Djurgårdsmål: Källström (2), Elmander
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Örgryte 0-3
Djurgården skapar en del men Dick Last storspelar i Örgrytes mål. Det mest spännande händer efter matchen då det holländska nyförvärvet Geert den Ouden presenteras. Det kommer att visa sig att när Geert är på planen i de allsvenska matcherna förlorar Djurgården inte.
Djurgården toppar tabellen.

Örgryte - DIF 0-3
Djurgården får sin revansch efter förra mötet och vinner med 3-0. Nyförvärvet Geert den Ouden prickar nätet i sin första DIF-match, han kommer att fortsätta göra mål i sju allsvenska matcher på raken.
Djurgårdsmål: den Ouden, Johansson, Arneng
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Örebro 3-0
Andreas Isaksson håller kvar Djurgården i den första halvleken. I den andra finns det bara ett lag på planen, Djurgården leker bort Örebro. Geert den Ouden gör två av tre mål i sin Stadiondebut.
Djurgårdsmål: den Ouden (2), Källström
Djurgården toppar tabellen.

Elfsborg - DIF 0-2
Elfsborg är vassa framåt till en början, men det är Djurgården som tar ledningen - och behåller den, trots att Elfsborg dominerar skottstatistiken. 
Djurgårdsmål: den Ouden, Makondele
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Enköping 3-2
Djurgården visar att man klarar av det täta spelprogrammet som Champions League-kvalet medfört. Jesper Blomqvist gör entré i Djurgårdens startelva och visar upp ett register av fina passningar.
Djurgårdsmål: Stefanidis, den Ouden, Källström
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Landskrona 3-0
Ett piggt Landskrona i den första halvleken avlöses i den andra av ett dominerande Djurgården som inte lägger något mellan.
Djurgårdsmål: Johansson, den Ouden (2)
Djurgården toppar tabellen.

DIF - AIK 2-1
En minut efter AIK:s ledningsmål kvitterar Djurgården och arbetar sig sedan till en seger. Derbyspecialisten Wowoah avgör.
Djurgårdsmål: den Ouden, Wowoah.
Djurgården toppar tabellen.

Hammarby - DIF 2-3
Vilken match! Troligtvis det mest underhållande och nervpirrande på länge. Målchanserna duggar och Djurgården gör 1-0. Hammarby svarar direkt med en kvittering. En kort stund senare tar Djurgården åter ledningen men efter ytterligare sex minuter kvitterar Hammarby än en gång. I andra halvlek får Kim Källström sin andra varning och utgår, Hammarby kopplar grepp men efter en solklar hands får även Karl-Oskar Fjörtoft sitta andra gula kort för kvällen. Tio man mot tio. Daniel Sjölund blir derbyhjälte när han rundar Covic och lägger in 3-2.
Djurgårdsmål: Wowoah (2), Sjölund
Djurgården toppar tabellen.

Malmö FF - DIF 2-1
Seriefinal. Det är Malmö som ska känna pressen, de vet att de måste besegra Djurgården för att ha en chans att hävda sig i slutspurten. Malmö tar chansen och vinner rättvist med 2-1. Därmed är Malmö det enda lag i år som lyckats besegra Djurgården i båda mötena.
Djurgårdsmål: Bapupa
Djurgården toppar tabellen.

IFK Göteborg - DIF 1-0
Matchen som hängt i luften sedan den 20:e omgången spär på ett mycket tätt och tufft spelprogram. IFK Göteborg vinner med uddamålet och Djurgården får ta emot sin andra raka förlust.
Djurgården toppar tabellen.

DIF - Helsingborgs IF 1-0
Det börjar jämnt men sedan Kim Källströms hörna når Toni Kuivasto, som sätter huvudet till och nickar in 1-0, står DIF upp allt mer. Djurgården håller matchen ut och visar att det inte är för inte som man leder serien. 
Djurgårdsmål: Toni Kuivasto
Djurgården toppar tabellen.

GIF Sundsvall - DIF 1-4
Djurgården har tidigare år haft det tufft mot GIF Sundsvall på bortaplan. Peos nya klubb kommer till spel utan mittbacken, som står över på grund av skada. Sundsvall krigar på bra men Djurgården kör över Norrlandslaget med 4-1.
Djurgårdsmål: Källström (straff), Arneng, den Ouden, Blomqvist
Djurgården toppar tabellen.

Halmstad – DIF 2-3
Segern på Örjans vall är den första sedan 1995 och den andra sedan 1982. Men nu är trenden bruten och i och med vinsten är Djurgården svenska mästare för tionde gången. I fjol hette det att andra året är svårast, i år har det sagts att det är ännu svårare att försvara ett guld. Vad säger experterna nästa år?
Djurgården toppar tabellen. Djurgården är svensk mästare!

Djurgården – Öster 5-2 
Guldet var klart och den avslutande matchen på Stadion, med en fantastisk stämning där över 14 000 åskådare var på plats, blev en ren uppvisning. Speciellt i andra halvleken som bjöd på en provkarta av den underhållande, offensiva fotboll som lett fram till guldet.
Kim Källströms sagolika lobbmål som innebar 5-1 var kronan på verket och avslutade en strålande säsong på ett symboliskt sätt.

 

2004 - Cupseger i fiendeland

Efter två raka SM-guld förberedde sig de flesta djurgårdare på nya framgångar inför säsongen 2004 och en titel skulle förvisso bärgas i Svenska Cupen. Men det skulle samtidigt ske förändringar och en av dem var ett flitigt debatterat arenabyte till Råsunda istället för Stockholms Stadion på grund av det då rådande moderniseringsbehovet av Torben Gruts klassiska borg.

Även truppen genomgick stora förändringar där förlusten av Kim Källström och Andreas Isaksson till franska Rennes naturligtvis var kännbara. Men nya intressanta namn kom samtidigt in under året i form av Tobias Hysén, Markus Johannesson, Mattias Concha, Sölvi Ottesen, hemvändande Agbar Barsom samt dansk anfallsdynamit i form av Søren Larsen som anslöt i juni, men som olyckligt skulle desarmeras under hela hösten på grund av skador. 
På tränarbänken fortsatte Zoran Lukic att leda laget utan parhästen Sören Åkeby men där skulle det ske förändringar under året när Kjell Jonevret gjorde entré i trettonde omgången av Allsvenskan.

Träningsmatcherna under försäsongen gav också en hint om att guldyran inte skulle vara för evigt där DIF började med fem förluster och ett kryss (0-0 mot Café Opera). Ett par efterföljande vinster mot portugisiska Portimonense och Academia Sporting gav ändå lite råg i ryggen inför den allsvenska starten i april.

Säsongsinledningen såg också stabil ut. Visserligen blev det bara 2-2 i premiären mot Trelleborg på Vångavallen men i omgången efter besegrades AIK med 3-1 efter mål av Babis Stefanidis, Andreas Johansson och publikfavoriten Stefan Bergtoft. 

Därpå följde ett bortakryss mot Helsingborg och hemmaseger med 3-1 mot GIF Sundsvall och åtta poäng på fyra inledande matcher kändes som en okej start.

Men en dipp skulle komma och i de följande åtta matcherna blev det bara fem poäng. Den blårandiga anfallsfotbollen som vi blivit närmast bortskämda med var ett minne blott och det gjordes också bara fem mål under den här perioden - varav ett var ett självmål mot Halmstad i kryssmatchen på Örjans Vall.

För att råda bot på måltorkan skedde en sommarvärvning av danske anfallaren Sören Larsen, som senare skulle göra succé 2005, men hela Larsens säsong 2004 spolierades av skador.

Fler ny namn skulle tillkomma. Med tanke på den magra poängskörden togs ett beslut om tränarbyte där Zoran Lukic tackade för sig och Kjell Jonevret, som tidgare var huvudtränare i Café Opera, klev in.
Ett byte som gav omedelbar effekt i Jonevrets debutmatch på Stockholms Stadion när Örebro SK besegrades med 5-1 i juli och sedan var det slut med förluster för ett tag.

En obesegrad svit på sex allsvenska matcher tog vid, tyvärr inleddes den med tre raka 1-1 mot Kalmar FF, Landskrona och Halmstad som kostade poäng för att sedan följas av sköna segrar mot Örgryte, ÖSK och en revansch mot Hammarby som tidigare vunnit sitt hemmaderby men som nu besegrades med 1-0 där René Makondele klev fram som derbyhjälte.

Stimmet bröts temporärt av en förlust med 0-2 på Malmö Stadion men under slutspurten gick ändå DIF starkt med 13 poäng på sex matcher där ”Adde” Johansson var inne i ett bra flow med fem mål. Det sista av dem satte han på hemmaplan - om man nu kan kalla den ogästvänliga betongen på Råsunda det - mot Helsingborg när Djurgården avslutade allsvenskan med vinst 2-1.

Men vid det laget befann sig slutliga tabellettan MFF elva poäng före och Djurgården fick därmed nöja sig med en fjärdeplats. Något som under normala DIF-omständigheter hade räknats som väldigt bra men kravbilden hade förändrats efter två raka guld. Att Djurgården var bästa Stockholmslag var dock ett givet glädjeämne. Speciellt med tanke på att rivalerna från Solna hade ett kämpigt år som innebar degradering till Superettan.

Det fanns även ändra glädjeämnen. Svenska Cupen blev en triumfatorisk resa från första segern med 5-1 mot IFK Timrå via 3-1 mot Helsingborg, 3-2 mot GIF Sundsvall, 1-0 mot IFK Norrköping samt 2-0 mot Öster innan det var dags för final mot IFK Göteborg på Råsunda den 6 november.

Unge talangen Daniel Sjölund klev fram som matchhjälte och visade vägen med två mål inför de knappt 10 000 åskådarna och efter 3-1 var föreningens tredje cuptitel ett faktum.

Ett nytt Champions League-kval genomfördes också under året där det skulle skapas klassiska blårandiga ögonblick. Efter att FBK Kaunas klarats av i första dubbelmötet fick Djurgården en synnerligen intressant lottning. Juventus väntade i omgång 3 med start på Stadio delle Alpi den 10 augusti.

Ett stort antal DIF-supportrar fanns på plats och fick med närmast extatisk entusiasm se ett extremt taggat Djurgården ta ledning på straff genom Andreas Johansson i första halvleken efter att Johan Arneng kapats. När sedan Tobias Hysén ökade på till 2-0 tidigt i andra, efter elegant kombinerande med Arneng, infann sig kraftiga overklighetskänslor hos många där frågor ställdes om detta hände på riktigt. Inte minst hos de chockade Juventus-spelarna som dock snabbt fick igång en forcering och kunde reducera genom David Trezeguet. Det kom även en kvittering efter att Emerson nickat in bollen bakom Pa Dembo Touray men blåränderna höll fortet och hade utmärkta 2-2 med sig inför returen.

På Råsunda skulle sedan hoppets låga inför den knepiga uppgiften hållas brinnande under nästan hela första halvlek. Alessandro Del Piero gav visserligen Juventus ledningen men Johan Arneng överlistade Buffon med ett tungt skott i 19:e minuten och drömmen levde vidare. I slutet av halvleken punkterades dock matchen till viss del när Trezeguet höll sig framme och satte 1-2.

Djurgården kämpade på efter förmåga i andra halvlek men lyckades inte längre skaka om det italienska storlaget som till slut vann med 4-1.

Ett resultat som innebar spel i UEFA-cupen (dåtidens Europa League) där holländska Utrecht väntade under hösten. Den inledande bortamatchen på Nieuw Galgenwaard var katastrofal där holländarna vann med 4-0 och tankarna på avancemang kändes avlägsna.

Något som förklarade den glesa publiksiffran i returen på Råsunda. Men de som var på plats fick se en drömstart med mål av ”Adde” Johansson redan efter två minuter. 2-0 kom sedan innan pausen och det omöjliga uppdraget såg plötsligt möjligt ut. 

Den följande halvleken var dock inte särskilt smickrande för vare sig ett spelfördröjande, tjuvsmällande Utrecht eller den mycket passive rättskiparen på planen. Djurgården fick in trean mot slutet via en petning från Hysén men trots en massiv anstormning med fina lägen tills den sista tilläggsminuten ville inte det nödvändiga fjärde målet in och Europa-äventyret var därmed avslutat.

Men nordiskt spel erbjöds ändå. Det här var även året då den nya turneringen Royal League drog igång där de fyra bästa placerade lagen i Sverige, Danmark och Norge skulle mötas. Spelperioden var december-mars vilket gör att minnena kring matcherna är hårt kopplade till förfrysta tår, hackande tänder och behov av hett kaffe.
För Djurgårdens del genomfördes tre matcher under 2004 med ett dynamiskt, målrikt möte mot Rosenborg på Lerkendal som slutade 4-4 samt två förluster mot Vålerenga och Esbjerg som inte var alltför minnesvärda ur ett blårandigt perspektiv.

 

2005 - Dubbeln igen

Ett år där Djurgården åter tog klivet upp högst upp på tronen i svensk fotboll genom att vinna både Allsvenskan och Svenska Cupen. Arkitekterna bakom dubbeln var Kjell Jonevret som tillsammans med assisterande tränare Stefan Rehn förfogade över en trupp där det kom in några intressanta tillskott: Kári Arnason, Felix Magro och den spektakulära värvningen av franske landslagsmannen Ibrahim Ba som kanske inte riktigt blev den succé som alla hade hoppats på.

 

Inför höstsäsongen anlände även danske mittfältaren Jesper Håkansson och sydafrikanske anfallaren Siyabonga Nomvethe samt en viss Mattias Jonsson som skrev på ett 3,5 år långt kontrakt under sommaren. En klassvärvning som skulle visa sig vara en av nycklarna till guldet och som skulle påbörja en resa för att landa som en ikonisk DIF-spelare.

Men även en tidigare värvning skulle visa vägen genom retroaktiv utdelning. Danske forwarden Sören Larsen missade hela höstsäsongen 2004 på grund av ”mystiska skador” men under den allsvenska vårsäsongen 2005 skulle han explodera med 10 mål på 12 allsvenska matcher för att sedan värvas av tyska Schalke 04 till en kostnad av 22 miljoner kronor.

Innan dess hade tre kylslagna och bistra förluster med 0-1 i Royal League - varav två på Råsunda - avverkats  samt ett antal träningsmatcher innan det var dags för allsvensk premiär där Djurgården var tillbaka på Stockholms Stadion igen efter det tidigare året i exil på Råsunda.

Den höga trivselfaktorn bland de 12823 på träbänkarna blev knappast lägre av att Häcken besegrades i i öppningsmatchen med 2-1 efter mål av Tobias Hysén och ett sent avgörande av Fredrik Stenman i 86:e minuten.

Nästkommande möte inleddes med kalldusch på Örjans Vall där Halmstad tog ledningen genom Yaw Preko efter 14 sekunder och fick därmed kommandot i en match som förlorades med 1-3. Den enda riktiga ljuspunkten var Sören Larsens första mål i DIF-tröjan med en reducering i 82:a och därmed var danskens målkonto öppnat.

Bättre fart blev det sedan hemma mot Örgryte där Larsen fortsatte agera målskytt och kvitterade en ÖIS-ledning via en straffspark. Johan Arneng bredsidade sedan in 2-1 i en match som sedan slutade 2-2 men där Djurgårdens första halvlek visade det stora potentialen i laget.

Den skulle blomma ut för fullt under våren/sommaren under en stark serie matcher med åtta segrar, två kryss och endast en olycksalig förlust i derbyt mot de grönvita rivalerna. Sören Larsen och Jones Kusi-Asare skyfflade in mål i parti och minut med god hjälp av Tobias Hysén och Daniel Sjölund medan kapten Markus Johannesson styrde backlinjen med pondus i sin nya roll som mittback. Detta efter att ha klivit ner från mittfältet i andra halvlek i segermatchen mot Elfsborg den 2 maj, signifikativt nog den match som inledde ovan nämnda streak.

En liten dipp kom med två raka förluster mot Landskrona Bois och Helsingborg i augusti men efter 2-2 mot Hammarby, med mål av Stenman och ”Dr Jones”, var det sedan dags för en ny segersvit på fem matcher där Gefle, Kalmar FF, Assyriska, Malmö FF och en säsongsdefinierande seger mot titelutmanarna IFK Göteborg med 3-1 bäddade för ett utmärkt guldläge. 

En match där det efter en mållös första halvlek hände mycket i andra och vid ställningen 1-1 skulle nyförvärvet Siyabonga Nomvethes speed i djupled till slut ge utdelning. Tobias Hysén, som satte kvällens första DIF-mål, spelade fram den sydafrikanska strikern i 82:a minuten och dödade sedan matchen själv genom 3-1 i den fjärde övertidsminuten, på pass från just Nomvethe. 

Segern gav sex poängs försprång och med en betydligt bättre målskillnad än Blåvitt räckte det i princip med två segrar på de återstående fyra matcherna för att säkra guldet. 

Första chansen spilldes bort efter torsk med 0-1 mot BK Häcken på Rambergsvallen. Men i den efterföljande hemmamatchen bjöd blåränderna på en rejäl kross av Halmstad med 6-1 där Mattias Jonsson inledde och avslutade målskytte inför ett fullsatt Stockholms Stadion, där även dansken Jesper Håkansson debuterade.

Inför näst sista omgången var förutsättningar tydliga i matchen borta mot Örgryte. Tog Djurgården fler poäng än IFK Göteborg gjorde mot Hammarby var guldet i hamn och storbilden på Gamla Ullevi blev en fokuspunkt under matchen.

Det blev inte riktigt Samba Djurgården i en match där det ändå fanns en del bra lägen men där bollen inte ville in bakom Dick Last i ÖIS-kassen. Det behövdes dock inte eftersom matchen slutade 0-0 och DIF-supportrarna kunde för ovanlighetens skull glädja sig åt att Hammarby vann en match vilket innebär att Djurgården var svenska mästare igen. 

För tredje gången på fyra år lyfte DIF Lennart Johanssons pokal och det firades med besked på arenan och sedan vidare hemma i huvudstaden.

Men det var ytterligare en omgång kvar att spela där Elfsborg gästade Stadion i en match som snabbt blev en klassiker. Med över 14 000 på läktarna och guldglädje i luften skulle Djurgården manifestera sin position ytterligare. Efter 2-0 i halvtid skulle det bjudas på ett målfyrverkeri där vi särskilt minns Pa Dembo Tourays raid rakt upp över hela planen upp mot straffpunkten för att dunka in 6-1 som till slut blev 8-1 efter att Patrick Amoah rundat av målskyttet. 

Euforiska scener på Stadion och en tårögd Kjell Jonevret på presskonferensen efteråt blev en värdig och storslagen avslutning av Allsvenskan.

Men det slutade inte där. Även i Svenska Cupen gick Djurgården som tåget och efter segrar mot Rynninge, Väsby United, Enskede IK, IFK Ölme och Elfsborg väntade till slut samarbetsklubben Åtvidabergs FF i finalen på Råsunda den 29 oktober för de regerande cupmästarna.

Uppdraget utfördes stilenligt genom seger med 2-0 där Tobias Hysén och Toni Kuivasto stod för målen och dubbeln var därmed i hamn som en grand finale för denna epok då titlarna radades upp.

I Europaspelet blev det inte riktigt samma flyt. Cupsegern 2004 innebar spel i UEFA-cupen för DIF som inledde mot irländska Cork. Det blev 1-1 på Råsunda mot ett minst sagt fysiskt motstånd och på Turners Cross Stadium fick inte Djurgården in bollen i mål mot ett tappert kämpande Cork vilket innebar uttåg på grund av bortamål för irländarna.

Året avrundades med ett sedvanligt svinkallt Royal League-spel där dock resultaten var betydligt mer positiva än föregående år med segrar mot Aalborg hemma och borta samt Lyn samtidigt som matchen mot IFK Göteborg innebar förlust med 0-1 på Södertälje Fotbollsarena.

Ett resultat som dock gick att hacka i sig ett fantastiskt år som detta. 

 

2006

Sedan millenieskiftet hade Djurgården etablerat sig som det dominerande laget inom svensk fotboll med den massiva titelskörden av tre SM-guld och tre cupguld under fyra års tid (2002-2005). Men storhetstiden skulle inte vara för evigt även om förväntningarna inför den stundande säsongen var sedvanligt höga med tanke på utgångsläget.

På ledarsidan rullade duon Kjell Jonevret och Stefan Rehn vidare men det skulle ske ändringar under året. Även på spelarfronten var det sedvanlig rörelse på transfermarknaden där Fredrik Stenman, Ibrahim Ba och Siyabonga Nomvethe tackade för sig och under säsongen skulle även Felix Magro, Jesper Håkansson, Stefan Bergtoft och Tobias Hysén lämna, där speciellt frånvaron av den sistnämndes insatser i offensiven skulle bli kännbara.

Men det fylldes givetvis på med nya namn där slovenen Andrej Komac och sydafrikanen Lance Davids anslöt samt Robert Stoltz och Stefan Batan som egentligen kom redan under slutet av 2005 och trimmades in med cupspel och Royal League. 
Den mest omtalade värvningen var dock Thiago Quirino da Silva som kom för att fylla luckan för långtidsskadade Jones Kusi Asare. ”Kurre” kostade en rejäl slant och anlände med U20-landslagsspel för Brasilien på meritlistan. Något som givetvis skapade en kravbild därefter som inte riktigt överensstämde med utfallet med ett mål på 18 allsvenska matcher under året. 

Sommarfönstret  skulle sedan innebära ytterligare förstärkning i form av Enrico Cardoso Nazaré men när försäsongen drog igång med träningsmatch mot sydkoreanska Pohang Steelers i januari, som slutade 1-1, fanns ändå känslan av att DIF hade en stark trupp  och var väl rustade inför säsongen.

Efter ytterligare fem träningsmatcher utan vinst under vintern var övertygelsen kanske inte lika stark men blåränderna boostade sedan självförtroendet med fyra raka vinster i träningsmatcherna mot Gefle, BP, Vikingur och FK Hafnarfjördur inför den stundande allsvenska premiären.

Serien inleddes med ett händelsefattigt mållöst derby mot Hammarby som mest lämnade en del frågetecken kring vad Djurgården anno 2006 hade för kapacitet, returmatchen på Söderstadion i augusti skulle bli desto mer ihågkommen av andra anledningar. 

Efterföljande 0-0 borta mot Halmstad gav nya funderingar men två raka segrar med 1-0 mot Kalmar FF (efter mål på övertid) och IFK Göteborg skapade ändå ett visst lugn där de fanns skäl att glädjas åt en stark defensiv med Concha-Kuivasto-Johanesson-Stoltz framför Pa Dembo Touray som därmed radat upp fyra raka nollor bakåt. 

Men i vårderbyt mot AIK rämnade DIF-muren där det blev förlust med 1-3. Lite lindring gavs efter 1-0 hemma mot Gefle på Stadion där Quirino skulle slå till med sitt första - och enda - mål under säsongen när han rakade in en retur efter ett skott av Mattias Jonson och sprang hela vägen till tränarbänken för att omfamna Kjell Jonevret.

Därpå följde blandad kompott med kryss mot GAIS, förlust mot MFF och en skön seger mot Öster borta efter två mål av den bevisligen återställde Jones Kusi Asare samt ett av Tobias Hysén.

Efter VM-uppehållet följde ett kryss hemma mot Elfsborg och 2-0 borta mot Häcken efter två nya Jones-mål. Men i de kommande matcherna kom. trepoängarna inte riktigt i den takt som krävdes för att försvara ett guld och offensiven var sig inte lik där Tobias Hyséns flytt till Sunderland inte gjorde saker och ting lättare. 

Med halva serien spelad hade Djurgården endast en teoretisk chans att försvara sitt guld när det var dags för bortaderby mot Hammarby. En match som skulle bli flitigt omtalad för hemmapublikens uppförande som ledde till att matchen bröts redan i den 53:e minuten. Extra tråkigt med tanke på att Djurgården gjorde årets kanske bästa insats där de grönvita kördes över totalt på planen. Lance Davids dundrade in 1-0 i 12:e minuten och några minuter senare nickade Matttias Jonson in tvåan med konsekvensen att saker börjades kastan in mot den assisterande domaren.

Blåränderna fortsatte att storspela och när Jones Kusi Asare satte 3-0 via ribban precis innan halvtidspausen var euforin total hos DIF-supportrarna. Fullt lika nöjda var inte hemmapubliken som sedan sprang in på planen i andra halvlek med tillhörande konsekvens i form av avbrott. Måttet rågat, game over och DIF tilldömdes seger med 3-0, siffrorna som stod på tavlan när matchen bröts.

Prestationen kom som sagt i skuggan av rubrikerna men gav ingen extra spelmässig boost där det bara blev en seger (MFF) på de efterföljande fyra matcherna som bland annat innefattade en ny bitter derbyförlust mot AIK. 

Avslutningen på serien fick lite av mellanmjölkskaraktär där det blandades och gavs resultatmässigt. Det var dock långt ifrån odramatiskt på ledarsidan där Kjell Jonevret fick gå och ersattes av Anders Grönhagen som inledde med att vinna hemma mot Halmstad med 2-1 i en i ärlighetens namn inte alltför spektakulär match.

Guldchansen var förvisso borta sedan länge men det fanns dock ett tydligt spänningsmoment i den sista allsvenska omgången där Elfsborg behövde vinna hemma mot Djurgården för att säkra guldet. En match som blev stel och nervig där Elfsborg tog ledningen i första halvlek och där Djurgården jagade kvittering i andra. På övertid kom sedan en flitigt diskuterad situation där Andreas Augustsson fick ett studsande skott från Daniel Sjölund på handen i straffområdet, men domare Peter Fröjdfeldt valde att fria. Straff och mål där hade inneburit att guldet hamnat hos rivalerna i Solna men nu blev det istället Elfsborg som fick fira första guldet på 45 år medan DIF fick nöja sig med en sjätteplats.

Givetvis en missräkning sett till förväntningar och förhandstips men också en hint om att det var nya tider som stundande nu. Något som även emfaserades av uttåg i Svenska Cupen mot Elfsborg samt förlust mot slovakiska MFK Ruzomberok i Champions League -kvalet. 

Djurgården vann visserligen med 1-0 hemma mot slovakerna efter mål av sommarvärvningen Enrico men på bortaplan slutade det 3-1 till Ruzomberok. En bister Europa-sorti där Jones Kusi-Asares reducering till 2-1 med kvarten kvar såg ut att räcka men istället ordnade Jan Nezmar avancemanget för hemmalaget i den 87:e minuten. 

Ett år av många missräkningar men Djurgården skulle resa sig igen och i alla fall sniffa på guldet under kommande säsong…

 

2007

Efter en sjätteplats under föregående säsong - som med den nya förhöjda kravbilden sågs som ett misslyckande - var det nya tag och nytt tränarpar som gällde för att återskapa guldglansen från det tidiga 00-talet. 
Islänningen Sigurður Jónsson, alltid kallad Siggi, och finske Paul Lindholm tog hand om rodret med en trupp som fylldes på med namn som Jan Tauer, Kebba Ceesay och  Mikael Dahlberg samt nigerianske anfallaren Kennedy Igboananike som skulle bli omtalad av många olika anledningar.
Samtidigt försvann spelare som Niklas Rasck, Agbar Barsom och Kari Arnason iväg i en annan riktning fast till sommaren/hösten skulle i alla fall finske järnkaminen Aki Rihilahti dundra in i laget.

Men innan dess var det dags för sedvanlig kylslagen försäsong i de då ICA-beprydda blårandiga tröjorna med ytterst blandade resultat och motståndare. Djurgården kunde därmed  ta en viss outsider-roll i förhandsspekulationerna och fotbollsjournalisten Olof Lundh tippade DIF som fyra i Allsvenskan 2007 - vilket skulle visa sig ganska nära.

Men som alltid var förväntningarna på topp inför premiären mot nykomlingen BP som använde Råsunda på hemmaplan istället för Grimsta för att hantera publikmängden. Den tänkta promenadsegern skulle dock inte visa sig vara fullt så enkel och matchen inleddes med en chockstart när Joakim Runnemo nickade in 1-0 redan i andra minuten. DIF malde på och skapade ett antal  chanser till kvittering men såg samtidigt skakiga ut bakåt där en 17-årig Albin Ekdahl ställde till mycket oreda i det blårandiga försvaret. Några fler mål blev det dock inte åt något håll och efter full tid var skrällen ett faktum, en tuff start för Siggi och Pålle på tränarbänken.

I hemmapremiären på Stadion såg det emellertid bättre ut när Halmstad besegrades med 2-0 efter en fullträff av Jones Kusi-Asare och debutmål från Mikael Dahlberg. Segern följdes upp med en ny trepoängare på Olympia där två mål från Mattias Jonson och ett från ”Dr Jones” gav 3-1 mot Helsingborg. 

Sex poäng av nio möjliga var ändå en okej start men det skulle bli ett hack i kurvan. En ynka poäng under de nästkommande tre matcher mot Kalmar (0-1), Elfsborg (2-2) och GAIS (0-1) skapade knappast någon karnevalsstämning hos DIF-supportrarna.

Spelet var fortsatt knackigt borta mot Trelleborg men där blev det ändå seger med 3-0 efter ett förlösande, grandiost självmål mot slutet på nick av Linus Malmqvist i hemmalaget. Enrico rullade sedan in tvåan efter elegant förarbete av Daniel Sjölund och Patrick Amoah satte trean på övertid.

En bra boost inför det kommande derbyt mot AIK som skulle bli mycket minnesvärt. Djurgården inledde piggast men det var de svartgula som tog ledningen när Daniel Mendes satte en retur i 9:e minuten. Tungt men devisen ”vi ger aldrig upp” skulle visa sig korrekt och i slutet av halvleken kom vändningen. 
Det här var Daniel Sjölunds stora kväll och ”Daja” satte kvitteringen efter en fin passning från Patrick Amoah. Jublet hade knappt klingat av förrän bollen låg i mål igen efter ett - kanske inte otagbart - skott från Sjölund som överlistade Daniel Öhrlund i AIK-kassen. 
I andra halvlek höll DIF fortet medan Solna-laget blev mer och mer desperata utan att åstadkomma särskilt mycket. På tilläggstid skulle sedan matchen dödas definitivt av Enrico som satte 3-1 och framkallade ett öronbedövande jubel på arenan. 

Med ångan uppe trycktes sedan IFK Göteborg till med 2-1 på Stadion efter mål av Janne Tauer och Andrej Komac men sedan var det slut på det roliga för ett tag. Derbyförlust med 0-2 mot Hammarby på Råsunda och 0-0 borta mot Örebro SK grusade de höga förhoppningar som börjat spira.

Men det fanns fog för optimismen och den växte ytterligare av att nyförvärvet Aki Rihilahti anslöt till DIF under sommaren. Han debuterade i segermatchen Gefle på Stadion, där Enrico blev stor matchhjälte med två mål. Det blev början på en sju matcher lång svit utan förlust: MFF x2 , Elfsborg, GAIS, IFK Göteborg hanterades och det blev även en skön revansch mot Hammarby när Mikael Dahlberg klev fram som derbyhjälte i höstderbyt och gjorde matchens enda mål. Ett derby där för övrigt unge Kebba Ceesay gjorde sin A-lagsdebut. 

Segern innebar serieledning för DIF med nio återstående omgångar. Varje poäng var guld värd men det blev bara en sådan mot toppkonkurrenten IFK Göteborg efter 1-1 på Nya Ullevi där Mattias Jonson stod för Djurgårdens mål.

Därefter gick alla tre poäng förlorade mot en annan medaljkandidat när Kalmar FF vann med 3-1 på Stadion. Men Djurgården hade ett lite otippat ess i rockärmen att plocka fram. Rekordvärvningen Quirino hade inte gjort alltför mycket väsen av sig sedan ankomsten 2006 men under hösten blev det mer speltid. ”Kurre” tackade för förtroendet med två mål mot Helsingborg som besegrades med 4-1 på Olympia.

Mer skulle komma och efter missräkningen 1-1 mot Trelleborg skulle Quirino kliva fram i derbyt mot AIK. 14-miljonersvärvningen stod för ett utsökt solonummer från egen planhalva som avslutades med att han rullade in 1-0 för DIF. Tyvärr kvitterade Lucas Valdemarin till 1-1 med kvarten kvar vilket blev slutresultatet i ett derby som inte var någon höjdare rent spelmässigt.

Djurgården följde upp med stabila 4-1 mot Örebro efter nytt mål av Quirino samt kassar från Arneng, Jonson och Kusi-Asare och det var guldvittring i luften med stående ovationer på ett fullsatt Stadion. DIF fortsatte att gå som tåget och efter 2-0 mot Gefle på Strömvallen, där Quirino och Enrico stod för målen, var det upplagt för ett dramatiskt upplopp om guldet mot ett formstarkt IFK Göteborg som också plockade trepoängare på löpande band, detta samtidigt som även Kalmar FF var med i racet.

Inför näst sista omgången satte Kalmar press på DIF och Blåvitt - som båda hade 43 poäng - genom en tight uddamålsseger som tog KFF upp i topp. För Djurgårdens del väntade en knepig match Halmstad borta och uppgiften blev inte lättare av att HBK tog ledningen på hörna i 18:e minuten. Men det här var en säsong där DIF excellerade i att vända underlägen och den numera glödhete Quirino var på rätt plats i boxen två gånger om och stod för båda målen som till slut gav seger med 2-1.

Det blev dock inget guldryck eftersom IFK Göteborg slog AIK på Råsunda med 1-0 efter ett minst sagt omdiskuterat mål där det uppstod hetsiga diskussioner kring huruvida bollen var över mållinjen eller inte i den matchavgörande situationen. Debatten om målkameror flammade för fullt men de skulle införas långt senare.

Inför sista omgången var dramatiken maximal med IFK Göteborg och Djurgården på samma poäng men Blåvitt hade en fördel – målskillnaden. För Djurgårdens del väntade nykomlingen BP på Stadion inför 14 222 åskådare, en motståndare som chockat DIF i premiären men som i detta läge var en nedflyttningskandidat.
Återigen blev det en krampaktig prestation mot de rödsvarta som hade en låg backlinje och försvarade sig med näbbar och klor. Chanserna var få och när dessutom resultattavlan förkunnade att IFK Göteborg gått till 2-0 mot Trelleborg började guldvittringen blåsa bort rejält. I 77.e minuten skulle dessutom BP ta ledningen när Olof Guterstam fick bollen, framnickad av en viss Thomas Lagerlöf, och satte den i nät bakom Pa Dembo Touray. 

Ett matchavgörande mål och än en gång föll DIF mot BP vars seger dock inte räddade dem från degradering. Blåvitt höll sina 2-0 mot Trelleborg och vann guldet medan Kalmar FF vann och smög förbi och tog andraplatsen. 
Summa summarum en tredjeplats efter en stark säsong där DIF inte nådde hela vägen fram i den allra sista slutspurten. Men det lilla silvret innebar ändå Europa-spel under nästa säsong. 

I Svenska Cupen blev det inte heller någon succé där Djurgården började med seger mot Norrby med 2-0 men sedan åkte ut på straffar mot Gefle efter 2-2 vid full tid.  

Bara att gnugga vidare och de blårandiga ärmarna kavlades upp för nya tag under nästa år, en säsong som dock skulle bli betydligt tuffare än många kunde ana.

 

2008 - Storhetstiden slut

Ett år som skulle bli en tydlig markör på att storhetstiden under det tidiga 00-talet definitivt var över för Djurgården. Det blev en tuff sportslig resa som också innebar förändringar i styrelsen under året där Bo Lundquist lämnade sin post efter en mycket framgångsrik epok och där Lars-Erik Sjöberg tog över som ny styrelseordförande under en turbulent höst.

Vilka faktorer blev det då avgörande för året? Tränarduon med Siggi Jonsson och Paul Lindholm var intakt men ser man till spelartruppen var det desto mer svängdörrar. Johan Arneng, Sölvi Ottesen, Patrick Amoah, Robert Stoltz, Felix Magro med flera rörde sig vidare samtidigt som det fylldes på med ett antal nya namn: Johan Oremo, Patrik Haginge, Prince Ikpe Ekong, Martin Andersson, Kristoffer Näfver samt 19-årige Sebastian Rajalakso vars rivstart av Allsvenskan skulle skapa stora rubriker.

Efter en försäsong med nio träningsmatcher varav tre spelades på ett klassikt råkallt Stadshagen samt träningsläger i Portugal rullade sedan Allsvenskan igång den 30 mars.

Premiärmatchen mot IFK Norrköping på Idrottsparken bjöd på utmärkt spel från DIF inför ett bortafölje på över 6000 DIF-supportrar. Mikael Dahlberg gav Djurgården ledningen när han tryckte in en stolpretur efter en nick av Toni Kuivasto och det fanns bud på fler DIF-mål under halvleken. I andra var det sedan dags för Sebastian Rajalakso att introducera sig genom att sätta 2-0. Peking reducerade visserligen kort därpå men mer än så blev det inte där Djurgården uppträdde stabilt enligt förväntningarna och vann rättvist.

Det blev som sagt mycket uppmärksamhet kring utropstecknet Sebastian Rajalakso. Den unge  mittfältaren som hämtats från Enköpings SK fortsatte också sin målproduktion genom att kvittera mot Malmö FF på Stadion till 1-1, vilket också blev slutresultatet. 

Rajalakso målstim fortskred med nya kassar mot Gefle och Halmstad som båda besegrades med 2-1 och han stod även för målet när DIF spelade 1-1 mot Örebro på Behrn Arena.

En flygande start på säsongen med elva poäng på fem matcher och den obesegrade sviten skulle rulla vidare, om än med en del kryss. Det blev 0-0 mot GAIS på Stadion följt av 1-1 i vårderbyt mot AIK. En match där Djurgården var det bättre laget. Speciellt i första halvek, men bara fick med sig en poäng efter mål av nyförvärvet Johan Oremo.

Därpå följde ett märkligt hemmamöte mot Ljungskile. En match som DIF visserligen vann med 2-1 men till priset av skador på både Mattias Jonson och Quirino och dessutom med en god portion tur där LSK hade ett antal ramträffar.

Den förlustfria sviten avslutades sedan med 0-0 borta mot GIF Sundsvall och efter det rusade formkurvan rakt nedåt. Derbyförlust med 0-2 mot Hammarby följdes av ett bottennapp på Fredrikskans där Kalmar vann med 5-1 vilket var helt rättvisa siffror. Därpå 0-2 mot Elfsborg, 1-1 mot Trelleborg, 1-2 mot IFK Göteborg, 0-2 och 1-2 i två möten mot Helsingborg och det var en minst sagt dämpad stämning bland de blårandiga supportrarna där kvalplatsen ryckte allt närmare med halva serien spelad.

Men nytt syre skulle pumpas in i laget i precis rätt ögonblick. Tre raka segrar bjöds det på med start mot MFF (2-1, mål från Daniel Sjölund och Jones Kusi Asare), Gefle (2-0, mål av Jones och Enrico) samt 2-1 mot Halmstad på Örjans Vall där Mikael Dahlberg och Andrej Komac stod för kassarna. 

Med tio omgångar kvar fanns det nu ändå fast mark under fotbollskorna. Kvalstrecket var på behörigt avstånd men detsamma gällde även guldet som var för långt bort för att hålla hoppet vid liv. Därav blev det en blaskig sista tredjedel av serien med endast två segrar mot Ljungskile och GIF Sundsvall och säsongen avslutades sedan med fem raka förluster som innebar att DIF hamnade på tolfteplatsen i den allsvenska tabellen där Kalmar vann guldet. 

En placering som blev en påminnelse om att det var nya tider som stundande vilket även emfaserades av förut nämnda rockaden där Bosse Lundquist lämnade som ordförande i styrelsen och ersattes av Lars-Erik Sjöberg. 

I Svenska Cupen blev det inte heller så kul med uttåg redan i andra omgången. Sirius vann med 2-4 på Strömvallen men i UEFA-cupen tog sig i alla fall Djurgården vidare kvalomgång 1 mot FC Flora. Det blev 0-0 hemma mot estländarna och returen på A.Le Coq Arena skulle bli en rysare. 

DIF gick upp i en till synes trygg ledning med 2-0 efter mål av Enrico och Prince Ikpe Ekong men Flora reducerade i 81:a minuten och kvitterade strax efter. Estländarnas forcering blev tuff men DIF stod emot och kunde till slut gå vidare på fler gjorda bortamål.

Det såg fortsatt bra ut i kvalomgång två där Rosenborg väntade på Råsunda den 14 augusti. Mål från Enrico och Oremo la grunden till seger med 2-1 och ett gott läge inför returen på Lerkendal. Där skulle norrmännen utdela en riktig käftsmäll och när matchen blåstes av stod det 5-0 på resultattavlan. Ett odiskutabelt uttåg ur Europa-spelet.

Summa summarum var 2008 knappast ett år som lyser klart i DIF-historien men ändå betydligt stabilare än det som komma skulle…

 

2009 - The great Escape

Ett år som skulle bli ihågkommet som ”The great escape” där Djurgården var snubblande nära att trilla ut Allsvenskan men räddades av Mattias Jonsons magiska mål i kvalet mot Assyriska. 

Tolfteplatsen säsongen 2008 hade gett en föraning om att kärvare tider stundade där tränarparet Siggi Jonsson och Paul Linholm hade fått gå i november. In kom André Jeglertz, med bakgrund i Umeå IK:s framgångsrika damlag, samt Zoran Lukic, som gjorde comeback efter guldåren 02-03, för att dela på ledarskapet. 

Truppmässigt var det också flitig rotation inför säsongen där Quirino gick till japanska Consadole Sapporo medan Jones Kusi-Asare gick som Bosman till danska Esbjerg. I samma transferfönster återvände Enrico till Brasilien, Lance Davids till Sydafrika medan Kristoffer Näfver, Stefan Batan och Robert Stoltz tackade för sig.
Påfyllning i truppen skedde givetvis. Christoffer Yuossef (BP), Petter Gustafsson (Skellefteå FF), Hrvoje Milic (Hajduk Split) och Boyd Mwila (Örgryte) anslöt och under sommaren skulle även Yosif Ayuba plockas in från Vasalund medan Dan Burlin och Leandro Ortiz lånades in från Skellefteå FF respektive River Plate.

Precis som under 2008 laddade laget med träningsläger i Portugal under en försäsong med flitigt kryssande i träningsmatcherna. Fem av sju möten slutade oavgjort där unga egna talanger som Trimi Makolli och Philip Hellqvist klev fram och visade upp sig i målprotokollet. Men i övrigt var det inget riktigt flyt i offensiven och en långtidsskada på Mattias Jonson bidrog uppenbarligen till det.

Det började dock bra. Den allsvenska premiären den 6 april bjöd på en fullsatt Stadion, snyggt tifo och seger med 1-0 mot Örebro. Flödet i anfallsspelet såg lovande ut och DIF skapade mycket under matchen där Johan Alvbåge fick jobba hårt i ÖSK-kassen. I 78:e minuten skulle sedan nollan spräckas när Johan Oremo drogs ner i straffområdet och Daniel Sjölund klev fram och satte 1-0.

En skön start men omgången efter skulle bjuda på en rejäl kalldusch. Djurgården åkte ner till Gamla Ullevi och det tog fem minuter för IFK Göteborg att göra 2-0. DIF stretade emot men siffrorna sprang iväg till 6-0 för Blåvitt - ett larmande wake up-call som oroade rejält.

Efterföljande 0-0 mot Gefle höjde inte heller humöret och därpå följde tre raka förluster mot Hammarby, BP och Halmstads BK. Men en seger mot GAIS med 2-1 på Stadion, där Sebastian Rajalakso och Boyd Mwila stod för målen, gav lite andrum.

Dessvärre följde en ny torsktrilogi mot MFF, AIK och Trellborg på Vångavallen som ytterligare förstärkte känslan av att säsongen var på väg åt helt fel håll. I samma veva åkte dessutom Djurgården ur Svenska Cupen efter 0-1 mot Gefle på Strömvallen och det var oroligt i leden.

En seger mot BK Häcken på Stadion med 1-0 och en poäng i en mållös bortamatch mot Örgryte innan serieuppehållet tog vid gav lite nytt syre men redan nu restes krav på förändringar. Inte helt otippat med tanke på att DIF befann sig i tabellens bottenskikt.

Så skedde också där Zoran Lukic lämnade tränaruppdraget och André Jeglertz fortsatte på egen hand med sällskap av Steve Galloway som assisterande tränare.

Några spelartapp tillkom också i sommarfönstret där Andrej Komac, Aki Rihilahti och Martin Andersson lämnade medan tidigare nämnda Auyba, Burlin och Ortiz kom in. 

Att Mattias Jonson gjorde comeback i omstarten mot Helsingborg på Stadion var i praktiken som att få in ett nyförvärv. Lite övriga omstruktureringar blev det också där Patrik Haginge flyttades in i mittförsvaret vilket inte hindrade honom från att inleda målskyttet i matchen genom att tidigt nicka in 1-0 på inlägg från Milic. Tvåan skulle Sebastian Rajakso fixa vilket räckte till seger med 2-1.

En seger som tog DIF upp på kvalplats men det skulle bli en skrämmande fortsättning som följde. På Fredrikskans följde del 2 av debaclet från 2008 där Kalmar denna gång vann med 6-1. Fem raka förluster på det mot Elfsborg x 2, Gefle, Hammarby och Örebro gav obehagliga flashbacks från 90-talet med tillhörande jojo-åkande upp och ner ur Allsvenskan. 

Två poäng på de kommande tre matcherna mot IFK Göteborg, GAIS och Malmö FF gav knappast något lugn och med åtta omgångar kvar var Djurgården definitivt sist i tabellen.

Hoppets låga tändes dock av seger med 4-1 mot BP på Grimsta där bollarna plötsligt satt i nätet och sedan avslutades med ett elegant distansskott från Dan Burlin, som därmed blev ”Burlinho”, vilket säkrade segern.

Tyvärr endast en tillfällig respit för efter matchserien Halmstads BK 0-2, AIK 0-2, Trelleborg 0-0 och BK Häcken 1-2 fanns det i praktiken mycket lite som talade för att Djurgården skulle kunna undvika degraderingen till Superettan.

Sist i tabellen med 20 poäng på 27 matcher och tre omgångar kvar. Två poäng efter Hammarby på 15:e plats och tre efter Örgryte på kvalplats. Dessutom med en betydligt sämre målskillnad. 

Läget kunde onekligen varit ljusare inför avsparken hemma på Stadion mot Örgryte men 1-0 från Patrik Haninge med halvtimmen spelad gav hopp. Dessvärre var ”Hagge” inte bara het framför mål utan även i närkamperna och fick syna det röda kortet efter 55 spelade minuter. Innan dess hade dessutom ÖIS kvitterat genom Alexander Mellqvist och de var ett kärvt läge för de redan hårt prövade DIF-supportrarna på läktarna. 
Men hoppet tändes igen när Djurgården fick straff i 61:a minuten som Hrvoje Milic förvaltade. Dessvärre gjorde han precis som Haginge och gick från målskytt till rött kort efter en tuff kapning strax därpå. 
Nio man mot elva under en knapp halvtimme kvar borde inte gå men det gjorde det. Anförda av kapten Markus Johannesson slet DIF heroiskt och höll undan till en trepoängare inför en euforisk hemmapublik. 

Eftersom Hammarby föll mot AIK var nu Djurgården förbi de grönvita med en poäng och på samma poäng som Örgryte med två omgångar kvar. Dock med sämre målskillnad. 

För Djurgårdens del väntade Helsingborg på Olympia där Henrik Larsson spelade sin avskedsmatch. ”Henke” fick dock lämna planen mållös och istället var det Yosif Ayuba som stal rubrikerna och klev fram för att ge DIF ledningen med sin vänsterslägga i första halvleken. I andra halvlek fastställde sedan Prince Ikpe-Ekong slutresultatet till 2-0 i en ganska medioker match. Något som knappast bekymrade de blårandiga supportrarna som kunde glädjas åt en ny hyperviktig trea.

I och med att Hammarby trycktes till av Trelleborg med 4-2 var de därmed klara för Superettan och Örgryte fick samtidigt bara med sig en poäng mot Elfsborg. Det gav Djurgården ett försprång på två poäng inför den sista omgången där Kalmar FF väntade på Stadion.

Motståndet kunde varit lättare med tanke på den tidigare utskåpningen på Fredrikskans men det var också en match där Kalmar var avhängda från guldstriden. Motivation vägde, som alltid, tungt och DIF startade piggt och skapade lägen. I 27:e minuten kom sedan målet som skapade en galen eufori och än en gång var det. Patrik Haginge som klev fram. En tung halvvolleykanon som for in bakom en överrumplad Peter Wastå gav initiativet i matchen.
Efter paus tryckte Kalmar på för en kvittering och Djurgården stretade emot tappert. Med halva halvleken spelad skulle sedan en otippad matchvinnare kliva fram. Kapten Markus Johannesson gjorde sin sista match i den blårandiga tröjan och efter en hörna med efterföljande kalabalik kunde ”Mackan” sparka in sitt första DIF-mål under hela hans tid i föreningen.
Vilt jubel givetvis och med en del nerver och trötta ben ägande sig DIF sedan mestadels åt att försvarar ledningen, vilket också gjordes på ett fullgott sätt. 

Seger, tre poäng och kvalmatch mot Assyriska väntade för att säkra den allsvenska existensen.

Den inledande matchen mot Assyriska bjöd på en katastrofal insats. Hemmalaget gjorde 1-0 genom Dennis Östlundh i första och 2-0 av Göran Marklund i andra och siffrorna kunde de facto varit större i en horribel tillställning där både Toni Kuivasto och Stefan Batan fick kliva av och Mattias Jonson var utanför truppen på grund av en skada.

Jonson var dock tillbaka och redo för returen på Stadion där supportrarna slöt upp med den skräckfyllda insikten att ett mål för Assyriska skulle kräva fyra mål för Djurgården för att säkra kontraktet. Men ”håll tätt bakåt” verkställdes i en match där Djurgården öste på med full fart framåt utan att få in bollen i första halvleken. 
Men i 52:a lossnade det när Jan Tauer höll sig framme efter en frispark och satte 1-0. Christer Youssef följde upp med 2-0 strax efter och efter en nervig sista halvtimme var det 2-2 sammanlagt och förlängning.
Vid det här laget var det en närmast ångestframkallande spänning under förlängningen som såg ut att gå mot straffar med bara minuter kvar. Då var det dags för Mattias Jonson att kliva fram och skalla in ett mål som garanterat lever upp till epitetet oförglömligt. En inläggsfrispark skickades in mot straffområdet och Jonson steg till väders och nådde högre än Oscar Berglund i Assyriskas mål. Bollen studsade in i mål och ”The great escape” var fullbordad. 

Om man ska prata om vägskäl i DIF-historien var det här definitivt ett sådant och lättanden var nästan större än glädjen hos många supportrar. Efter kvalspelet valdes en ny styrelse där Tommy Jacobsson blev ny ordförande samtidigt som Stefan Alvén blev ny sportchef och Lennart Wass och Carlos Banda klev in som nya tränare.

Ett oerhört dynamiskt blårandigt decennium var till ända och ett nytt skulle ta vid…