1980-1989

År för år under 80-talet

1980

1980 innebar ett nytt lindansarår där Djurgården med mycket liten marginal undvek nedflyttning till division II. Nye tränaren Arwe Mokkelbost hade gjort succé i Norge men fick det betydligt besvärligare i Allsvenskan. Det blev till slut en tolfte placering och 21 poäng med andan i halsen. Förhoppningarna inför säsongen var goda, trots att den föregående bjudit på stora påfrestningar. Tränarfrågan var äntligen löst och nu skulle siktet åter igen ställas in på ädla medaljer. Tyvärr var det allt för mycket som gick snett för att laget skulle kunna kriga i toppen. Djurgårdens A-trupp innehöll några av landets allra största talanger som Christer Willborg och Thomas Hanzon, men dessa mottogs inte bättre än att de flesta av dessa slutade(!) spela fotboll efter säsongen

Det fanns inte många ljusglimtar att hitta. Det var naturligtvis inget lyckat drag att ersätta den blårandiga tröjan mot en enfärgat mörkblå och på planen gick det inte mycket bättre. Ander Grönhagen råkade ut för en komplicerad knäskada och kedjekompisen Tommy Berggren drabbades av ett flertal småskavanker. Unge Hasse Holmqvist drog ett tungt lass i ett målsnålt Djurgår'n och prickade in några livsviktiga bollar som räddade kontraktet.

Djurgården hade åtminstone vädrets makter på sin sida. Höstderbyt mot Hammarby bröts på grund av ösregn vid ställningen 0-2 och omspelet vann Djurgår'n med 2-1 efter mål av Håkan Stenbäck och Hasse Holmqvist (på frispark).

Topparna i laget under hela 1980 var Holmqvist som spelade vänsterforward tillsammans med Håkan och Lasse Stenbäck som visade att de fortfarande höll i Allsvenskan.   Christer Willborg inledde sensationellt bra som libero men tappade intresset. Sven Lindman och Håkan Stenbäck hade betydligt längre karriärer att se tillbaka på när de efter säsongens slut tackade för sig.

 

1981

1981 blev den stora besvikelsens år. Efter det tunga året 1980 då det nya kontraktet var allvarligt i farozonen var de blåa ränderna tillbaka på tröjorna. Med de klassiska ränderna anlände också ett knippe namnkunniga nyförvärv i norska stjärnan Arne Erlandsen, målvakten Stuart Garnham, mittbacken Ulf Lundberg, Peter Strömberg från Öster och skyttekungen Mats Aronson från Landskrona. Många hoppades samtidigt på den mycket lovande egna produkten Hasse Holmqvist och en nytändning för spelare som Ronald Åhman, Lasse Stenbeck och Tommy Berggren. Med dessa förutsättningar fanns förhoppningar om att Djurgården skulle kunna blanda sig i toppstriden av allsvenskan, men hoppet släcktes efter några få omgångar.

Visserligen hade den norske tränaren Arwe Mokkelbost otur med skador på flera viktiga spelare som Ronald Åhman, Arne Erlandsen och Anders Grönhagen men där hittar man långt ifrån hela anledningen till den miserabla säsongen. Djurgården var en stor besvikelse även i derbymatcherna och blev utspelade i ett av derbyna mot AIK (0-3). Först på den allra sista sluttampen av säsongen gick skyttekungen Tommy Berggren att känna igen men då var redan jumboplatsen ett faktum och det skulle  komma att dröja hela fem år innan Djurgården var tillbaka i allsvenskan.

 

1982 DIVISION TVÅ DJURGÅRN ÄNDÅ

1982 blev det kvalspel och 1980-talet kom att bli kvalens årtionde. Tre gånger måste fotbollslaget lida alla de kval som det innebär att spela direkt avgörande matcher för att kvalificera sig till den högsta serien. När Djurgården åkte ur Allsvenskan 1981 så var det knappast någon större sensation men division II-sejouren var förstås tänkt att bli ettårig. AIK hade ju klarat ett tillfälligt besök i tvåan 1979 och det fanns väl ingen anledning till att Djurgården skulle behöva stanna längre. Ändå var det nätt och jämnt att Djurgår'n klarade av en kvalplats och sista matchen mot Sandviken på Järnvallen blev direkt avgörande. Resultatet 1-1 räckte till serieseger, men det satt långt inne. En exdjurgårdare, Håkan Stenbäck, var vassaste hemmaspelare och hade så när spelat bort DIF från kvalplatsen. Annars satt hjärtat som mest i halsgropen vid ett tillfälle när bollen snurrade en evighet på Djurgårdens mållinje: Roger Casslind satt och täckte bollen med benen (!) till dess att målvakten Björn Alkeby kastade sig och räddade. Hemmapubliken tjöt på straff, men domaren friade. Djurgården höll ut och den tog den poäng som behövdes för serieseger. Förstaplaceringen innebar dock inget direktavancemang till högsta serien utan ödet avgjordes med kvalspel.

Kvalmotståndarna hette AIK. Naturligtvis innebar två täta derbymatcher ingen önskelottning men AIK hade spelat dåligt hela hösten, medan Djurgården spottat in hela 50 mål under seriespelet. Första kvalmatchen av två gick på Stadion men hemmaplanen blev ingen fördel. AIK var farligare och vann rättvist med 2-1. Gång på gång kom Djurgårdens raka backlinje på mellanhand och stor matchvinnare blev ett nytt AIK-fynd, i forwarden Branco Markovic. AIK:s tränaren Roffe Zeterlunds satsning med Markovic på topp blev en svartgul succé och ledde till 1-0 till solnaklubben efter första halvlek. Sanny Åslund ökade till 2-0 innan Anders Grönhagen stod för reduceringsmålet.

Matchen på Råsunda blev jämnare och fruktansvärt spännande. Redan i tredje minuten sprang denne Markovic igenom igen och gav AIK ledningen. Detta var naturligtvis sämsta tänkbara start för Djurgården som inte förmådde kvittera innan halvtid. Efter en drygt kvart i andra halvlek fick Djurgår'n emellertid en något tveksam straff och Vito Knezevic fick förtroendet att slå den. Kämpen Vito var en kall straffskytt och hoppet vaknade igen. Den efterföljande pressen från blåränderna gav utrymmen bakåt och när Björn "Butta" Johansson rullade in 2-1 när drygt 10 minuter återstod kändes Allsvenskan långt långt borta. Bara minuten senare nickade dock Tommy Berggren in kvitteringen och sedan pressade Djurgården oerhört hårt för att få in det mål som skulle innebära avancemang. Det var förtvivlat nära några gånger, särskilt när Lasse Stenbäck laddade, men den som räddade AIK undan den värsta anstormningen var inlånade gamle landslags- och Östermålvakten Göran Hagberg. Öster räddade alltså AIK kvar i såväl matchen som Allsvenskan.

Djurgårdens tränare Hasse Backe tog beslutet att låta den gamle skyttekungen Tommy Berggren börja på bänken i dessa kvalmatcher. Det visade sig vara ödesdigert och något som Backe kom att ångra. AIK:s mittbackar hade stor respekt för Berggren, men speltiden blev för kort, och kvitteringsnicken räckte inte.
Bildlänk:Hasse Backe, tränare, och Knivsta Sandberg, lagledare

 

1983

1983 innebar en ny säsong i division II och den här gången slapp Djurgården favorittrycket. Det var istället IFK Norrköping, nydegraderade från Allsvenskan. som motsvarade förväntningarna på seriesegern medan DIF:s andraplats innebar en ny kvalplats, mot seriesegrarna i division II södra, Kalmar FF.

Liksom i kvalet mot AIK fick Djurgården börja på hemmaplan vilket knappast är en fördel i bäst av två matcher. Kalmarspelarna verkade mest skärade av stundens allvar medan Djurgården spelade oväntat bra. Tyvärr fungerade inte målskyttet vilket skulle komma att avgöra kvalet. Christer Nordström gjorde matchens enda mål när han ryckte sig loss och rullade in bollen vid stolproten, men ett enda mål var definitivt för knappt med tanke på det stora spelövertaget.

Kalmar FF på ett olycksbådande Fredriksskans var något helt annat än det uddlösa KFF som visade upp sig på Stadion. Djurgården var pressat större delen av matchen, men hoppet tändes rejält när Lasse Stenbäck med ett volleyskott kvitterade Håkan Arvidssons ledningsmål. Stenbäcks fullträff innebar att Kalmar FF var tvungna att göra två mål för att vinna. 2-1 till hemmalaget kom dock allt för snabbt och i 67:e minuten av andra halvlek avgjordes kvalet. DIF-mittbacken Uffe Lundberg missade bollen och träffade en Kalmar-spelare med straff och 3-1 som påföljd. I slutskedet av matchen såg det ut som Lundberg fick sin stora revansch när han vräkte in bollen i mål men domaren blåste i stället för frispark för Kalmar sedan han upptäckt att Vito Knezevic ruffat på en hemmaspelare. Det blev fruktansvärt tunga 40 mil hem till Stockholm efter en av fotbollslagets bittraste förluster i klubbens historia.

Fakta från 1983:

• Hans Holmqvist blev säsongens bäste målskytt med tolv mål. Anders Grönhagen slutade tvåa i den interna skytteligan med sex mål trots att han bara gjorde nio matcher.
• Djurgårdens mål vaktades i fjorton matcher av Jocce Sjöström och i åtta av Leif Lövegard. Utespelarna Mats Jansson, Lars Sandberg och Christer Nordström deltog i samtliga 22 seriematcher.
• Publiksnittet på hemmaplan låg på 2418 och på bortaplan 2344. 6283 såg kvalmatchen på Stadion mot Kalmar FF.

 

 

1985 ALLA MODERS KVAL

1985 är för alltid förknippat med det lyckosamma kvalet mot GAIS som kom att avgöras med en dramatisk straffläggning. Det grönsvartrandiga motståndarlaget som vunnit södertvåan samma år hade faktiskt varit ännu mer på dekis än Djurgården och gästspelat ända nere i div III. Denna gång fick Djurgården för ovanlighetens skull börja på bortaplan och 0-0 i Göteborg innebar ett bra utgångsläge inför returen på Stadion. Med över 14 000 på läktaren och så pass mycket som stod på spel blev det som väntat en tillknäppt, nervös och inte särskilt välspelad tillställning. Vid full tid var ställningen 0-0  varpå spänningen steg ytterligare. Efter 98 minuters spel gjorde Mikael Robertsson 1-0 till GAIS och Djurgår'n gick mot sin tredje kvalförlust på fyra år.

19-årige Ted Sheringham, som lånats in från engelska Millwall och som senare blev en av de största stjärnorna i Premier League, ville annorlunda och kvitterade bara ett par minuter senare på nick efter ett välplacerat vänsterinlägg från Svante Mjörne. När domaren Ulf Eriksson blåste av efter förlängningen 2 x 15 minuter stod det 1-1 på resultattavlan varpå storpubliken och spelarna fick förbereda sig för straffsparkar.

Det var Djurgårdens dag och DIF-tränaren Björn Westerberg visade på fingertoppskänsla när han plockade ut Stefan Rehn, Ted Sheringham, Gary Williams och Stefan Rexin som straffskyttar. Mittbacken Uffe Lundberg var uttagen som femte skytt men behövde aldrig slå någon straff. GAIS drog det kortaste strået i och med att DIF-målvakten Jocce Sjöström knep Lenna Krevis straff och stjärnspelaren Samir Bakaou slog sin i stolpens insida och ut.

 

 

Djurgårdens spelare jublade ihop med storpubliken på Stadion. Efter flera år av tunga förluster och motgångar var detta en välbehövlig och spektakulär framgång för fotbollsföreningen. Få tänkte då på det faktum att laget knappast var rustat för spel i den högsta serien. Utan lånet av Teddy Sheringham hade det aldrig blivit något avancemang och efter säsongens slut den blivande engelske landslagsmannen tillbaka till London. Samtidigt plockade Djurgården fram kreditcheckhäftet och gav sig ut på värvningsturné i Sverige. Några lyckade affärer skulle det dock inte komma att handla om...

 

1986

1986 påminde på flera sätt om det förargliga 1981. DIF-styrelsen med ordföranden Bengt Broberg i spetsen hade utan att vända på slantarna värvat friskt och fyllt på truppen med etablerade namn som Thomas Sunesson, Glenn Schiller, Kjell Granqvist, Stefan Hermansson, Stephan Kullberg och nyblivne svenska mästaren Sören Börjesson. I truppen fanns redan två mycket lovande spelare i målvakten Jocke Sjöström samt den tekniske mittfältaren Stefan Rehn, men kvalhjälten och blivande världsstjärnan Ted Sheringham ansågs det inte vara värt att satsa på. DIF-tränaren Björn Westerberg fick en bra start med 2-1 mot Kalmar FF i premiären på Stadion men sedan var det omgående slut på det roliga. Den svaga backlinjen avslöjades obarmhärtigt i och med Elfsborgs 3-0 seger i Borås i den andra omgången. 

Djurgården åkte ur allsvenskan med dunder och brak och det hjälpte inte ens att Brian McDermott hämtades från England mitt under säsongen. Vårderbyt mot AIK var ett bra exempel på hur det kunde gå till 1986; Djurgården tog oväntat ledningen genom lagets bästa spelare, Stefan Rehn, men låg i slutminuterna under med 2-1 mot ett säkert spelande AIK. I matchens sista minut smög mittbacken Stephan Kullberg upp och kvitterade till 2-2 varpå glädjen var stor bland svältfödda djurgårdsanhängare och spelare på Råsunda. AIK sköt efter avspark uppgivet upp bollen på Djurgårdens planhalva men DIF-försvaret  tog, trots att det var oattackerat, inte hand om den bättre än att AIK fick en hörna! Med hela laget i straffområdet stötte AIK genom Björn Kindlund in 3-2 och efter den förargliga förlusten var Djurgården ett slaget lag för resten av säsongen.
Bildlänk: Lasse Sandberg och Vito Knezevic i diskussion med domaren

Mot slutet av seriespelet utmärkte sig den egna produkten Per Millqvist med sin snabbhet och blev omgående uppköpt av IFK Göteborg. Dess bättre fick Djurgården trots nedflyttningen behålla mittfältaren Stefan Rehn som var en av få spelare i laget som höll allsvensk klass.

 

1987 ETT VINNANDE LAG

1987 blev Djurgården under nye tränaren Tommy Söderberg ett vinnande lag och kunde med bred marginal gå segrande ur den norra division 1-serien. Profiler i laget var den framför allt den tekniske innermittfältaren Stefan Rehn men också den rutinerade Sören Börjesson, avslutaren Peter Skoog och innerbacken Stephan Kullberg.

Vid sidan av kampen i tabellen brottades DIF-styrelsen med stora ekonomiska problem. Den ekonomiska situationen hade fått vilket företag som helst i konkurs och den nye ordföranden Åke Bogerius hade en hel del att göra.

Förutsättningarna var bättre på planen och Djurgår'n tog ett stort steg mot avancemanget i och med en seger mot toppkonkurrenten Eskilstuna i en nervig höstmatch på Stockholm Stadion. Matchen avgjordes oväntat av backen Leif Nilsson som smög upp på en hörna i början av andra halvlek och fick bra träff på bollen. Via något ben i gröten i straffområdet gick bollen i mål och jublet på Stadion var stort. Krister Nordin ökade i slutminuterna på till 2-0 på ett riktigt kanonskott och efter den matchen kunde Eskilstuna aldrig hota DIF i toppstriden. Uppflyttningen säkrades definitivt i och med 1-0 mot Västerås SK på Stadion och målet gjordes som så många gånger av Peter Skoog, en spelare som väldigt sällan gjorde några snygga mål men ofta befann sig på rätt ställe. Tränaren Tommy Söderberg som levt under hårt tryck med kravet om ett omedelbart avancemang hängande över sig hela säsongen firade med att duscha med träningsoverallen på. 

 Efter firandet varnade många olyckskorpar för en upprepning av 1986 då Djurgår'n åkte ur Allsvenskan på en gång men det skulle komma att visa sig att de skulle få helt fel...

 

1988 blev ett roligt år

Förväntningarna inför den allsvenska comebacken 1986 hade och resultatet platt fall. När laget återvände till Allsvenskan två år senare var förhoppningarna betydligt blygare.

 

Tränaren Tommy Söderberg låg lågt i förhandssnacket och talade bara om att etablera Djurgården som ett allsvenskt lag. Detta klarades med råge och Djurgården var klart för slutspel redan fyra omgångar före sista seriematchen. I semifinalen stod IFK Göteborg för motståndet när minusgraderna och snön överrumplade stadionpersonalen Värmeslingorna under mattan slogs aldrig på, så när matchstart närmade sig täcktes gräset av isfläckar. Publiken fick vänta utanför låsta grindar innan domaren, mot IFK Göteborgs vilja, bestämde sig för att blåsa till spel. Matchen blev Djurgårdens och i första hand Steve Galloways. Redan i sjätte spelminuten rev han åt sig bollen och störtade sig igenom göteborgarnas försvar, innan han lade bollen utom räckhåll för Erik Thorstvedt. Några minuter före halvtidspausen upprepade han samma procedur och med en mållös andra halvlek var utgångsläget bra inför returen på Ullevi. Michael Nilsson gjorde 1-0 efter bara nio minuter men Djurgården vägrade något oväntat att lägga sig på försvar. Kvitteringsbollen var inte långt borta men slutminuterna blev ändå nervösa för de tillresta DIF-supportrarna.

Första finalmatchen i minusgraderna på Råsunda (Malmö FF stod för motståndet) slutade mållös efter mängder av missade chanser från Djurgården, bland annat ett stolpskott av Galloway. Returen i Malmö blev till en mycket märklig match och med ställningen 5-1 till MFF i halvtid kunde man bara konstatera att Malmös forwardstjärna Martin Dahlin varit ruggigt effektiv (fyra mål). 7-3 blev det, något svårtippade, slutresultatet och Djurgården fick nöja sig med silvermedaljen. Tommy Söderberg kunde emellertid se tillbaka på den framgångsrikaste säsongen på mycket länge för föreningen.

Startelvan: Jocce Sjöström - Glenn Schiller, Vito Knezevic, Stephan Kullberg, Leif Nilsson - Jens Fjällström, Stefan Rehn, Kjetil Osvold, Krister Nordin - Steve Galloway, Peter Skoogh