1920-1929

Från toppen till botten och lite till... Djurgården på dekis

Seklets inledande 20-årsperiod var framgångsrik för de blårandiga. Fyra SM-guld spelades in på hela elva SM-finaler och de hetaste matcherna hade lockat tiotusentals åskådare. Men även om 1920-talet inleddes storstilat med ett fjärde SM-guld var Djurgårdens första glansperiod snart över - och det med besked.

Den 12 mars 1921 firade föreningen sin 30-årsdag som regerande svenska mästare. Valet av plats för en gemensam supé hade fallit på restaurang Continental och priset på kvällens meny sattes så lågt som till tio kronor för att största möjliga antal medlemmar skulle kunna närvara.

Denna omvittnat trevliga sammankomst kom tyvärr att markera slutet på en framgångsrik era som varat från Djurgårdshistoriens begynnelse. Efter supén var det i princip slut på det roliga för ett bra tag framöver. I utslagsturneringen i SM-spelet tog sig Blåränderna som bäst till semifinal vid ett tillfälle, men allvarligast var kräftgången i seriesystemet som skulle gå så långt som till en allt annat än glamourös tillvaro i Division 3 Östsvenskan (nuvarande division 1).

Trots de bedrövliga sportsliga resultaten behöll Djurgården ganska stora delar av sin publik och var fortfarande ett av Stockholms allra populäraste lag med en mycket engagerad supporterskara.

En av de populäraste spelarna var Harry Sundberg som spelade samtliga svenska matcher i OS i Paris 1924. Djurgårdaren Karl Gustafsson var också med i den svenska spelartruppen i Frankrike, men deltog inte i någon match. Det skulle sedan dröja hela 22 år innan nästa djurgårdare blev uttagen att representera Sverige.

Karl "Köping" Gustafsson på fall efter en duell på Stockholms Stadion

I maratontabellen för SM 1896-1925 slutade Djurgården på andra plats, sju poäng efter Örgryte och nio poäng före AIK. Djurgårdens tabellrad ser ut som följer: 20 säsonger, 70 spelade matcher, 46 vinster, 8 oavgjorda och 16 förluster. Målskillnaden blev 178-92 och antalet inspelade poäng 100.

När Svenska Fotbollsförbundet startade sitt nya seriesystem inför säsongen 1924/25 hade Djurgården efter heta diskussioner hamnat i Division 2 Östsvenskan. Anmärkningsvärt var att Landskrona BoIS som slutade sist i den västra division 2-serien fick en plats i Allsvenskan sedan Fässbergs IF dragit sig ur. Detta trots färre inspelade poäng än Djurgården och förmodligen för att BoIS-ledningen var snabbast med att uppvakta förbundet. IFK Malmö var mycket kritiskt till behandlingen av Djurgården och skickade in ett förslag om att utöka serien till 14 lag för att ge Djurgår’n en plats i högsta serien, men förslaget avslogs.

Djurgården repade mod och hoppades på att sejouren skulle blir ettårig men redaktören Eric Ahlström lättade på känslorna i medlemstidningen Djurgårdaren. Krönikan återges i sin helhet:

”Så har den då gått i kaputten, den lilla gnista av hopp vi i det längsta hyst att åter få upp Djurgårdens A-lag i ett mera värdigt sällskap. Den 10 maj var det som kallduschen kom ute i Sundbyberg i en match som gott kan betecknas som vår snart 35-åriga historias mest otursfyllda. Och 14 dagar senare lade Bollklubben lök på den redan förut allt för kryddade laxen genom att defensivspela sig till ytterligare en poäng på oerhört överlägsna Djurgårdens bekostnad. Hur matcherna förlöp och vad press och allmänhet tyckt om våra prestationer är allt för bekant för att här närmare behöva rekapituleras. Det ser ut som om det outgrundliga Ödet skulle ha lagt sitt finger med i spelet – Djurgården skulle helt enkelt inte upp, den här gången åtminstone. Det är hårt för oss, för Stockholms fotboll och för Sveriges, detta fenomenal fräcka otursgrin mitt upp i synen på Djurgården. Ty ha kanske inte vi gjort vad vi kunnat?! Vi slarvade måhända bort en eller annan onödig poäng under vår bekanta downperiod i höstas, det är nog sant. Men ha vi inte sedan försökt slava oss till vad som fanns i övrigt att få i denna Östsvenska serie, där vi absolut ingenting ha att göra, ingenting att lära oss utom möjligen konsten att – ha tur! Och den lär vi oss aldrig. Vi föddes på dagen som bär det segerklingande namnet Victoria, men det tycks som om astronomerna skulle få ta sig en extra funderare på, om händelsen i alla fall inte inträffade inunder olycksbringande stjärnbild. Det slog mig när jag stod där uppe i backsluttningen intill sparkåkern i Sundbyberg och såg de mörkblå och ljusblå leka skotsk uppvisning trots blytunga lerfötter: här är allt som förgjort. Ty fick t ex inte en av Sundbybergarna från solklart offsideläge skena upp till Djurgårdsmålet med segerbollen; fick inte en av backarna lika ogenerat med bägge händerna (!) mota en farlig frispark från skarpskjutande Kalle H; fick inte... ja, jag ids inte tänka vidare på detta elände med domare, plan och resultat. Jag kommer i alla fall bara till resultatet: när inte ens rättvisa vederfars oss av dem som äro tillsatta att leda en match opartiskt, hur ska vi då våga drömma om något som kallas tur? A-laget är Stockholms bästa konstaterade en så pass avlägsen beundrare som Idrottsbladet för inte så många dagar sedan. Omdömet kom verkligen överraskande men inte som en nyhet för oss. Vi ha själva haft vår styrka på känn och riktigt gått och glatt oss åt den dag, då vi skulle få ta ett nappatag med ”de stora” i staden och utanför densamma. Vi skulle så att säga ”smyga” oss på förstaklassarna för att sedan se deras miner när djurgårdsbomben slog ned mitt ibland dem. Nu tycks vi tyvärr få vänta på triumfögonblicket.

Vårsäsongens resultatlista ser verkligen inte tokig ut: 5/4 DIF–IFK Norrköping 3–1, 11/4 DIF–Huskvarna IF 4–0, 12/4 Jönköpings IS–DIF 0–3, 13/4 Derby–DIF 0–0, 19/4 Sandvikens IF–DIF 5–0, 3/5 DIF–Linnéa 4–1, 10/5 Sundbyberg–DIF 1–0, 17/5 DIF–Marieberg 3–0, 21/5 DIF–IFK Stockholm, 5–0 24/5 Bollklubben–DIF 0–0.

Summa 27–3 på tio spelade matcher, varav sju vunna, två oavgjorda, en förlorad. Vårt A-lag torde f n vara ett av landets mest samspelta lag, och än bättre ser det nu ut att bli, sedan nyförvärvet Cronholm visat anlag att bli den centerforward vi i så många år letat efter. Försvaret är ramstarkt, vilket antalet insläppta mål vittnar om, och anfallet har inte på mången god dag flutit så jämnt och stiligt fram som just nu. Vi hoppas pojkarna inte tappa sugen utan bita ihop tänderna och gå in för ett eventuellt hundår till – det absolut sista.”

Samma år blev det från den 1 juli omständligare för klubbens medlemmar att erhålla gratis entré på Tranebergs IP. De nya reglerna sa att endast de som uppvisade medlemskort från innevarande år fritt kunde kliva in vid seriematcher. ”Det är blott att söka upp skattmästaren eller några av de nytillsatta sektionskassörerna och ordna sina affärer”, skrev Djurgårdaren.

Först efter tre säsonger i tvåan lyckades laget ta hem seriesegern och kvalificera sig för kvalspel till högsta serien. Där besegrades IK City från Eskilstuna i två matcher (2–1 och 1–0 till DIF) men det lag som tog sig tillbaka räckte inte till i ”fotbollens finrum”. Säsongen 1927/28 tog Djurgården bara 14 poäng på 22 matcher och var tillbaka i tvåan. Besvikelsen över den oväntat dåliga säsongen var stor och demoraliserande. Debaclet fortsatte i tvåan där Djurgårdens lag rasade samman totalt. Att de fyrfaldiga mästarna fick avsluta 1920-talet med spel i division 3 var ett tydligt bevis på att föreningen inte alls klarat av generationsväxlingen när spelarna från det framgångsrika 1910-talet ställt skorna på hyllan och tackat för sig.

År för år 1920-1929

1920-21

Alla motståndarlag lyfte sig lite extra i försöken att slå de regerande svenska mästarna som fick det oväntat tufft i den nya Svenska serien. 16 poäng på 18 matcher var inte imponerande och räckte bara till en sjundeplats i en serie med tio lag. Om 3-2-segern mot AIK var säsongens höjdpunkt så var ofrånkomligen 0-6 mot Hammarby bottennappet.

1921-22

Djurgården stod att känna igen i SM-spelet, bland annat i en bejublad 2-0-viktoria mot AIK. I semifinalen väntade de blivande mästarna GAIS men precis som i SM-finalen tre år tidigare lyckades inte Stockholms Stolthet rå på göteborgarna. Efter 2–2 vid full tid krävdes förlängning innan dramat var över. GAIS avgjorde i slutet av den andra tilläggskvarten då Bror Karlsson gjorde två mål på lika många minuter.

1922-23

Djurgårdarna hade ingen lycka med sig varken i SM-spelets slutomgång, där IFK Malmö blev för svårt motstånd, eller i Svenska seriens östra grupp. Efter tre vinster, tre kryss och fyra förluster hamnade DIF på en fjärdeplats i sexlagsgruppen.

1923-24

Djurgården slog både AIK (2-0) och Hammarby (3-0) i Svenska serien men slutade ändå sist av sex lag i en mycket jämn tabell. Placeringen innebar att de blårandiga blev utan en plats i den första upplagan av Allsvenskan kommande säsong och, efter en del märkliga turer, i stället hänvisades till spel i andradivisionen.

1924/25

Djurgården kom bara trea i Division 2 Östsvenskan, nio poäng efter Westermalm trots att skyttekungen Birger ”Birre” Danielsson gjorde 31 mål på 20 seriematcher (fortfarande rekord i DIF). Chansen till seriesegern försvann i 17:e omgången då mötet med Stockholms BK slutade 0-0 på ett mycket svårspelat Östermalms IP. Vad hjälpte då 11-0-segrar mot både Södertälje och Nyköping.

1925/26

Trots frånvarande allsvensk status fortsatte Djurgården att dra mycket publik till matcherna. Laget tampades i tabellens övre skikt men kravet på vinst i varje match ledde olyckligtvis till stress och mindre lyckade insatser när allt knöt sig. Till exempel lyckades Djurgår’n förlora borta (1-2) mot Linnea, samma lag som besegrades på Stadion med 9-0. Den legendariska Djurgårdaren och landslagmannen Karl ”Köping” Gustafsson gjorde 37 år gammal sina sista matcher i karriären under hösten.

1926/27

Med en högljudd publik i ryggen förlorades Djurgården endast en match i seriespelet. Med Oscar Palm i spetsen producerades hela 60 mål medan målvakterna K. Pettersson och Rikard Andersson endast kapitulerade för nio bollar på 18 matcher. Till slut vann Djurgården serien med nio poängs försprång till tvåan Derby och en ovanligt överlägsen målskillnad.

För att avancera till Allsvenskan krävdes emellertid kvalspel i form av ett dubbelmöte med IK City från Eskilstuna. I den första kvalmatchen på bortaplan såg Algot Haglund och Oscar Palm, och för all del även Rikard Andersson i målet, till att Djurgården åkte hem med en dyrbar 2–1-seger. Till returen på Stadion kom drygt 8 000 åskådare som skrek ut sin glädje när Sune Andersson prickade in 1-0 i slutet av matchen.

”Klubbarna i allsvenska serien dra troligen en belåtenhetens suck vid underrättelsen att traditionsrika Djurgården i stället för färglösa City stiger in i den förnäma kretsen. Och kassörerna gnugga sina tärda händer vid tanken på den ökning av antalet mullrande, kalla riksdaler som de båda Djurgårdssegrarna innebära”, skrev signaturen Mr. Jones i Dagens Nyheter efter att Djurgården avancerat till Allsvenskan igen.

1927/28

Djurgårdens första säsong i den nya allsvenska serien rönte stor uppmärksamhet men slutade dessvärre med degradering. Detta efter en mycket svag avslutning där endast två poäng spelades in på de sex sista omgångarna. Fram till dess hade DIF hängt med bra spelmässigt och gjort några fina resultat, bland annat 2-1 mot regerande mästarna GAIS.

”Laget hade ingen svag punkt. Vänsterinnern Åke Andersson spelade fint med vänsteryttern Ivan Nyhlén och centern Erik Lindbom fördelade spelet förstklassigt på yttrarna och gjorde för övrigt det ena målet. Hugo Söderström var bäst i halvbackskedjan och Rikard Andersson i målet hade en mycket lyckad dag med utmärkta räddningar”, skrev Dagens Nyheter efter GAIS-mötet på Stadion. Derbymatcherna mot AIK var tyvärr symtomatiska för säsongen; den 9 maj möttes lagen för 107:e gången och Djurgården fick bara 3-3 efter att AIK kvitterat i 88:e minuten. Även i vårderbyt hade AIK turen med sig och vann efter ett segermål i matchminut 85.

Djurgården låg i botten av tabellen men i topp i publikligan. Snittet låg på 6 738, att jämföra med seriens totala snitt på 4 767.

1928/29

En av Djurgården Fotbolls sämsta säsonger någonsin. Något stod inte rätt till, vilket underströks av att skyttekungen Erik Lindbom lämnade klubben för IFK Stockholm. Spelet gick ständigt i baklås samtidigt som det många gånger skylldes på yttre omständigheter när det gick emot. Djurgården behövde två poäng på de två sista omgångarna för att klara sig kvar men efter 0-0 (och tre ribbträffar) hemma mot City och 0-1 mot Hallstahammar efter ett tidigt självmål (och två stolpskott) var nedflyttningen till division 3 ett faktum.

1929/30

Djurgården öste in mål (74) vilket räckte till seger i Division 3 Östsvenskan (nuvarande division 1). Marginalen till tvåan Reymersholm var fyra poäng trots en svag avslutning med två raka förluster. Även om dessa poängtapp blev betydelselösa var Blåränderna var inne i en negativ trend som fortsatte i kvalspelet mot Brage. En uddamålsförlust, 3-4, i Stockholm följdes av en hoppfull inledning på returmatchen på Domnarvsvallen där Djurgården tilldömdes en straffspark vid ledning, 1-0. Den följande straffmissen gav emellertid energi till Brage som sedan vann med klara 5-2.

Källor: SvD, DN