1930-1939

Stor publik - mindre framgångar

1930-talet innebar bara en allsvensk säsong för DIF, 1936/37, vilket även var lagets första hela säsong med Stockholms Stadion som fast hemvist sedan Tranebergs IP rivits. Till skillnad från vid seklets början var 1930-talets Djurgården betydligt bättre i seriesammanhang än i avgörande matcher, vilket flera tunga kvalförluster bevisar.

Blåränderna inledde 1930-talet lovande med att vinna Division 3
Östsvenskan, men föll sedan tungt i kvalet till division 2 efter dubbla förluster mot IK Brage (3–4 hemma, 2–5 borta). Kvalspelet blev även en besvikelse våren 1931 då Skärgårdens IF tog division 2-platsen på Djurgårdens bekostnad efter 3–3 i Söderhamn och 5-1 på Tranebergs IP.

Först när kvalspelet för avancemang i seriesystemet avskaffades
(säsongen 1931/32) kunde Djurgården ta sig upp en division. Ända sedan nedflyttningen från högsta serien 1928 hade Allsvenskan alltid varit det uttalade slutmålet, vilket ställde höga krav på spelare och ledare.

Pressen hakade på och var inte sena att plocka fram sågarna när det gick emot: ”Den fotboll som visades var av det skralaste slaget och man satt bara och undrade om det verkligen var två lag i Div II som stod för underhållningen. Under första halvlek var Djurgården rentav ynkligt, det verkade faktiskt som grabbarna
aldrig spelat tillsammans förut. En liten tåfjutt hit, en långspark ut i
rymden och så var det stopp.” skrev Dagens Nyheter efter
hemmapremiären mot nykomlingen IFK Västerås den 6 augusti 1939.

Trots förhållandevis höga publiksiffror brottades även föreningen med en ansträngd ekonomi. När sejouren i Allsvenskan bara blev ettårig (1936/37) blev det lite glesare mellan åskådarna på Stadions träbänkar.

År för år 1930-1939

1930/31

Även fast Djurgården i Erik ”Mördarn” Lindbom hade en målskytt av allra vassaste sort (23 mål totalt) misslyckades Blåränderna även denna säsong att ta det förväntade steget upp i division 2. Seriesegern bärgades visserligen med stor marginal ner till tvåan Sundbyberg, men i kvalspelet blev det återigen stopp. Djurgården ställdes mot Skärgårdens IF från Söderhamn och hade 3-0 redan efter 25 minuter i den första kvalmatchen i Hälsingland. Sedan hemmalaget reducerat drabbades DIF av stora darren och släppte in ytterligare två mål. I returmatchen på Stadion bröt laget ihop fullständigt och förlorade med förnedrande 1-5. ”En svart dag för Djurgården, och nu får framtiden visa om det finns ambition, kraft, nerver och pengar för en ny comeback till hösten”, skrev Dagens Nyheter efter Djurgårdens andra raka kvalmiss.

1931/32

För tredje året i följd vann Djurgården sin division 3-serie och eftersom kvalspelet nu var borttaget kunde äntligen alla DIF-anhängare fira ett avancemang i seriesystemet. Den sista seriematchen spelades den 8 juni och blev en ren seriefinal mot Reymersholms IK som hade vunnit serien på bättre målskillnad vid seger. Tack vare mål av Hugo Söderström och Allan Nettelbladt kunde Djurgården ta hem vinsten med 2–1 och säkra seriesegern som grundlades under en stark vårsäsong.

Djurgården - IFK Norrköping på Stadion 1932

1932/33

Trots att Djurgården blev av med skicklige spelfördelaren Gunnar Galin och skyttekungen Erik ”Mördarn” Lindbom inför säsongen blev återkomsten till Division 2 Östra (näst högsta divisionen) så pass lyckad att laget slogs om seriesegern. Utan ”Mördarn” var emellertid bristen på avslutare påtaglig i slutomgångarna där tre av fyra matcher slutade med kryss. När samtidigt Norrköping plockade fullpoängare kom det att kosta Djurgården avancemanget.

1933/34

Ännu en säsong i division 2 där Djurgården fick finna sig i att vara näst bäst. Det stod länge mellan Djurgår’n och IK Slepner i tabelltoppen men efter ett stökigt och hårt vårderby mot Reymersholm (2-2) tappade Blåränderna formen varpå Sleipner ryckte i tabellen. Tränarduon med Samuel Lindqvist och ex-AIK:aren Rudolf ”Putte” Kock hade trots allt gjort ett bra jobb med spelare som Hans Garpe och den nye målskytten Olle ”Bällsta” Johansson från Vallentuna.

Träningsmatch mot Admira från Österrike 1933

1934/35

Inför säsongen 1934/35 var de blårandiga förhoppningarna om ett efterlängtat avancemang till den högsta serien goda. Föregående säsong hade laget tappat formen under ett par matcher på våren vilket räckte för att IK Sleipner skulle rycka ifrån i tabellen och ta hand om seriesegern. Trots att DIF blev kvar i division 2 östra, den näst högsta serien, fanns en stor tilltro till tränarduon med Samuel Lindqvist och ex-AIK:aren Rudolf ”Putte” Kock och spelare som Hans Garpe och den nye målskytten Olle ”Bällsta” Johansson från Vallentuna.

Att Djurgården inledde serien med sex matcher utan en enda seger var därför inget annat än en skräll. Besvikelsen var stor hos medlemmar och hemmapublik och klubbledningen fann det nödvändigt att ersätta tränardon Lindqvist/Kock med Einar ”Stor-Klas” Svensson. Under Svenssons ledning blev Djurgården en vinstmaskin men Norrköpings försprång i toppen av tabellen var för stort. ”Bällsta” Johansson var inte samma målspruta som under fjolåret (14 mål) och i stället vann Herman Nordgren den interna skytteligan med nio mål. Publiksnittet hemma på Tranebergs IP (näst sista säsongen innan flytten till Stadion) låg på 2 411 åskådare, en rejäl sänkning från 4 194 1933/34.

Den populäre ”Stor-Klas” Svensson skulle dock bli kvar många säsonger i föreningen vilket ledde till såväl bättre resultat som publiksiffror. Säsongen efter tog Djurgården äntligen klivet tillbaka till högsta serie, lagom till premiärsäsongen på Stockholms Stadion.

1935/36

Äntligen lyckades Djurgården gå hela vägen och ta klivet upp i högsta serien igen. Seriesegern

spelades hem med fem poängs marginal men kvalet mot Hallstahammar blev en rysare. 3-0 till hemmalaget i de båda kvalmatcherna framkallade en avgörande och mycket nervig match på neutral plan (Norrköping). En stor del av 4 500 åskådarna var tillresta från Stockholm och fick se den sedermera legendariske Djurgårdsledaren Sigvard ”Sigge” Bergh kruta in det avgörande 2-1-målet. Det blev en glad hemresa från ”Peking” för de nyblivna allsvenskarna. Publiksiffran på över 15 000 åskådare i hemmamatchen mot Hallstahammar visade att Djurgården behållit stora delar av sin publik trots flera år av dåliga resultat.

1936/37

Äntligen var Djurgården tillbaka i Allsvenskan men säsongen i högsta serien - den första på tio år - blev tuff. Efter hösten hade DIF bara samlat ihop sex poäng och vårsäsongens imponerande poängryck med åtta poäng och 16 mål på de fyra sista matcherna kom för sent för att ordna ett nytt kontrakt. Även om nyförvärven Per Karlsson och Bo Björkman gjorde vad som förväntades i anfallet (tio respektive sju mål) var laget för svagt. Särskilt tydliga var bristerna i defensiven vilket 52 insläppta mål vittnar om. Nästan 16 000 åskådare kom till Stadion och såg ett överlägset AIK vinna höstderbyt med 4-1 vilket var en smärtsam påminnelse om klasskillnaden för alla Djurgårdare. De blårandiga stod upp betydligt bättre i vårens derby men förlorade (1-2) trots ledning i halvtid.

1937/38

Fyra kryss på de fyra inledande matcherna lämnade Djurgården, allmänt tippat som seriesegrare i division 2, på efterkälken i kampen om förstaplatsen. ”Djurgården får ingen lätt uppgift att ro hem seriesegern. Djurgården har alldeles tappat sin spelstil från vårens allsvenska poängplockningar”, skrev en stockholmstidning sanningsenligt. Blårändernas chans till en returresa till Allsvenskan försvann definitivt när det inom loppet av en veckan i maj 1938 blev förlust i bägge derbymatcherna mot slutsegraren Hammarby.

1938/39

I den näst sista seriematchen försvann Djurgårdens drömmar om seriesegern i division 2 Norra. Nästan 7 500 åskådare gick hem besvikna från Stadion efter förlusten (0–1) mot Ludvika. Per Karlsson hade gift sig och bytt namn till Larner men var fortfarande lagets bästa målskytt (16 mål).

1939/40

Trots att Djurgården besegrade Reymersholm med 4–0 både hemma och borta var det ”Reymers” som vann serien. Djurgården missade avancemanget genom oväntade poängtapp mot Värtan (0-0) och Nynäshamn (0-3). På grund av andra världskriget rådde beredskapstid i Sverige och spel i division 2 var sällan ett giltigt skäl för att få ledigt. Under perioder var 37(!) spelare från Djurgården inkallade under 1940.

Källor: SvD, DN