Företag

1960-1969

Djurgården var framgångsrika på 60-talet och kammade hem två SM-guld, två stora silver, ett litet silver och ett brons

1960-talet år för år

Trots en usel inledning skulle 60-talet komma att bli glatt. Förutom degradering till division II (nuvarande ettan) förde nämligen decenniet med sig två SM-guld, två stora silver, ett litet silver (trea) samt ett brons (fyra) för Djurgården. Men det kunde som sagt ha börjat bättre...

1960 

Allsvenskan hade vunnits glansfullt 1959 och DIF var favorittippat till seriesegern året därpå. Men tyvärr: fotbollens gåva till den då 70-åriga föreningen var en present som ingen var trakterad av: degradering till division II. Det var naturligtvis mycket märkligt att ett lag som spelade propagandafotboll mot femfaldiga europamästarna Real Madrid och vann med 2-1, kom näst sist i Allsvenskan efter ha blivit totalt utspelat och förlorat med 1-4 i den sista omgången mot Norrköping.

 

1961

1961 skulle det bara vara att bita i det sura äpplet och göra processen kort med mindre namnkunnigt motstånd. Djurgården var naturligtvis storfavoriter till seriesegern då spelare som Hasse Mild, "Tumba", "Knivsta", Olle "Lill-Lappen" Hellström och Arne Arvidsson fanns kvar i truppen. Vad som var tänkt som en transportsträcka blev emellertid ordentligt besvärligt. Det började bra med 3-0 mot Sunne inför 4503 åskådare på Stadion och segern följdes upp av fyra raka tvåpoängare. I en av dessa matcher var publiksiffran usel, bara 861 personer såg DIF slå Eskilstunalaget City med 3-0. Den 14 maj stod IFK Stockholm för motståndet på Stadion och det började illa när skicklige Leif Eriksson skadade sig och Djurgården fick fortsätta med tio man (så var reglerna på den tiden). IFK Stockholm vann med 3-1 vilket är en av klubbens största framgångar. Djurgården imponerade inte och fick strax efteråt endast 1-1 mot Sundbyberg den 25 maj. Kräftgången fortsatte med oväntade förluster mot Avesta AIK och oavgjort mot Sifhälla och inför höstsäsongen låg IFK Stockholm sensationellt på kvalplats före DIF i tabellen. Djurgården ryckte upp sig under hösten men åkte ändå på ett svidande 1-3-nederlag mot Neptun. När två omgångar återstod såg det ut som att målskillnaden skulle fälla avgörandet i striden om förstaplatsen och en chans att kvala till Allsvenskan. Då vaknade spelare som Leif Eriksson, Leif Skiöld och "Knivsta" till och bjöd på ett dundrande målfyrverkeri. Djurgården vann de båda återstående matcherna mot IFK Eskilstuna respektive Sunne med 11-1(!) och det var inte längre något snack om vilket lag som skulle kvala till Allsvenskan. Med förnyat självförtroende gick Djurgården obesegrade genom en kvalserie med Östers IF, GIF Sundsvall och Högadals IS. Djurgården var därmed tillbaka i Allsvenskan och kunde se tillbaka på en oväntat dramatisk men lyckosam säsong. Djurgården hade använt 19 spelare under säsongen vilket ansågs vara väldigt mycket 1961. De stora problemen under säsongen förklarades med de många skadorna.

Övrigt att nämna från A-lagsfronten 1961:

  • Leif Skiöld blev seriens skyttekung med 27 mål.
  • "Knivsta" gjorde under året sin 50:e landskamp.
  • A-laget fick en ny klubbtröja. Ränderna satt kvar men var smalare än tidigare på en något ljusare bottenfärg.
  • Laget leddes av tränaren Walter Probst och lagledaren Ola Edlund.
  • "Knivsta", Arne Arvidsson och Hans "Tjalle" Mild var med i A-landslaget trots spel i division II.
  • När Djurgården ledde med 3-0 i halvtid i den sista matchen mot Sunne borta tog sig en Djurgårdssupporter in i Sunnes omklädningsrum. Djurgårdaren ville upplysa Sunnespelarna om att de inte fick maska vilket kunde vara ödesdigert för DIF, som behövde en bra målskillnad. Djurgårdaren blev utkastad.

 

1962

Comebacken i allsvenskan var som väntat stark. Heltända blåränder vann premiären med hela 8-2 borta mot IFK Göteborg och därefter rullade spelet på hela säsongen. Djurgården kom till slut tvåa i tabellen, endast två poäng efter IFK Norrköping. Återigen var Leif Skiöld en suverän målspruta och vann seriens skytteliga (21 mål, drygt 40 procent av Djurgårdens målskörd), men även målvakten Arne Arvidsson, försvarsbjässen Hans Mild och Skiölds anfallskollega Leif Eriksson var extra ljuspunkter i ett DIF som tack vare överlägsen målskillnad in i det sista pressade ”Peking” i guldkampen.

 

1963 

Efter silvret 1962 fanns på förhand hopp om ännu ädlare medaljer men Djurgården spenderade säsongen i tabellens mindre upphetsande mittenregion och slutade som allsvensk sexa. Gösta Sandberg & Co såg ut att längta efter ny energi och nya spelidéer. Inte ens Leif Skiöld var riktigt på humör, varför Hans Nilsson (tio mål) blev intern skyttekung. Året roligaste match var 3-1-derbyt mot AIK den 11 september på Råsunda. Inför 43 261 åskådare avgjorde Stockholms stolthet på sluttampen efter mål av Hans Nilsson och den något mindre vane målskytten Hans Mild.

 

1964

1964 års allsvenska går till historien som den mest rafflande och spektakulära. Publiken fortsatte att fylla arenorna och hela 25 038 åskådare såg Norrköping - DIF den 18 maj. Matchen slutade 1-1 sedan Hasse Nilsson kvitterat IFK:s ledning i 45:e minuten.

Den 2 juni skrevs dessutom historia på Ullevi i Göteborg. Djurgården var i ledningen med 2-0 och hemmaspelarna var lika griniga som de 26 210 på läktarna. Agne Simonson satsade lite väl fränt mot "Knivsta" Sandberg som svarade med en eftersläng till publikens stora missnöje. Simonsson stöp som en klubbad oxe varpå den hårt pressade domaren rådgjorde med den bättre placerade linjemannen och till slut visade upp det röda kortet. Det var den första utvisningen på tio år (!) i Allsvenskan och "Knivsta" stängdes av i en månad. Denna händelse blev något av en riksangelägenhet och höll på att utvecklas till ett mindre inbördeskrig mellan huvudstaden och Göteborg. Efter flera turer i fallet kortades straffet till två matcher och "Knivsta" kom snabbt igen som en viktig ledargestalt i laget.
Slutuppgörelsen i den allra sista omgången blev enormt spännande och för alla Djurgårdare slutade det i glädjeyra.

När det återstod fyra omgångar av 1964 års allsvenska såg Malmö FF ut som klara mästare. Skånelagets försprång till tvåan DIF och trean Örgryte var hela sex poäng och tidningarna hyllade MFF som seriesegrare. Men på de följande tre matcherna tog Malmö FF endast två poäng medan DIF och ÖIS kammade hem full pott. Inför den sista omgången, 25 oktober såg tabelltoppen ut så här: 
1. MFF  31 poäng och 45-17 i målskillnad
2. DIF 29 poäng och 42-19
3. ÖIS 29 poäng och 50-35 


ÖIS målskillnad var för dålig för att laget skulle kunna vara med i guldstriden och att Djurgården skulle ta in sex mål lät även det väl mycket. DIF mötte IFK Göteborg på Råsunda medan MFF åkte till Norrköping för slutomgången. Vid fulltid på Idrottsparken hade ett formstarkt IFK Norrköping besegrat Malmö med de sensationellt stora siffrorna 3-0. Resultattavlan visade att ställningen var 3-1 till DIF i Stockholm och därmed skulle MFF lyckas vinna guldet med ett enda måls marginal.

Matchen mellan Djurgården och Göteborg var emellertid inte slut ännu och Djurgården pressade hysteriskt för att få in ett direkt avgörande guldmål. Forceringen hade dock tagit på krafterna och det såg inte ut som om det skulle lyckas. I slutsekunderna försöker DIF-centern Leif Eriksson sig på ett ensamt genombrottsförsök men stängs av Göteborgsbacken "Tidan" Johansson och faller in i straffområdet. Domaren Evert Johansson från Landskrona, inte opåverkad av publik och hemmaspelarnas vrål, dömer straff och Råsunda fylls först av ett enormt jubel som övergår i ett sorl.

Djurgårdens högerytter Bernt "Sump-Hugo" Andersson tycks oberörd av den osannolika dramatiken när han stegar fram för att slå straffen. Bollen sitter i nättaket.

Bernt "Sump-Hugo" Andersson
Bernt "Sump-Hugo" Andersson

 

Efteråt fick "Sump-Hugo", som snabbt döptes om till "Guld-Hugo", frågan om straffen var rätt dömd. "Rätt dömd vet jag inte" blev svaret, "men den rätt slagen". 

1. DIF 31 poäng och 46-20 i målskillnad
2. MFF 31 poäng och 45-20

Allsvenska tabellen 1964
Sluttabellen från DN 1964

 

Topparna i Djurgårdens IF årgång 1964 var "Knivsta" Sandberg, centern Leif Eriksson, innern Hasse Nilsson och Hans "Tjalle" Mild som efter säsongen belönades med Guldbollen efter en lyckad insats i VM-kvalmatchen mot Tyskland i Berlin (1-1). Hasses tuffaste konkurrent var klubbkamraten Arne Arvidsson som även vaktade landslagskassen med framgång.

– Jag trivs med att spela ytterhalvback. Tidigare spelade jag alltid forward men på senare år har det blivit försvarsspel för hela slanten, sa "Tjalle" om sin egen insats.
Trots guldmedaljen hamnade Djurgården först på femte plats i den allsvenska publikligan med ett snitt strax över 14 000 åskådare. Hemmamatcherna spelades på Råsunda där Djurgården var obesegrat under hela säsongen.

Efter säsongen svarade de allsvenska lagens lagledare, inklusive DIF:s Ola Edlund på ett antal frågor i en enkät. Samtliga ledare svarade nej på frågorna om ledare borde avlönas, om de trodde på fotbollsproffs i Sverige och om spelarkontrakt borde införas i Allsvenskan.
Mästarlaget 1964: Arne Arvidsson, Hans Mild, Leif Eriksson, Hans Karlsson, Hans Nilsson, Torsten Furukrantz, Lars "Laban" Arnesson, Leif Skiöld, Peder Persson, Olle Lill-Lappen Hellström, Boris Johansson, Jan Karlsson, "Knivsta" Sandberg, Ulf Schramm, Lars-Olof Sandberg och Bernt Andersson.
Tränare: Torsten Lindberg

Artikel i DN efter guldet 1964
Artikel i DN efter guldet 1964

 

 

1965

Som vanligt personifierade "Knivsta" Sandberg som vanligt djurgårdsdygderna. Han var kämpastark, envis, outslitlig och oöm. Under en match mot Hammarby 1965 spelade han med en svårt skadad fot. Doktor Sten-Otto Liljedahl hade tidigt på matchdagen undersökt foten och avrått från spel. "Skruva på dojan nu", sa Knivsta. "Om en stund har foten svullnat så att jag inte kommer att få in den i skon". Sagt och gjort: "Knivsta" gick med fotbollsskon på sig från klockan 10 på förmiddagen och bara med uppbjudande av sina sista krafter lyckades massören Putte Asp efter matchen befria honom från pinoredskapet. "Jag behöver ju den foten att springa med", var "Knivstas" kommentar när han blev omplåstrad.

Guldrafflet året innan verkade annars ha sugit en hel del av musten ur Djurgårdarna. Ett tag tycktes DIF vara på väg att göra om bravaden från 1961 – att åka ur serien direkt efter ett tidigare SM-guldår. Tack vare den nye profilen Kay Wieståls 13 mål lyckades Djurgården ta sig upp till säker mark på åttonde plats i tabellen.

 

1966

1966 blev ett klassiskt guldår men inför det allsvenska spelåret hörde DIF till de lag som nämndes i resonemanget om nedflyttning. Sirius i Uppsala gjorde en storsatsning - och det gick ut över Djurgården. Division III-klubben skulle upp i allsvenskan, kosta vad det kosta ville, och till det ändamålet behövdes de bästa spelarna i landet, nämligen djurgårdare.

Arne Arvidsson, Torsten Furukrantz, Hans "Tjalle" Mild, Leif Eriksson och Hans Nilsson lockades till lärdomsstaden. Det påstods att det inte bara vara den kulturella och bildande atmosfären runt läroinstitutionerna som var orsaken.

Fotbollsordförande Sigge Bergh fick därför iklä sig den riksbekanta värvarrocken, och bege sig ut i provinserna för att försöka upptäcka nya talanger. "Att köpa färdiga storspelare var det inte tal om. Sigge hade en sällsynt blick för utvecklingsbara spelare och han hade dessutom känningar runt om i Sverige, människor som ringde och tipsade om lovande lirare.", minns Gunnar Lundqvist, mångårig sekreterare i fotbollssektionen.

Alla föll för Sigge när han kom ut till landsorten och träffade tilltänkta nyförvärv, deras flickvänner och föräldrar. Sigges taktik var att snacka om allt utom fotboll. Beskriva vilken fin stad Stockholm var att bo i till exempel. Sigge kom sällan tomhänt hem och Djurgården bjöd i seriespelet på den ena överraskningen efter den andra med ett nästan helt nytt lag.

När det drog ihop sig till sista omgången stod DIF och IFK Norrköping mot varandra i en ren seriefinal där Djurgården vann med 3-0 inför ett fullsatt Råsunda.

Snudd på samtliga landslagsstjärnor hade lockats bort från klubben och därför var guldet en stor seger för Djurgården, vunnen tack vare att de nya spelarna med en gång anammat Djurgårdsandan; fighteregenskaper parade med hög effektivitet.

"Men så hade vi också en mycket social syn på värvningarna", sa Gunnar Lundqvist. "Vi försökte få med fruarna i samvaron så mycket som möjligt. Vi skaffade jobb och bostäder, vi åt middag ihop på Stadionhof på Sturegatan eller i vårt gamla klubbrum efter träningar och matcher."

Ledarteamet Torsten Lindberg - Bo Brattlöf ska äras för triumfen -66, likaså spelarna: Där fanns bland andra den väldige landslagsmålvakten Ronney Pettersson, den starke mittfältaren Jan-Erik "Prillan" Sjöberg, energiknippet Kay Wieståhl och så Ormsjös gåva till fotbollsetablissemanget, Sven Lindman, som skulle bli en stor tillgång för klubben under många år.

Ronney Pettersson
Ronney Pettersson



Naturligtvis fanns också Mr Djurgården, "Knivsta" Sandberg, med i laget och han hade omgående pumpat in djurgårdsdygderna i sina unga lagkamrater. "Det värsta Gösta visste var en torr tröja efter en match", minns Gunnar Lundqvist. Guldfinalen blev hans sista match som aktiv i fotbollströjan, tillika hans 300:e allsvenska match, och efteråt bars han på klubbkompisarnas axlar i ett ärevarv. "Knivsta, Knivsta, Knivsta", dånade det i Råsundabetongen. 

Tidningssida med artikel om Djurgårdens guld 1966
DNs förstasida efter guldet 1966

 

Knivsta Sandberg och resten av laget tar emot hyllningarna efter guldet
Laget tar emot hyllningarna efter guldet. Knivsta i förgrunden. Bild från DN

 

Svenska mästarna 1966: Ronney Pettersson, Inge Karlsson, Claes Cronqvist, Jan-Erik Sjöberg, Willy Gummesson, Gösta Sandberg, Kay Wieståhl, Peder Persson, Leif Eriksson, Conny Granqvist, Sven Lindman och Jan Öhman.

 

1967

1967 lyckades inte Blåränderna försvara guldet utan fick nöja sig med silvermedaljer. De oavgjorda matcherna blev för många (åtta) för att ge ett starkt Malmö FF en kamp om förstaplatsen in i det sista.

Sven Lindman, Kay Wiestål och Claes Cronqvist var tongivande i ett Djurgården som kom tvåa även i publikligan med ett totalt snitt på 9391 åskådare (hemmansitt 8231). Siffran höjdes rejält av de 44 130 som såg DIF-AIK spela 1-1 den 25 maj. Höstens möte med Solnalaget inför snudd på halverad publiksiffra slutade mållöst sedan Djurgården fått ett mål bortdömt för ojuste spel. 

Mer glädjande var Blårändernas första seger i Idrottsparken i Norrköping på 26 år den 20 april. Kay Wiestål gjorde segermålet i 43:e minuten.

Djurgården förlorade däremot överraskande vårderbyt mot Hammarby med 2-1 inför 16 639 åskådare. I Hammarbys lag fanns spelare som målvakten Ronnie Hellström, "Nacka" Skoglund och "Kenta" Ohlsson. Djurgården fick revansch på hösten och vann med samma siffror efter två mål av Kay Wiestål. Enbart 3 261 löste entré till denna match.

 

1968

1968 innehöll precis som fyra år tidigare en mycket dramatisk avslutande omgång av Allsvenskan.

Östers IF stod till slut som seriesegrare genom målskillnad och Djurgården slutade fyra trots samma poäng som seriesegrarna. Eftersom MFF spelade oavgjort hade det räckt för Djurgården med seger hemma mot Göteborg i sista omgången men det blev bara 1-1 trots en våldsam forcering mot slutet och tre bollar i ribban. Claes Cronqvist kvitterade i 87:e minuten men sen räckte inte tiden till för ett guldmål. 

DIF:s totala publiksnitt var på 9 904 åskådare, vilket gav en sjätteplats i publikligan. Guldlaget Öster var bäst med 15 662 åskådare i snitt. Målvakten Ronney Pettersson stod för flera avgörande insatser under säsongen liksom mittbacken Willy Gummesson och mittfältaren Stig Åkerström. Claes Cronqvist och Sven Lindman var DIF:s bästa målskyttar med åtta seriemål vardera.

 

1969

Sven Lindman tillbringade våren som utlandsproffs i Österrike men var tillbaka i blårandigt till hösten och då stod Djurgården åter att känna igen. Efter en stark spurt med pålitligt målskytte av Hans Nilsson och framför allt Claes Cronqvist tog DIF brons med fyra poäng upp till segrande Göteborg. Den usla säsongsinledningen med noll poäng och målskillnaden 2-8 på tre matcher kostade laget guldet, men även dubbla förluster mot Örebro grämde rejält.