1910-1919

Fram till 1910 hade Djurgården oftast spelat hemmamatchern på Stockholms idrottspark, på samma plats som Stockholms Stadion byggdes på inför OS 1912.

Idrottsparken hade invigts den 8 september 1896 och var då modernast i Norden. Arenan byggdes ursprungligen runt en cykelbana i betong på 400 meter och först 1901 uppläts en fotbollsplan bestående av sand och smågrus innanför banan. Att det kunde ta fem år att få i ordning en grusplan vittnar om fotbollens låga status i Stockholm vid den här tiden. Målramarna såg ut som rena hemmabyggen men var i alla fall försedda med nät.

När det första spadtagen för Stadion togs i slutet av sommaren 1910 blev i stället Traneberg Djurgår’n Fotbolls första egna hemvist. Klubbledningen skrev på ett 25-årskontrakt med Stockholms stad och kostnaden för bygget uppgick till 40 000 kr, pengar som skrapades ihop genom ett banklån och ett bidrag på 12 000 kr från Stadsfullmäktige. 

 

Tranebergs IP invigdes i oktober 1911, efter ett tal av hedersledamoten och ”den svenska idrottens fader” Viktor Balck. Även kronprins Gustaf Adolf fanns på plats. I premiärmatchen som spelades på invigningsdagen fick 1 659 åskådare se Djurgården vinna med 3–1 mot AIK. ”Tranan” var ingen bra affär ekonomiskt men blev ett lyft och en naturlig samlingsplats för Djurgårdsfamiljen fram till 1935 då Stockholms stad sade upp hyreskontraktet. Anledningen till uppsägningen var att arenan skulle rivas och ge plats för bostäder – bostäder som sedan aldrig byggdes(!).

Inför den olympiska fotbollsturneringen 1912 behövdes ännu fler nya arenor i Stockholm med omnejd och en av dessa, Råsunda Fotbollsstadion, byggdes i Solna. Fotbollsförbundets Anton Johansson erbjöd Djurgården att flytta in på Råsunda tillsammans med AIK, men DIF-ledningen tackade nej. Det sades att den främsta anledningen var Johanssons AIK-sympatier.

Lagom till att Djurgården inkvarterat sig på Tranebergs IP 1912 stod laget äntligen överst på den finaste prispallen i Sverige efter en efterlängtad revansch på Örgryte. Den första finalmatchen slutade 0-0 och lockade över 7000 åskådare till det toppmoderna Stockholms Stadion vilket gav ett bra tillskott till klubbkassan. De dyraste biljetterna kostade så mycket som tre kronor vilket ansågs vara ett högt pris 1912. 

Det dröjde till den 10 november, nästan en hel månad, innan det var dags för returmöte i SM-finalen på Valhallas plan i Göteborg. Några dagar innan avresan till Göteborg var två av Djurgårdens spelare, Ivar Friberg och  Einar ”Lill-Einar” Olsson, tvungna att lämna återbud på grund av skador. Djurgårdsledningen tvingades därför skaffa fram två nya förmågor som resten av truppen fick bekanta sig med först vid samlingen på Centralen dagen innan matchen (!)

Tack vare en stark kämpainsats ordnade Djurgården oavgjort, 2-2, och, enligt regelboken, omspel på neutral plan. Örgrytelaget och publiken begärde att matchen skulle förlängas med en gång men Djurgården marscherade under publikens högljudda burop och visslingar in i omklädningsrummet. Domaren försökte också få stockholmarna att fortsätta matchen på plats och när detta inte lyckades tilldömdes Örgryte segern.

 

I Djurgårdens medlemsblad från 1912 kommenteras händelsen:
”Publiken utmärkte sig som vanligt. Mer behöfver ej nämnas om den. Egendomliga utslag har man varit van vid från fotbolldomarnes sida, men något liknande har dock ej förekommit. Djurgårdarna voro i sin fulla rätt att neka fortsätta och det borde en så gammal domare ha reda på.”

Efter omröstning inom styrelsen för fotbollförbundet spelades en tredje och avgörande finalmatch på Råsunda IP. Örgryte började matchen med en stark offensiv och Djurgårdens ledningsmål av Bertil Nordenskjöld kom därför överraskande. Efter hand tog emellertid Blåränderna hand om initiativet i matchen och 3-1 var ett rättvist slutresultat. Historiska målskyttar för Djurgården var förutom Nordenskjöld Gunnar Lundin och Jean Söderberg.

 

 

Mer plock ur medlemsbladet:
”I Nordenskjöld har laget fått den centerforward som behövdes. Han gillar ej uppvisningsspel utan spelar för att vinna, om han så ska gå igenom murar. Einar Olsson spelade så väl som någonsin förr, därmed vare nog sagt. Johanneson och Janson skötte sig ehuru nya på platserna utmärkt och den lille Söderberg kilade som en skottspole utefter linjen samt gjorde otaliga utmärkta centringar. Alla tre halvbackar vore som vanligt förträffliga.”

 

 

Framgångarna under 1900-talets början skördades inte utan framstående spelare. Einar ”Lill-Einar” Olsson hade debuterat i representationslaget 1905 och blev snart fruktad på sin position som högerinner då han var skicklig både som dribbler och skytt. ”Lill-Einar” arbetade på Posten och hade vårt att få ledigt för att spela fotboll. Vid ett flertal tillfällen tvingades han tacka nej då han blev uttagen till landslaget. ”Lill-Einar” Olsson blev svensk mästare 1912, 1915 och 1917.

En annan teknisk begåvning var Axel Schörling som klarade av att spela på alla platser i laget. Schörling uppfann ”schörlingen”, en bakåtspark över huvudet, något som anses vara föregångaren till bicykletas. Efter sin aktiva karriär satt Schörling under många år i klubbens överstyrelse, var ordförande i brottningssektionen och innehade därefter samma post i Sällskapet Gamla Djurgårdare.

Vid OS i Stockholm 1912 var Djurgårdens Ragnar Wicksell och Götrik Frykman med i det svenska landslag som i kvalomgången efter förlängning förlorade mot Holland (3–4) och i en tröstomgång även föll, 0–1, mot Italien. Wicksell spelade i båda matcherna och Frykman i en av dem.  Ragnar ”Ragge” Wicksell var en stabil försvarare och deltog även i OS 1920. Totalt gjorde ”Ragge” 33 A-landskamper och var tillsammans med ”Nocke” Nordenskjöld den enda spelare som var med om att vinna samtliga fyra SM-guld med Djurgår’n 1912–1920. 

Djurgårdens framgångsrikaste målvakter var Karl Runn och Johan af Klercker. Den välväxte af Klercker var efter sin aktiva karriär sportchef på Svenska Dagbladet och dessförinnan under många år sekreterare och redaktör för medlemsbladet i Djurgården. 

Bertil ”Nocke” Nordenskjöld var onekligen en av stöttepelarna i blårandigt under den första storhetsperioden. ”Nocke” deltog i samtliga elva SM-finaler som Djurgården spelade fram till 1920. Under samma tid spelade han åtta A-landskamper och var liksom ”Ragge” Wicksell med i det svenska OS-laget 1920. ”Nocke” som spelade back eller ”halvback” var efter sin aktiva karriär ordförande i Djurgårdens överstyrelse 1928–1942 och sågs ändå in på 1950-talet på Stadions läktare när det var match. 

Andra tongivande spelare i det lag som tog det första SM-guldet 1912 var centerhalven Götrik ”Putte” Frykman som debuterat i A-laget redan i sklåldern, den trippande högeryttern Gottfrid ”Fröken” Johansson, den finurliga vänsteryttern Sten ”Knata” Söderberg och anfallaren Carl Karlstrand. Frykman, Söderberg och Karlstrand spelade tillsammans med lagkamraterna Ragnar Wicksell och Karl Gustafsson i den landskamp på Stockholms Stadion den 8 oktober 1916 som innebar att Sverige äntligen vann mot Danmark. Efter fem raka förluster och 0–24 i målskillnad vann Sverige med 4–0 inför 20 000 åskådare, Frykman var lagkapten och Karlstrand och Gustafsson gjorde var sitt mål. 

Efter SM-guld nummer 2 som bärgades 1915 fanns 320 matcher protokollförda med följande totalfacit: 190 vinster, 46 oavgjorda och 84 förluster. Djurgårdens spelartrupp stod nu inför en generationsväxling och en av de nya spelare som anlände var Karl ”Köping” Gustafsson, som värvades till Djurgården från, föga förvånande, Köping inför säsongen 1916. ”Köping” Gustafsson har kallats för DIF:s första storstjärna och var under tio års tid en extrem tillgång med sin teknik och målfarlighet i huvudspelet. Han gjorde 32 A-landskamper och ingick i den svenska truppen under fyra OS i följd (1908–1924), ett olympiskt rekord han sannolikt är ensam om i hela fotbollsvärlden. 

Andra spelare som utmärkte sig var målvakten Frithiof Rudén och den hårdförde vänsterbacken Einar ”Hacko” Hemming liksom ytterhalvan Albert Öijermark och centern Harry Sundberg. 1917 och 1920 spelade de hem SM-guld nummer 3 och 4 för Djurgården där det sistnämnda markerade slutet på en glansperiod med fyra SM-titlar inom loppet av tio år och elva SM-finaler inom loppet av 17. Hemmamatcherna spelades ofta på det moderna Stadion, särskilt i Svenska serien och SM då det väntades mycket publik, i stället för på Tranebergs IP. 10 000 åskådare såg SM-finalen mot Örgryte på Stadion 1915 (4-1) vilket är det näst bästa publiksiffran under perioden och bara slås av finalen mot Gais 1919 (1-4) då 10 525 uppges ha löst entré. 

År för år 1910-1919

1910

Djurgården förlorade SM-finalen mot IFK Göteborg med 3–0, men vann två andra titlar under säsongen. Efter 4–0 mot IFK Uppsala blev det final mot Örgryte i Corinthian Bowl. Den första finalmatchen i Göteborg slutade  2–2 och i returmötet på Idrottsparken en månad senare vann DIF med 2–1. Segerskytt i den andra halvleken var Ivar Friberg. I kampen om den Wicanderska Välgörenhetsskölden blev det också två jämna finalmatcher. Den 23 oktober blev det 1–1 mot Eriksdals IF och en vecka senare vann DIF med 2–0 efter mål av Carl Öhman och Ivar Friberg. 

”Sällan har ovationerna genom stampningar och hurrarop för ett fotbollslag efter vunnen match antagit sådana öronbedövande former som de hvilka nu följde för Djurgårdarna. Laget är tydligen populärt”, stod det efteråt i en av Stockholmstidningarna. 

 

1911

I spelet om SM-tecknet förlorade Djurgården med 2–3 mot IFK Stockholm  i kvartsfinalen. Bättre gick  det i Corinthian Bowl. I finalen mot Örgryte mönstrade DIF följande lag: Olsson, Friberg, Sandberg, Öhman, Jansson, Wicksell, Frykman, Engdal, Sandlund, Nordenskjöld och målvakten Högberg. Trots ett ledningsmål för Djurgården var Örgryte för starkt och vann med 5–2. 

 

1912 

Det krävdes tre finalmatcher mot Örgryte IS innan lagkaptenen Bertil Nordenskjöld fick lyfta von Rosens pokal. Efter 0–0 på Stadion och 2–2 i Göteborg avgjordes guldkampen den 17 november på Råsunda.  Inför 5 000 åskådare tog DIF ledningen genom Nordenskjöld varpå ÖIS omgående kvitterade. ”Lill-Einar” Olsson slog till med det viktiga 2-1-målet i den 70:e minuten och efter ett självmål i den 85:e minuten som betydde 3–1 var det första blårandiga SM-guldet i hamn.  

Svenska mästarna i fotboll 1912: 

Gösta Dahlberg, Gösta Backlund, Götrik Frykman, Gösta Karlsson, Ragnar Wicksell, Nils Öhman, Victor Jansson, Einar Olsson, Bertil Nordenskjöld, Valdemar Johannison och Jean Söderberg.

 

1913  

I SM-finalen tog Örgryte revansch för året innan men Wicanderska  Välgörenhetsskölden spelade Djurgården hem efter 2–1 mot Westermalm i finalen. Målen gjordes av Viktor Jansson och Johannesson.  

 

1914  

Ett jämförelsevis magert år för Djurgården under denna vinstrika era. I SM-spelet blev det 1–2  mot Mariebergs IK i slutomgång 1 och dessutom vann AIK med 4–1 i finalduellen om Wicanderska Välgörenhetsskölden. 

 

1915  

Ny SM-final mot Örgryte och den här gången blev Djurgårdsseger. 4–1 slutade finalmatchen efter mål av Carl Karlstrand, Gottfrid Johansson, Bertil Nordenskjöld och Sten Söderberg inför cirka 10 000 åskådare på Stockholms Stadion.  

Svenska mästarna i fotboll 1915: 

Karl Runn, Melcher Johansson (Säwensten), Ragnar Wicksell, Bertil Nordenskjöld, Götrik Frykman, Victor Jansson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, Karl Schlaaf, Sten Söderberg och Karl Karlstrand.

 

1916  

Ännu en SM-final men den här gången stod rivalen AIK för motståndet. Enligt Dagens Nyheter höll den största delen av de cirka 7500 i publiken på Djurgården som trots publikstödet inledde matchen oväntat svagt och låg under med 0-3 redan i halvtid. Blåränderna satte full fart framåt efter paus men fick in ett reduceringsmål först en kvart före slutet och föll med 1-3. Besvikelsen i DIF-lägret var stor när vandringsbucklan fick överlämnas i AIK-spelarnas händer. 

 

1917

Djurgården och alla supportrars längtan efter revansch på AIK satte sin prägel på hela säsongen. Chansen kom i SM-finalen som blev en mycket jämn historia inför 7256 åskådare på Stadion. Djurgården vågade mest vid ställningen 1-1 och tog ledningen i den 78:e minuten genom Gottfrid Johansson.  När AIK flyttade upp laget för en kvittering kunde i stället ”Lill-Einar” Johansson rulla in 3-1 i slutminuterna. SM-bucklan var tillbaka där den hör hemma!  

Svenska mästarna i fotboll 1917: 

Frithiof Rudén, Melcher Johansson (Säwensten), Einar Hemming, Bertil Nordenskjöld, Ragnar Wicksell, Karl Gustafsson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, David Englund, Sten Söderberg och Henry Fredberg.

 

1918

Trots flera stjärnspelare i verkade hade Djurgården svårt att ladda om efter succésäsongen 1917.  SM-bucklan var förlorad redan innan kvartsfinalomgången efter en tung förlust (2-3) mot Västerås. Säsongen präglades starkt att såväl Svenska serien som övrigt nationellt seriespel ställdes in med anledning av pågående världskrig. 

 

1919  

Djurgården gick åter att känna igen efter dippen 2018 och avancerade till SM-final, bland annat genom att slå ut Hammarby. Finalmatchen spelades mot GAIS på Stockholms Stadion, men vad hjälpte att DIF-dominansen var stor på läktarna såväl som på planen när göteborgarna spelade smart och inväntade motståndarnas misstag. Förlustsiffrorna skrevs till 1-4 trots att det långa stunder var spel enbart mot GAIS-målet. Dagens Nyheter ville inte misskreditera mästarna och nöjde sig med att skriva att ”Djurgården i andra halvtid periodvis etablerade fullständig pressning, där endast Djurgårdens kända motvilja att göra mål hindrade dem från att reducera det alltför stora  nederlaget. 2–1 eller möjligen 3–1 hade varit mera rättvist.”