1940-1949

Tillbaka till toppen

Efter Djurgårdens första storhetstid med fyra SM-guld på 1910-talet väntade två tunga decennier med spel i dvivision 2 och 3 och ett endast ett par allsvenska säsonger (1927/28 och 1936/37). Först under den senare delen av 1940-talet kunde Blåränderna börja mäta sig med de toppklubbarna igen.  

 
Under både 1920-talet och 1930-talet föll DIF allt som oftast i seriespurten. Likadant var det i inledningen av 1940-talet, trots att man framför näsorna på mer etablerade klubbar lyckats värva den landslagsmässiga anfallaren Stig Nyström från IK Brage våren 1942.
 
Under den senare delen av 1940-talet ändrades dock Djurgårdens profil. Laget blev starkare och mer framgångsrikt. Det sneglades längs vägen på hur den tidens storklubbar IFK Göteborg och Malmö FF gjorde för att vara så bra, och den allmänna hållningen i klubben blev rakare. DIF började växa ut till den stora och betydelsefulla fotbollsförening den är i Sverige än i dag. Långt borta var den tid då fotbollen levde på allmosor från överstyrelsen (som i sin tur fått in dessa pengar genom Skansenstafetter och baktävlingar). Med en professionellare, än mer ansvarstagande organisation skulle fotbollsektionen nu allt mer klara sig på egna ben.
 
Bland profilerna i Djurgårdens fotbollslag under den första delen av 1940-talet var bland annat byggnadsarbetaren Henry ”Gutta” Karlsson, speceriaffärsbiträdet Allan Persson, kontoristen och centerbacken Curt Sandberg och, inte minst, Carl-Johan Tornborg, en bollbegåvad back och egen produkt som även kunde spela center och ytterhalv. Anders Andersson, en ovanligt energisk vänsterhalv, var den här tidens järnkamin. Senare bytte Andersson till efternamnet Bernmar och var under en period ledare i Djurgården innan han blev fotbollsdirektör i IFK Göteborg. Torsten Rey i anfallet hade luriga dribblingar och skott. Och smörgåshandlaren Hans Stelius rulllade in många bollar. Hans specialitet var att vinna närkamperna efter att ha gått rakaste vägen mot mål. Bröderna Bengt och Hans Garpe (lagkapten 1936/37 och senare ledare i klubben) var också ett par starka namn. Målaren Sture ”Stubben” Larsson blev lagkapten som 20-åring, var en ung stjärna i representationslaget och sällsynt stabil som straffskytt.
 
Inför säsongen 1944/45 hade Djurgården tröttnat på att varje år misslyckas med att vinna sin division 2-serie. Det behövdes en tidigare landslagscenter  för att vända trenden. Pär Kaufeldt anlitades som tränare och den lättsamma och duktiga ”Pära” blev raskt en omtyckt profil i klubben. Och nu – vips! – blev det äntligen en serieseger med fyra poängs marginal. 
 
I det allsvenska kvalet vann Djurgården sedan med 1–0 och 2–0 mot Åtvidabergs FF. Återkomsten i allsvenskan 1945/46 blev tuff. Djurgården vann bara sju av 22 matcher och klarade sig kvar med en poängs marginal till Jönköpings Södra. En match som man tyvärr fortfarande minns den mot slutsegraren IFK Norrköping – den som slutade 1–11… Då var det roligare att Hans Stelius kom trea i skytteligan. I höstens sista hemmamatch svarade Djurgården för en formidabel vändning mot Hälsingborgs IF. Gästerna ledde med 4–1 med bara 18 minuter kvar att spela. När matchtiden var ute stod det 5–4 till Djurgården på resultattavlan!
 
Säsongen 1946/47 blev inte speciellt mycket bättre än den dessförinnan. Djurgården riskerade under lång tid nedflyttning, men slutade fyra från slutet på tämligen säkert avstånd från Örebro SK och Billingsfors IK. 

1947/48 var en mer deppig säsong. Djurgården hade in i det sista chansen att hänga kvar i Allsvenskan. För detta krävdes seger på bortaplan mot Elfsborg i sista omgången samtidigt som Halmia och Jönköpings Södra förlorade. Djurgården vann med 3–0, till ingen glädje. De bägge konkurrentlagen vann sina fighter och Djurgården… ja, DIF var tillbaka i tvåan. Föreningen såg dock ändå till att ordna en drömresa till USA och Island. Totalt var Djurgårdens fotbollslag, tränare och ledare borta i fem veckor (fyra av dem i USA). Under resans gång spelade DIF äntligen riktigt framgångsrik fotboll igen – av alla matcher förlorades bara den mot engelska Liverpool, 2–3.
 
Inför resan värvade DIF centern Hans Jeppson från Örgryte IS, då också i division 2. Jeppson, som var duktig i huvudspelet och dessutom hade en imponerande genombrottskraft och spelskicklighet, skulle bli en av Djurgårdens allra skarpaste spelare genom tiderna. Under tre säsonger gjorde Jeppson 58 (!) seriemål innan han fortsatte målkavalkaden som proffs i Italien.
 
Tillbaka i division 2 efter tre allsvenska säsonger gjorde Djurgården processen kort. Förutom en oavgjord match mot Sleipner vann Djurgården samtliga matcher och serien överlägset, 15 poäng före tvåan Åtvidabergs FF. Målskillnaden var också smått fantastisk: 64–16. Det allsvenska kvalspelet var nu slopat, så Djurgården kunde direkt efter avslutat seriespel återigen titulera sig som allsvensk klubb.
 
I laget, där Bjarne Redestad tagit över kaptensbindeln från ”Stubben ”Larsson, fanns nu flera nya intressanta spelare: målvakten Ove Nilsson från Halmstads BK, den konditionsstarke backen Arne Blomqvist, innern Nils Cederborg (som gjort 42 allsvenska mål under de tidigare säsongerna) hade fortfarande bra krut, ytterhalven Birger Stenman från Hagalund och, ej att förglömma, Karl-Erik ”Cacka” Andersson. ”Cacka” skulle under tolv säsonger bli en pålitlig bjässe i DIF-försvaret. Bröderna Tvilling, Stig och Hans, var också framtidsmän. En ung Sigvard ”Sigge” Parling debuterade hösten1949. Han inledde som center, men placerades snabbt som ytterhalva. ”Sigge” visade omgående mycket stora kvaliteter. Han skulle komma att bli en av klubbens största profiler under 1950-talet.
 
Vid ingången av 1940-talet var Djurgården inte bortskämt med seriesegrar. Nu, tio år senare, hade föreningen en helt annan klass. Med alltid målfarlige Jeppson i täten var DIF på väg mot klubbens andra ”guldålder”.
 
Säsong för säsong 

1940/41 
Djurgården vann bägge matcherna mot topp- och lokalkonkurrenten Reymersholm (2–1 i båda mötena) med kom ändå tvåa efter just Reymersholm när seriespelet i Division 2 Norra var färdigt – på samma antal poäng (27) men med sämre målskillnad (–10). I den sista omgången vann Djurgården med 2–0 mot Nynäshamn på bortaplan men hade behövt vinna med långt mer än 12–0 eftersom Reymersholm samtidigt också tog sin tolfte seger av 18 möjliga. Djurgården förlorade endast tre seriematcher, men i efterhand sved de litet ”onödiga” bakslagen mot två lag från tabellens nedre halva – Hofors hemma (0–3) och Gelfe borta (0–2) – förstås extra mycket. I stället var det Reymersholm som fick chansen att kvalspela till allsvenskan. 

1941/42
Av höstsäsongens tolv matcher vann Djurgården endast tre och var därmed redan innan vårsäsongen drog i gång i slutet av april för långt efter topplagen IK Brage, Hammarby IF och Sandvikens AIK. Djurgården förlorade inte någon av de sex sista matcherna (tre segrar, tre oavgjorda). Men det hjälpte föga – i slutändan var det åtta poäng upp till slutsegraren Brage, en klar missräkning efter ett antal säsonger med absolut toppkänning i jakten på en allsvensk plats. 

1942/43
Ånyo blev det en mager säsong för Djurgården och för första gången på länge förlorades hälften av seriematcherna. Djurgården fick aldrig ordning på sitt spel och var ett varannandagslag – en seger betydde obönhörligen förlust i nästa match. Djurgården vann endast tre av åtta derbymatcher och förlorade bägge mot nykomlingen Hagalund. Djurgården slutade sexa, elva poäng efter segrande Brage. Säsongens enda riktiga höjdpunkt var vändningen mot Hammarby i tredje omgången, då 1–3 i andra halvlek vändes till seger med 4–3 efter mål av Hans Stelius, Sixten Sandberg och Sture ”Stubben” Larsson. 

1943/44
Med nya injektioner i återkomne centern Per Larner och försvarsresen Bjarne Redestad gjorde Djurgården en betydligt mer resolut och stabil insats än ett par säsonger dessförinnan. Ludvika vann överraskande serien före Hammarby, med Djurgården på tredje plats. Visserligen blev det dubbel revansch i debrymatcherna mot Hagalund, men de bägge förlusterna mot Ludvika och en mot Hammarby gjorde att allsvenskan fortfarande bara var en dröm i fjärran. 

1944/45
Flest gjorda mål framåt (51) och minst insläppta (20) och – inte oväsentligt! – flest poäng (27). Äntligen blev det serieseger, efter att Djurgården gjort 33 mål på de nio sista matcherna och vunnit åtta av dem. Pär Kaufeldt var ny tränare efter tio år med Einar ”Stor-Klas” Svensson vid rodret, och Kjell Cronqvist, målvakt från Brage, försvararen Arne Blomqvist och centerbjässen Knut ”Åmål” Persson var också nytillskott som Djurgården så väl behövde för nå allsvenskt kvalspel, det så hägrande målet. Den första kvalmatchen mot Åtvidabergs FF vann Djurgården med 1–0 efter att Knut Persson i första halvlek med vänstern fått till ett perfekt skott i den bortre burgaveln. Returmötet på Kopparvallen vann Djurgården med 2–0, ett resultat i underkant när de blåsvarta återigen blev allsvenska. Av okänd anledning spelade Djurgården i det danska ”krigsflyktingslandslagets” silkeströjor och strumpor ivrigt påhejade av DIF-klacken som envetet malde fram ledaren Birger ”Farsan” Sandbergs hastigt ihopkomponerade ramsa: ”Visa nu den rätta klassen, när ni spelar uti danska stassen!” 

1945/46
Återkomsten till allsvenskan blev tuff. 4–2 hemma mot Jönköping i den 19:e omgången blev var nyckelmatchen som gjorde att DIF klarade sig kvar med en poäng tillgodo på just Jönköping. Hans Stelius gjorde 15 av Djurgårdens 42 mål och var också den spelare som bäst klarade av den nya, betydligt tuffare miljön. 

1946/47
Publiken forsatte att strömma till Djurgårdens hemmamatcher (16 413 i snitt jämfört med 13 253 säsongen innan), trots att DIF aldrig lyckades skaffa sig en riktigt betryggande placering i tabellen. 13 av totalt 20 poäng spelades in under höstsäsongen, då Djurgården hade en svit på fem segermatcher i följd. De tre inledande vårmatcherna gav också seger, men därefter var det inte speciellt bra beställt. Någon större fara för att ramla ur var det dock inte, därtill tog Örebro och Billingsfors för lite poäng. Då Hans Stelius hade skadeproblem klev i stället Nils Cederborg fram som vassaste målskytt och den unge försvararen Carl-Erik ”Kacka” Andersson visade också extra gott gry. 

1947/48
Nu höll det inte längre för Djurgården. Visserligen vanns höstmatchen mot det blivande guldlaget Norrköping (3–2), men Djurgården lyckades återigen inte slita sig upp från bottenstriden. Det var nervigt ända in i slutomgången, men 3–0 borta mot Elfsborg efter sex matcher i följd utan seger räckte inte för DIF eftersom även både Halmia och Jönköping vann sina slutmatcher. Med en poängs marginal föll DIF tillbaka till division 2. Segrarna mot både mot IFK Norrköping och Malmö FF, två topplag, devalverades kraftigt eftersom det också blev dubbla 0–1-förluster mot Halmia. 

1948/49
Med Hans Jeppson, kanonförvärvet från Örgryte i laget, gick Djurgården obesegrat genom säsongen och vann serien med 15 poängs marginal. Eftersom kvalspel hade avskaffats var Djurgården omgående tillbaka i Allsvenskan.. 1949/50 Vanan troget balanserades det återigen på nedlfyttningsstrecket och det var först genom segrar mot Göteborg (2–1), Degerfors (2–1) och Halmia (3–0) under seriens slutskede som det allsvenska kontraktet kunde säkras. Centern och landslagsspelaren Hans Jeppson var outstanding och gjorde 18 av lagets 34 mål. 

Interna skyttekungar 
1940/41 Per Larner 7.
1941/42 Hans Stelius 7. 
1942/43 Hans Stelius, Bo Björkman 8. 
1943/44 Bengt Garpe, Sture Larsson 9. 
1944/45 Stig Nyström 17. 
1945/46 Hans Stelius 15.
1946/47 Nils Cederborg 14. 
1947/48 Hans Stelius 12. 
1948/49 Hans Jeppson 23. 
1949/50 Hans Jeppson 18.