Inte mindre än sex olika tränare fanns i ansvarig ställning på DIF-bänken under 70-talet. Gösta "Knivsta" Sandberg såväl inledde som avslutade decenniet där kampen om medaljerna byttes ut mot återkommande strider i botten av tabellen.
När Gunnar Lundqvist slutade som ordförande 1977 tappade Djurgårdens styrelse viktig erfarenhet och kunskap. Lundqvists, och för all del en hel del andra eldsjälars, mångåriga arbete i klubben innebar också att där alltid fanns kontinuitet och stabilitet, något som självklart också avspeglade sig i de idrottsliga prestationerna.
I slutet av 1970-talet gick omsättningen på styrelsemedlemmar snabbt och de nya namnen hade alla sina nya lysande idéer om vad som var bäst för Djurgården. Det ledde till den ena schismen efter den andra mitt i det ständiga arbetet med att hålla ekonomin på rätt sida vattenytan.
Året efter Gunnar Lundqvists avgång (efter 31 år i klubbens styrelse!) ville det sig inte bättre än att två man (Leif Forsberg och Sven-Olof Åsbrink) löste av varandra som ordförande och därefter blev det i tur och ordning korta sejourer också för Hans Troedsson, Gustaf Douglas, Bo Andersson och Reine Gustafsson. I slutet av decenniet började även Djurgården sacka på planen och var inte längre att ständigt lag i den övre delen av tabellen.
1970, 1971, 1973 och 1975 kampades Djurgården om de fyra allsvenska medaljerna. Höjdpunkten var 1975 då Djurgården inför hösten hade slagläge för att ta hem det första SM-guldet sedan 1966. Bengt Persson hade tagit över som ny tränare efter Antonio Durán och spelare som Sven Lindman (med i den svenska VM-truppen 1974), järnkaminen Tommy Berggren, målvakten Björn Alkeby och anfallaren Harry Svensson (intern skyttekung 1973–1975) var bara några av flera spelarprofiler. Men under seriens slutspurt försvann den riktigt vassa udden i Djurgårdens spel liksom guldchansen. Endast två av de sju sista matcherna slutade med seger och både Malmö och Öster skenade förbi i tabellen.
Då var det mer upplyftande att Djurgården kvalificerade sig till spel i Cupvinnarcupen, trots att det blev förlust med 0–1 mot defensivt starka Malmö FF i cupfinalen (MFF vann även Allsvenskan och spelade Europacupen).
Djurgårdens europalott föll på Wrexham från Wales och vinstchanserna bedömdes som goda, men efter en överkomlig 2-1-förlust på bortaplan orkade Blåränderna bara med 1-1 i returen inför blott 1579 åskådare i Stockholm.
Tyvärr gav den svaga insatsen i Cupvinnarcupen en hint om hur det ofta skulle se ut under den senare hälften av 1970-talet. Djurgården blev, säsongen 1978 undantagen, ett lag som kämpade för sin allsvenska existens i stället för medaljer.
Trots några omtalade nyförvärv, som Vito Knezevic och Anders Grönhagen, stod Djurgården, som nästan var ensamma om sin offensiva 4-3-3-uppställning i en tid när de flesta lag kopierade Halmstads och Malmös 4-4-2-system med tillhörande offsidetaktik, för flera bottennapp. Laget hamnade också i rejäla svackor, där förlusterna radades upp efter varandra.
Säsongen 1978 såg ut att följa mönstret med en svag vår som bara innehöll två segrar innan det tidiga uppehållet för VM i Argentina. Efter sommarledigheten var Djurgården plötsligt och oväntat ett lag i toppklass som bland annat fullkomligt pulvriserade AIK i höstderbyt och vann med 4-0 på Råsunda. Tommy Berggren, som äntligen skolats om till center permanent, gjorde 19 mål och vann den allsvenska skytteligan. Dessutom imponerade hans samspel med anfallspartnern Anders Grönhagen så mycket att förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson tog ut de båda DIF-stjärnorna i A-landslaget.
Djurgården höstspurt, med en enda förlust på de 14 sista omgångarna var två poäng från att räcka till en andraplats bakom Östers IF men det blev ”bara” en femteplats till slut.
Ambitionen inför 1979 var självklart att vara med i toppstriden från början, inte minst sedan VM-truppspelaren Ronald ”Rolle” Åhman anslutit från Örebro SK. Säsongen fick dock sämsta tänkbara start då den nye tränaren Allan Ball Sr kickades redan innan Allsvenskan dragit igång. Anledningen sades vara ett uttalat missnöje från spelartruppen. Nästa misslyckade brittiska värvning hade en gång i tiden varit skyttekung i Arsenal men den Malcom ”Super-Mac” Macdonald som dök upp i Stockholm såg ut att ha gått upp 20 kg sedan dess. Med tanke på att han dessutom var knäskadad är det inte så konstigt att det bara blev nio matcher och två mål i Djurgårdströjan.
Anders Grönhagens tio mål och en nödutryckning av förbundskaptenen Lars ”Laban” Arnesson tillsammans med Gösta ”Knivsta” Sandberg i tränarrollen räddade säsongen. ”Grönis” hade en förmåga att slå till i ”rätt matcher”, mot lagen som DIF behövde hålla bakom sig och efter den sista omgången hade Djurgården fyra lag efter sig i tabellen.
När 70-talet gick mot sitt slut hade Djurgården säkrat det allsvenska kontraktet och en spelartrupp som innehöll flera av Sveriges absolut bästa juniorer (Thomas Hansson, Christer Willborg, Mats Jansson, Ronnie Aronsson och bröderna Roger och Ingemar Lindewall) men framtiden var ändå allt annat än ljus. Föreningen led av svåra ekonomiska problem men också stridigheter i styrelserummet och kortsiktiga sportsliga lösningar som ofta skapade mer problem än de löste.
1970-talet år för år
1970
Djurgården ledde serien under några veckor i slutet av sommaren, bland annat efter att ha besegrat de blivande mästarna Malmö med 3-0, men hamnade i en svår formsvacka under hela september och en bit in i oktober. Luften gick ur det tidigare så effektiva spelet, och tränaren Gösta ”Knivsta” Sandberg fann aldrig någon lösning. Med en omgång kvar var Djurgården fem respektive fyra poäng efter Malmö FF och Åtvidaberg och efter en avslutning med 2–1 hemma mot Öster blev det till slut en tredjeplats tack vare bättre målskillnad än Elfsborg. Noterbart är att sju spelare deltog i samtliga seriematcher Claes Cronqvist, Conny Granqvist, Hans Jonsson, Hans Nilsson, Ronney Pettersson, Stig Åkerström och Dan Brzokoupil. Den sistanämnde blev intern skyttekung med nio gjorda mål.
1971
Gösta "Knivsta" Sandberg släppte fram två unga spelare som skulle betyda mycket för DIF-fotbollen under de kommande åren. Björn Alkeby tog plats mellan stolparna sedan Torgny Matsson skadats och Tommy Berggren fick förtroendet som vänsterback.
"Knivsta" var dock missnöjd med de uteblivna medaljerna och onödiga poängförluster mot lokalkonkurrenterna AIK och Hammarby i matcher som Blåränderna dominerat. De största poängförlusterna skedde dock under våren då saknaden efter Claes Cronqvist var stor. När dessutom Björn "Nättraby" Jonsson och Dan Brokoupil länge var frånvarande på grund av skador blev 1971 till ett prövningarnas år varpå Hasse Nilsson fick dra ett tungt lass som stopper i ett anfallsglatt Djurgården. Slutresultatet med en fjärdeplacering, bara fyra poäng bakom segrande Malmö FF, får ses som ett godkänt facit.
1972
Efter 20 säsonger som spelare och tränare lämnade Gösta ”Knivsta” Sandberg tillfälligt Djurgården för att i stället ta hand om Brommapojkarnas A-lag i näst högsta divisionen. DIF-styrelsen hade i stället lockat lockat Malmös guldtränare Antonio Duran till Stockholms Stadion. Han lyckades dock inte göra ett guldlag av Djurgården som slutade 7-3-8 i serien under Durans år. Ett par nya intressanta spelare var Anders Ahlström och Arne Skotte utmärkte sig och dessutom började den målfarliga anfallaren Harry Svensson få rejäl fart på benen.
Blåränderna öste in hela åtta mål (!) på stackars Ronnie Hellström i Bajen-målet.
Den slutliga sjundeplaceringen var mindre minnesvärd än höstderbyt mot Hammarby där allt stämde för Djurgården. Blåränderna öste in hela åtta mål (!) på stackars Ronnie Hellström i Bajen-målet. Hans lagkamrat Billy Ohlsson fastställde det historiska slutresultatet till 8-1 med ett tröstmål i slutminuten.
1973
Anfallaren Harry Svensson var riktigt skarp och gjorde 16 seriemål. Det betydde att han kom tvåa i den allsvenska skytteligan och att Djurgården åter var att räkna med i toppstriden. Anförda även av mittfältsgeneralen Sven Lindman gjorde Djurgården en riktigt bra säsong. Till slut. För inledningen av säsongen var risig – efter tio spelade matcher låg Djurgården sista i tabellen med endast sju inspelade poäng. Men därefter, från mitten av juni och framåt, vann DIF elva matcher och förlorade bara tre. Djurgården slutade trea på samma poäng som Öster, men med fyra mål sämre i målskillnad.
1974
VM-året 1974 ställdes stora förväntningar på Djurgården inför seriestarten. Laget hade imponerat under hösten 1973 och ansågs ha ett starkt och brett spelarmaterial.
Vårsäsongen blev emellertid en stor besvikelse för tränaren Antonio Durán som hade svårt att få någon ordning på lagdelarna. Stoppern Tommy Berggren besvärades av skador och spelade bort sina chanser att ta en plats i "Åby" Ericssons landslagstrupp. Sven Lindman och Björn Alkeby tvingades till smått heroiska insatser för att rädda Djurgården från flera storförluster. Alkeby hade en mycket otacksam uppgift och ställdes ofta ensam med motståndarlagets avslutare.
Vanan trogen innebar höstsäsongens en kollektiv uppryckning, Djurgården mådde bra av att få vila och träna under uppehållet för VM i Västtyskland och tog åtta poäng på de fem första matcherna efter allsvenskans sommarvila.
Till slut blev det en åttondeplacering och många spelare som Arne Skotte och Håkan Stenbäck hade nog väntat sig mer av säsongen. Centern Harry Svensson drabbades av sjukdom och kunde inte göra sig själv riktig rättvisa. Mittfältaren Kjell Carlsson visade dock upp ett respektlöst spel som debutant på mittfältet.
1975
Åttondeplatsen 1974 förbyttes till en tredjeplats och långt in i säsongen var Djurgården Malmö FF:s tuffaste konkurrent om guldet. I seriefinalen i den tredje omgången från slutet tog förhoppningarna slut med en 1-4-förlust och med tre av Malmös mål som rena bjudningar från Djurgårdare. Saknaden efter de två mittfältsmotorerna Curt Olsberg och Kjell Samuelsson var stor i slutomgångarna och Öster kunde passera Djurgården i tabellen och knipa silvret. DIF vann bara en av de sista sju matcherna och tog endast sex av 14 möjliga poäng.
Tränaren Bengt Persson som tidigare framgångsrikt lett IFK Eskilstuna,blev snabbt mycket populär hos spelare, styrelse och supportrar. Givetvis bidrog hans debutsäsong med lilla silvermedaljen till det mycket positiva omdömet. Snart skulle dock Persson få konstatera att inte bara världen är föränderlig, utan även Djurgårdarnas gunst. Han lyckades aldrig upprepa bravaden från 1975 och de resterande tre tränaråren hamnade laget på platserna 11-10-5. Teorierna om varför det gick utför, trots nyförvärv som Roland Andersson, var lika många som det finns Djurgårdare.
Visst fanns det mycket att skylla på som att träningsmöjligheterna under senvintern och våren var under all kritik och att det även fanns brister i föreningens organisation som tyngdes av högt uppskruvade förväntningar.
1976
1976 var året när Djurgården liksom säsongen -74 svarade för Allsvenskans största missräkning. Laget som erövrade lilla silver 1975 dalade nu till elfte plats trots att den stora talangen Anders Grönhagen förstärkt truppen. Förhoppningar om nya medaljer gick snabbt upp i rök och laget tvingades i stället kämpa för ett nytt kontrakt. Ingen, inklusive tränaren Bengt Persson, kunde riktigt förstå förvandlingen.
25 insläppta mål 1975 blev 38 året därpå. Det skvallrar om en vacklande fyrbackslinje och även om Per Lövfors gjorde sin bästa säsong i DIF-dressen gick varken Tommy Berggren, Tommy Davidsson eller Sven Lindman riktigt att känna igen. Många supportrar hade hoppats på Grönhagen som den stora målskytten men genombrottet lät vänta på sig, till stor del beroende på återkommande skadebekymmer.
Efter serieslutet drabbades DIF av en tragedin är den 20 år unge och mycket lovande ytterforwarden Sven Krantz omkom i en trafikolycka.
1977
Domedagsklockarna klämtade efter en period med en enda seger på 13 matcher, men tack vare en enastående avslutning med fyra raka segrar och 11–2 i mål säkrade Djurgården platsen i högsta serien.
Inför säsongen nämndes Djurgården ännu en gång bland medaljaspiranterna men snart stod det klart att det handlade om att förnya det allsvenska kontraktet. Att poängskörden var störst sent på hösten vittnar om att flera av djurgårdens tongivande spelare kom tillbaka efter skador först då.
Liberon Sven Lindman var knäopererad och även kollegan Tommy Davidsson stod länge på skadelistan. Att skadeläget var så allvarligt gjorde att tränaren Bengt Persson hela tiden tvingades åstadkomma nya lagformationer.
På förhand såg Djurgårdens kedja ut som lagets svaga länk och när målfarlige Anders Grönhagen med jämna mellanrum var skadad blev situationen än värre. Försvararen Tommy "Baloo" Berggren fick som tidigare briljera i kedjan. Den hårt arbetande Berggrens kämpalust smittade av sig på laget och detta var en orsak till den starka lagmoral som låg bakom upphämtningen i säsongens sista omgångar.
Berggren, målvakten Björn Alkeby och slitvargen Lasse Stenbäck på mittfältet utgjorde en kärntrupp i laget.
Bästa målskytt blev Tommy Berggren som gjorde fem mål, bland annat ett i kanonmatchen mot IFK Göteborg den 15 maj när Djurgården hade en kväll då det mesta lyckades och ett uppskrivet IFK åkte på sin första förlust för säsongen. Hela 12 192 åskådare på Stadion såg Djurgården vinna med 4-0 och målskyttar förutom Berggren var Curt Olsberg och Anders Grönhagen (2).
1978
7-0 mot Landskrona, 5-1 mot Norrköping och 4-0 mot både AIK och Halmstad. 1978 var ett roligt Djurgårdsår, främst sett till den enastående hösten, och bara en oväntad hemmaförlust mot Åtvidaberg (0-1) skilde Djurgården från en medalj. Nu blev det "bara" en femteplats men med så mycket mersmak som det bara går.
Djurgården spelade en offensiv fotboll med Håkan Stenbäck, Anders Grönhagen och Tommy Berggren i toppform i tremannakedjan. Särskilt Tommy "Baloo" Berggren var omöjlig att stoppa och tillsammans med Anders Grönhagen bildade han anfallsduo även i landslaget under hösten. Tommy Berggren vann den allsvenska skytteligan på 19 mål och över hälften av målen nickade Tommy in tack vare sin enorma spänst.
Djurgården inledde seriespelet starkt med två raka segrar och lovande målvaktsspel av nyförvärvet Lasse Pettersson. Vårsäsongen fortsatte dock tyngre och snart var trotjänaren Björn Alkeby tillbaka mellan stolparna igen. Djurgården spelade oftast med en renodlad 4-3-3 uppställning där Sven Lindman agerade med stor pondus längst bak i backlinjen i en fri roll. Framför rensade Birger Jacobsson som mittback medan Tommy Davidsson tog hand om ena kanten. Som fjärde back spelade Jörgen Lindman alternativt Vito Knezevic och Gary Williams som också gjorde en del matcher på mittfältet. På mitten härjade den mycket lovande Lasse Stenbäck med assistans av den rutinerade Curt Olsberg och Kjell Samuelsson - alltid med nedhasade strumpor runt vristerna.
Djurgården förlorade sex matcher men det var med facit i hand antalet oavgjorda, hela tio stycken, som blev för stort för att det skulle bli medalj. Sällan har väl en femteplats lovat så mycket inför framtiden och förväntningarna ställdes höga inför kommande säsong...
1979
Djurgården fick behålla hela truppen med forwardsstjärnorna Tommy Berggren och Anders Grönhagen, kämpen Lasse Stenbäck och den rutinerade Sven Lindman. Dessutom förstärktes truppen med landslagsmannen Ronald Åman från Örebro SK och i England hittades Allan Ball Sr som Bengt Perssons efterträdare på tränarposten.
1979 blev emellertid den första i vad som skulle blir en rad av misslyckade säsonger långt in på 80-talet. Spelartruppen kom inte överens med tränaren Alan Ball och med kort varsel fick Gösta "Knivsta" Sandberg ta över tränarrollen. Djurgården tog också hjälp av förbundskaptenen Lars "Laban" Arnesson under säsongen och tack vare fyra poäng av sex på de tre sista matcherna bärgades det allsvenska kontraktet. Slutplaceringen blev nummer 10 i en allsvensk serie med fjorton lag men det var bara två poäng ner till AIK som hamnade på 13:e plats och degraderades.
Djurgården tog futtiga två poäng av åtta i derbymatcherna efter 1-1 och 0-0 mot AIK och föga smickrande 2-5 och 0-2 mot Hammarby. 0-0-matchen mot AIK på våren lockade över 20 000 åskådare tack vare att Djurgården lånat in den engelske stjärnspelaren Malcolm "Super-Mac" McDonald. "Djurgården spelar med fyra spelare i kedjan" stod att läsa på Aftonbladets löpsedel inför derbyt men ändå fick inte storpubliken något mål att jubla jubla över.
"Super-Mac" hämmades svårt av en knäskada men sparkade i alla fall in två mål innan han åkte hem efter ett knappt tiotal matcher. I stället klev Tommy Berggren fram och visade vägen i slutomgångarna men hans slutfacit på fem mål såg futtigt ut i jämförelse med 19 fullträffar året innan.
1979 var även året då nyförvärvet Roland Åman, liksom Tommy Berggren, till stora delar fick säsongen förstörd av skador. När Åman äntligen var spelklar blev han utvisad i en regnig match mot IFK Norrköping på Stadion. I matchens slutminuter lyckades DIF ändå, med tio man, få till ett segermål genom landslagsforwarden Anders Grönhagen.
Förutom redan nämnda spelare Tommy Berggren och Anders Grönhagen, som fortsatte med DIF-fotbollen in på 80-talet, finns det mängder av spelare, som svarade för betydande insatser på fotbollsplanen under 70-talet. Sven Lindman, som kom till DIF redan på 60-talet, spelade genomgående stabilt och säkert under hela decenniet. Det är ingen överdrift att utnämna den mångårige lagkaptenen till 70-talets fotbollsspelare i DIF. "Svenne" växte till en ledargestalt, såväl på plan som vid sidan och blev med sina 14 år och 312 allsvenska matcher i Djurgården en av de verkligt stora i DIF:s fotbollshistoria.
Andra spelare som gjorde berömvärda insatser under decenniet är den extremt tuffe Claes Cronqvist, stabile mittbacken Jan-Erik "Prillan" Sjöberg, den jäktade Dan "Brådskan" Brzokoupil, målfarlige Hasse Nilsson och Harry Svensson, slitstarke mittfältaren Per Lövfors, dribblern och publikfavoriten Arne Skotte, pålitlige Håkan Stenbäck, spelgeniet Curt Olsberg och den trygge målvakten Björn Alkeby för att nu nämna några som var med och formade Djurgårdens 70-talsfotboll. Under åren på 70-talet kom också fler duktiga spelare fram för A-lagsspel efter utbildning i Djurgårdens pojk- och juniorlag. Bland dem kan nämnas just Alkeby, Tommy Davidsson, Kjell Samuelsson, Hasse Holmqvist, Lasse Stenbäck och många, många fler.
I slutet av decenniet lockades också en mycket lovande spelare pojklagsspelare till föreningen: Stefan Rehn, som då lämnade Sundbybergs IK för spel i DIF. Han kom sedermera att bli 80-talets stora djurgårdsspelare.