1899 blev fotbollen en del av Djurgårdens IF, en idrottsförening som bildats åtta år tidigare, den 12 mars 1891, av den 22-årige John Jansson. Platsen var ett litet kafé på adressen Alberget 4A.
Det första försöket att bilda en förening på Djurgården misslyckades rejält. Det började visserligen lovande med ett kamratgäng bestående av tolv infödda djurgårdsbor samlade vid en bänk intill bron till Beckholmen, men utan organisation, möteslokal och stadgar hände sedan inte mycket. Den enda styrelsemedlemmen förvaltade sitt förtroende på sämsta sätt och festade bort de inbetalda medlemsavgifterna (25 öre per person) på krogen tillsammans med några kamrater.
Just då såg det illa ut för Djurgårdens IF men när John G Jansson gjorde ett nytt försök året efter, på ett kafé på Alberget 4A, gick det betydligt bättre. För att tävla i den stundande idrotts- och gymnastikfesten på Gärdet krävdes medlemsskap i en idrottsförening och det var flera Djurgårdsbor som var intresserade av att delta.
Den 12 mars 1891 kom närmare 30 ungdomar, som då var aktiva inom främst rodd, löpning och gång men även backhoppning som de lärt sig av några utstationerade norska militärer, till mötet på ett kafé på Alberget 4A. Namnet Djurgårdens Idrottsförening, med initialerna DIF, klubbades igenom utan större diskussion och inträdesavgiften fastställdes till 50 öre följt av en månatlig medlemsavgift på 10 öre.
Redan samma vinter arrangerade John G. Jansson och hans medlemskollegor skidtävlingar på Djurgården där inte minst backhoppningen i Sirishofsbacken på Skansen och senare Fiskartorpet kom att locka både utövare och åskådare. Den allra första tävlingen gällde dock längdskidåkning på is där tiden mättes med hjälp av en utlånad väckarklocka.
Ett drygt år efter bildandet ändrades stadgarna så att även andra än Djurgårdsbor tilläts bli medlemmar, ett viktigt beslut för föreningens utveckling. Tack vare den höga aktiviteten och de idrottsliga framgångarna lockades många stockholmare att bli medlemmar. Den gängse uppfattningen om idrottsutövande som något enkom för överklassen reviderades hos allt fler arbetare samtidigt som idrottsföreningar poppade upp över hela landet. I Djurgårdens IF fanns både spets och bredd med medlemmar som tävlade i allt från simning och rodd till kälk- och sparkstöttningsåkning, men bildandet av fotbollssektionen dröjde till 1899.
Stockholm var under 1880- och 90-talen en stad i snabb förvandling och expansion. Det var under dessa årtionden Stockholm växte från en småstad med låga trähus och smala gränder till en storstad av kontinentalt snitt med höga stenhus och vidsträckta avenyer. Förändringen berörde i hög grad Östermalm, som försåg Djurgårdens IF med nya medlemmar under de tidigare åren.
1885 bytte ladugårdslandet namn till Östermalm. Stadsdelen blev en av malmarna. Befolkningen ökade kraftigt; från 22 000 invånare 1870 till drygt 40000 1885. På 1880-talet sköt en mängd nya hus i höjden. Esplanad systemet tog form. ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?” skrev August Strindberg i sin kända dikt Esplanadsystemet från 1883. Dikten handlar om Östermalms födelse, då den gyttriga och omoderna bebyggelsen med många trånga gator får ge plats åt breda esplanader och praktfulla femvåningshus efter fransk förebild. De nya kvarteren drog till sig Stockholms burgnare familjer. Framförallt blev Strandvägen, där husen började byggas 1882, en eftersträvansvärd adress för inflytelserika personer inom näringsliv, förvaltning, kulturliv och krigsmakt.
Men det var inte bara rikt folk som flyttade in på det nya Östermalm. Inflyttningen till Stockholm från landsbygden var stor och människor från alla samhällsskikt styrde flyttlasset mot huvudstaden. ”Över gården” blev adressen för lägre medelklass och arbetarklass. Medan gathusen var välbyggda och innehöll paradlägenheter, på sju-åtta rum, fanns i de dragiga gårdshusen smålägenheter. Trångboddheten var stor. Ofta bodde fem personer i ett rum. Gårdshusens stora barnaskaror lekte på den nobla stadsdelens mörka bakgårdar.
Vid tiden för bildandet av DIF var Djurgården ett nöjes- och parkområde, som hade undgått de förändringens vindar som blåst genom andra delar av Stockholm under 1880-talet. På grund av den kraftigt ökade befolkningen i Stockholm blev Djurgården alltmer invaderat av nöjeslystna människor. Krogarna låg tätt och var fyllda med folk. De rådde en hög stämning i kvarteren kring Hasselbacken och Allmänna Gränd. Man roade sig kungligt men bieffekterna var det vanliga: fylleriet frodades, slagsmålen likaså. Om man var rädd om skinnet undvek man Allmänna Gränd under småtimmarna. Uteliggare utan ”respekt för sin nästas kroppsliga integritet” som en dåtida sedeskildrare uppfattade det höll till i djurgårdsbackarna. I samband med krog- och varietélivet förekom också en hel del prostitution.
Men Djurgården kunde också vis upp en annan sida: ”Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning. De kommo ned på Bellmansrovängen. Han pockade en bukett sippor vid vägkanten och fäste den vid hennes barm”. Raderna kommer från Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser från 1895. Här skildras hur den unge huvudpersonen Tomas Weber promenerar på Djurgården med sin blivande älskarinna Ellen Karlsson.
Förvillelser ger en utmärkt in blick i 1890-talets Stockholm; stadens stämningar och miljöer. Skildringarna från Djurgården förmedlar hur paradisiskt området kunde upplevas av dåtida stockholmare. För majoriteten av Stockholmare var begrepp som semester, sommarlov och skärgårdsutflykter okända. Men ett söndagsbesök på Djurgården med dess orörda natur, var för många ljuspunkten i en slitsam tillvaro.
Skansen är årsbarn med Djurgårdens IF. Anläggningen var först tänkt som filial till nordiska muséet. Grundaren av Skansen och Nordiska museet hette Artur Hazelius och sitt historiska intresse hade han sedan barnsben. Fadern, Johan August intresserade sig för Carl Jonas Love Almqvists bonderomantiska idéer. De båda umgicks i Värmland när Almqvist som lantbrukare försökte förverkliga sina ideal.
Sonen Arthur utvecklade med tiden ett starkt engagemang för folkbildningen. Så småningom utkristalliserades idén att samla föremål, kläder, hus etc. från det gamla bondesamhället. Eftersom industrialismen allt snabbare omvandlade Sverige, gällde det att sprida kunskap åt kommande generationer om hur man levde förr.
På friluftsmuséet Skansen placerade Hazelius ut gamla allmogehus. Skansenområdet var från början inte särskilt stort, men expanderade snabbt när Hazelius tog över det gamla Tivoli- området nedanför berget. Han fick på så sätt en liten djurpark och några karuseller på sitt friluftmuseum.
Djurgårdens IF hade under sina första år många kontakter med Hazelius. Klubben ordnade ofta skidtävlingar på Skansen. Bland annat använde man Sirihofsberget för backhoppning. Hazelius uppskattade djurgårdarnas idrottande. Han erbjöd dem att förlägga all träning och tävling till Skansen och samtidigt få tillgång till ett klubbhus på området. Inom Djurgårdens IF var man smickrad över erbjudandet. DIF:s medlemmar höll till vid Frisens Park där de kunde idrotta betydligt mer ostört än på Skansen.
Under senare delen av 1890-talet ändrades Djurgårdens karaktär. 1896 började den nya pampiga Djurgårdsbron att byggas. Samma år förvandlades centrala Djurgården till en jättelik byggarbetsplats. Man projekterade Stockholmsutställningen året därpå som blev en stor framgång. Den kombinerade tidstypisk nationalromantik med det modernaste inom den industriella utvecklingen på ett sätt som gav eko utanför såväl Stockholm som Sveriges gränser.
Händelserna kring 1896-97 hade gett Djurgårdens en ansiktslyftning. Det var delvis följden av Oscar II:s strävan att återge Kungliga Djurgården dess kungliga aura. Djurgårdens status hade också höjts på grund av stenstadens utbyggnad. Paradgatorna Karlavägen, Narvavägen och Strandvägen närmade sig sin fullbordan och kom därmed närmare Djurgården.
Kungahuset fortsatte att omvandla Djurgården. Kring sekelskiftet byggdes många stora och luxuösa enfamiljsvillor, flera för kungahusets medlemmar. Detta väckte kritik från olika håll. Dels klagade man på husens placering: de störde den känsliga miljön. Dels fanns det en rädsla att Djurgården som hittills varit alla stockholmares angelägenhet nu skulle bli ett reservat för kungligheter och annat fint folk.
Med facit i hand kan man konstatera att det inte gick så långt. Visserligen bor många förmögna familjer idag på djurgården, men området fungerar fortfarande som ett populärt utflyktsmål för folk i alla åldrar, Gröna Lund och Skansen har kvar sin dragningskraft. Kanske skulle man kunna påstå att Djurgårdens idrottsförening följer samma utveckling som Djurgården under 1890-talet. Från att ha varit en lite stadsdelsklubb som idrottade under enkla förhållanden, blev DIF några år in på det nya seklet en av Stockholms ledande idrottsklubbar, vars medlemmar åtnjöt hög prestige.