2010

 

Efter ett decennium präglat av fantastiska framgångar med tre SM-guld och tre cuptitlar stod nu 10-talet för dörren. Den ovan nämnda euforin var dock långt borta vid det här laget efter en skräckartad kamp för allsvensk överlevnad som blev känd som ”The great escape”. DIF räddade upp ett ruggigt utgångsläge sist i tabellen med med tre omgångar kvar och vann kvalet över Assyriska i grevens tid medan Örgryte och Hammarby förpassades ner till Superettan.

Förändringarnas vindar hade stormat på rejält med styrelseförändringar under hösten 2009 och på tränarsidan fick André Jeglertz nu tacka för sig. In kom istället Lennart Wass (som tidigare tränat Djurgården under 1990-91) och unge Carlos Banda. De båda kompletterades med en ny sportchef i form av Stefan Alfvén.

På transfersidan var det också full fart där blickarna främst vändes österut. Fyra finska nyförvärv presenterades inför säsongen: Kasper Hämäläinen, Joona Toivio, Jani Lyyski och Joel Peruovo klev in i truppen och fick sällskap av ett antal uppflyttade egna talanger där André Calisir var den som med tiden skulle utmärka sig mest. 

Samtidigt plockades Kennedy Igboananike tillbaka från lån hos Vasalund, argentinske ytterbacken ”Lucho” Rodrigues lånades in från FC Sheriff Tiraspol,  Daniel Jarl plockades in från Enköping medan hemvändande Joel Riddez (som skrev på för tre år i juli) möttes av ett varmt välkomnande tillbaka av DIF-supportrarna.

Entusiasmen var dock betydligt mer blandad inför en annan återkomst som blev flitigt debatterad. Efter degraderingen 1999 hade Sharbel Touma lämnat DIF för AIK under ett par år för att sedan beta av Halmstads BK, FC Twente, Borussia Mönchengladbach och grekiska Iraklis. Nu vara han tillbaka i DIF-tröjan för ett ettårigt kontrakt och även om det stormade en del vid sidan av planen levererade Sharbel onekligen på den.

Samtidigt försvann namn som Toni Kuivasto, Jan Tauer, Mikael Dahlberg, Oskar Wahlström, Peter Magnusson, Boyd Mwila och Markus Johannesson som valde att avsluta spelarkarriären medan ett antal utlåningar (Dan Burlin, Leandro Ortiz, Stefan Batan och  Christoffer Karlsson) avslutades.

Således en till stora delar ny trupp och försäsongen inleddes med en kross av Degerfors efter 6-0 i Vinnarhallen på Bosön där Mattias Jonson gjorde hattrick. Det fortsatte positivt under försäsongen med endast en förlust (mot ett BP coachade av en viss Kim Bergstrand) på sju träningsmatcher och med segrar mot Gefle, Alania Vladikavaz, Vasalund samt ovan nämnda Degerfors.  

Förväntningarna var dock sannolikt större hos Djurgårdarna själva än hos journalistkåren där blåräanderna tippades runt 9-10 plats i tabellen inför den allsvenska premiären borta mot BK Häcken. En match som spelades på Borås Arena eftersom Rambergsvallen inte var spelklar på grund av upprustning. 

Spelmässigt såg det bra ut där DIF hade kommandot men Paulinhos 1-0 halvvägs in i första skapade grus i DIF-maskineriet. Kennedy Igboananike kvitterade visserligen i andra men en viss Mattias Östberg skulle avgöra kort därefter med ett nickmål. Det slutade med förlust med 2-1 men ingen hade protesterat rent moraliskt om Djurgården fått med sig minst en poäng hem.

Den efterföljande hemmapremiären mot Helsingborg på Stadion blev en minst sagt speciell historia med anledning av att Disciplinnämnden tilldömde Djurgården att spela inför tomma läktare som en konsekvens av en incident i samband med den avgörande kvalmatchen mot Assyriska på Stadion.

Det fanns dock ett gäng uppfinningsrika DIF-supportrar som hyrde två stycken skylifts som placerades utanför Stockholm Stadion där de kunde bevittna en match som inte var lika upplyftande som deras egen positionering. Rasmus Jönsson gjorde 1-0 för gästerna i andra minuten och det resultatet stod sig matchen ut där Djurgården inte fick någon riktig fart i offensiven.

En tuff inledning på serien som följdes upp av två raka kryss mot BP och IFK Göteborg innan det var dags för en förlösande seger med 3-0 mot Trelleborg på Stadion. En match som kunde tagit en annorlunda väg om TFF varit effektivare inledningsvis med två stolpträffar och ett missat friläge från Fredrik Jensen. Istället passade Johan Oremo på att göra sitt första mål sedan september 2008 i 21:a minuten och i andra halvlek fyllde Prince Ikpe Ekong och Sharbel Touma på med 2-0 och 3-0. 

En seger som gav lite andrum men en torsk med 1-3 mot Elfsborg ökade trycket ånyo. Men det skulle komma en ny seger på Stadion även om den var lite märklig. Åtvidaberg besegrades med 2-1 på Stadion utan blårandiga målskyttar. Två självmål från Alberis Da Silva och Pontus Karlsson gjorde att den klassiska Oremo-ramsan (melodi Voulez-vous) nu blev: ”ÅFF - aha - aha -de gör alla våra mål”, när segern firades på Stadion.

Ett formstarkt MFF vann sedan med 2-1 hemma men efter det följde en seger med 1-0 mot Mjällby på sedvanligt blåsiga Strandvallen och därpå var det dags för derby mot AIK. De svartgula hade tappat rejält i slagkraft jämfört med året innan men fick en bra start efter ett olyckligt självmål från Joona Toivio redan i andra minuten.

Men Joel Perovuo nickade in kvitteringen på hörna innan pausen och i andra skulle en pånyttfödd Johan Oremo rinna igenom och trycka in segermålet till vilt jubel hos DIF-supportrarna. 

Med tio omgångar spelade låg Djurgården därmed på en hyfsat stabil åttondeplats men en kärvare period skulle följa. Endast två poäng på de fyra matcherna innan VM-uppehållet mot GAIS, Örebro SK, Halmstads BK och Gefle skapade oro och drog in DIF i bottenstriden.

Omstarten mot Kalmar FF på Stadion den 18 juli blev inte heller någon klang & jubel-föreställning där de rödvita gästerna vann med 2-0. 
En snabb revansch skulle dock komma när serien vände och Philip Hellquist klev fram som matchhjälte i slutskedet av returmötet på Fredrikskans. Ett euforiskt målfirande i ösregnet som vi minns med välbehag där assisten kom från Daniel Sjölund som gjorde comeback efter en årslång skadefrånvaro.

Men det här var ett år då det blandades och gavs. Därpå följde 0-3 mot Häcken och en svängig match mot topplaget Helsingborg på Olympia som slutade 3-3 (mål från Igboananike, Jonson och Touma) efter att DIF tappat ledningen två gånger om och spelat med en man mer under hela andra halvlek. 

Ett poängtapp som kanske ändå sved mest för Helsingborg som befann sig i ett guldrace med MFF medan Djurgården då var inne i en typisk mellanmjölkssäsong. Eventuell oro för kvalstrecket skulle ändå stillas när blåränderna brände av en svit med fyra raka segrar mot BP (1-0), IFK Göteborg (2-0), GAIS. (1-0) och Örebro SK (2-1) - en match där DIF vände underläge till seger efter två nickmål från Sharbel Touma och Joona Toivio. 

Djurgården var i det här läget uppe på en femteplats i tabellen med häng på Europaplats. Men en tung förlust med 1-2 mot Åtvidaberg på Kopparvallen bromsade tabellklättringen och även om serieledande Malmö FF besegrades med 1-0 hemma på Stadion kom ett nytt bakslag efter 0-3 på Strandvallen mot Mjällby. 

Derbymässigt var det dock ett utsökt år där det bara blev två derbyn under året eftersom Hammarby befann sig i Superettan. Stärkta av segern med 2-1 i vårderbyt mot AIK klev DIF ut på Råsunda i oktober och hamnade på nytt i underläge tidigt efter ett straffmål från Kenny Pavey i nionde minuten. 

Men en kvittering från Kennedy Igboananike strax innan paus lyfte laget och i början av andra halvlek passade Sharbel Touma på att bli matchhjälte när han lobbade in 2-1. Minst lika mycket matchhjältestatus förtjänade Pa Dembo Touray som stod för ett antal avgörande räddningar när Djurgården stod emot AIK:s forcering och till slut vann i ett derby som bjöd på mer kamp än skönspel.

Avslutning på Allsvenskan blev inte lika upplyftande med två poäng på de fyra sista matcherna även om den galna matchen hemma på Stadion mot Elfsborg var minnesvärd där Djurgården hämtade upp tre underlägen och till slut kvitterade till 4-4 på övertid.

Därmed slutade Djurgården på den tiondeplats i Allsvenskan som många förhandstips hade indikerat. Det plus insatsen i Svenska Cupen med uttåg i 16-delsfinalen mot Ljungskile gjorde att det här inte kan rubriceras som någon sprakande säsong, bortsett från de dubbla derbyvinsterna, men ändå en stabilisering jämfört med det föregående årets gastkramande kvaldrama.
 

2011

Inför året fanns en känsla av att Djurgården befann sig på en stabil grund även om det var en bit kvar till toppskiktet. Men stabilitet var knappast det som skulle prägla denna dynamiska säsong där det blev en fotbollsmässig berg-och-dal-banefärd som slutligen stannade upp på rätt sida av kvalstrecket.

Efter fjolårets tränarskifte rullade paret Lennart Wass och Carlos Banda vidare med Stefan Alfvén som sportchef och nya spelare skulle trilla in under året. Först in var amerikanska försvararen Gale Agboussomonde som kom på lån men fler namn skulle följa under sommaren där danske högerbacken Peter Nymann var ett intressant tillskott. Hans landsman Nicolaj Agger  (bror till Liverpool-backen Daniel) anslöt sedan från Bröndby i augusti samt även Nahir Oyal från Syrianska FC och lånet Adama Guira från Burkina Faso.

Samtidigt tackade Patrik Haginge, Sharbel Touma, Charles Simba, Christoffer Matwiejew, André Calisir, Carl Björk och Joel Perouvo för sig medan Boyd Mvila var utlånad till FC Trollhättan under sitt sista år och Hrvoje Milic befann sig på en så kallad time out och skulle till slut lämna som bosman i november.

Försäsongen var mättad av träningsmatcher med varierande utfall där främst Kennedy Igboananike men även Christer Youssef tryckte in en hel del mål. Resultatmässigt landade poängsnittet på 1,3 sett till de tio matcherna men i genrepet blev det förlust mot IFK Norrköping där Tommi Vaiho visserligen storspelade i målet men fick se sig överlistad i slutskedet av en frispark signerad en viss Astrit Ajdarevic.

Dåliga genrep brukar innebära bra premiärer enligt talesättet men det inledande mållösa derbyt mot AIK  redan i första omgången blev ingen klang & jubel-föreställning precis som hela inledningen av allsvenskan som de facto var katastrofal. Så här summerade och betygsatte dif.se-skribenten David Bogerius de fem första omgångarna:

4 april, Djurgården – AIK 0-0 

Djurgården hade valt att inleda säsongen med ett derby mot AIK. Förhandssnacket hade pågått i nästan ett halvår när spelarna äntligen fick beträda den nylagda gräsplanen. Efter matchen erkände flera av dem att den kraftiga anspänningen fått orken att sina redan i första halvlek. Så blev det också ett derby med ett överflöd av felpassningar medan avsluten på mål kunde räknas på Musse Piggs fingrar. Djurgården sköt sex av dessa åtta skott på mål och var också närmast segern. Särskilt med tanke på den jätteräddning som Ivan Turina gjorde på Jani Lyyskis kraftfulla nick i matchens absoluta slutskede. 

Betyg: Trots oförmågan att göra mål får Djurgården godkänt för sin insats. Hade millimetrarna varit på Lyyskis sida i slutsekunderna hade det blivit en blårandig klang och jubel-avslutning inför närmare 30 000 åskådare, men tyvärr var det inte den enda gången DIF hade marginalerna emot sig under våren 2011. 

+ Nästan 30 000 på läktarna 
– Passningsspelet lämnade en hel del att önska trots en suverän gräsmatta 

11 april, Kalmar – Djurgården 3-2 (1-1) 

I omgång 2 väntade ånyo en uppskriven match inför storpublik. Kalmar invigde Guldfågeln Arena  med pompa och ståt och Djurgården på besök men feststämningen kom av sig en smula när Djurgården nickade sig till en rättvis ledning genom Joona Toivi. Djurgården var det klart bättre laget i matchens inledning så Kristoffer Fagerkrantz once in a lifetime-träff som gav 1-1 efter en halvtimme kom både oväntat och omotiverat. I den andra halvleken avslöjades stora brister i Djurgårdens försvarsspel. Efter en misslyckad inspark blev det kaos i Djurgårdens försvar varpå Daniel Sobralenses prickade in 2-1. Djurgårdens inhoppare Calle Björk gjort sitt första allsvenska mål hade Ricardo Santos ökat på till 3-1. 

Betyg: En svår match, ja visst, men även om Djurgården spelade bra fram till Kalmars 1-1-mål var de defensiva misstagen för många för att det ska bli något annat än underkänt. 

+ Under den första halvtimmen hade Kalmar ingenting. Calle Björk gjorde mål i sin allsvenska debut. 
– Raset i andra halvlek 

15 april, Djurgården – Malmö 0-1 (0-0) 

Det var ett respektlöst Djurgården som tog emot svenska mästarna på Stadion. Drygt 9000 åskådare såg hemmalaget föra spelet under första halvlek. Tyvärr ändrades förutsättningarna drastiskt i den första halvlekens slutsekunder då Pa Dembo Touray gav sig ut på äventyr utanför straffområdet där han oväntat tog bollen med handen. DIF kämpade heroiskt med tio man under hela andra halvlek och var till och med nära ett kontringsmål men på övertid fick Jimmy Durmaz drömträff strax utanför straffområdet varpå bollen borrade sig upp i Tommi Vaihos kryss. Djurgården förtjänade onekligen en poäng men nu stod det tydligt att Djurgården och Fru Fortuna inte var bästa vänner. 

Betyg: Det blev inga poäng men med tanke på förutsättningarna i andra halvlek Djurgården får ändå godkänt för sin insats. En räddad poäng med tio man hade kunnat bli det lyft som tränarna Carlos Banda och Lennart Wass så väl behövde. Nu blev det inte så. 

+ Jämna steg med Malmö i första halvlek. Härliga kämpatakter i andra.  Bra debut av amerikanske mittbacken Gale Agbossoumonde. 
– Totalt onödig utvisning. 

19 april, Gais – Djurgården 2-1 (1-1) 

Precis som i matchen som Kalmar så var Djurgården det klart bättre laget under den första halvtimmen mot Gais. Kennedy Igboananike slog straffsparken som gav Djurgården en välmotiverad ledning efter 33 minuters spel. Då hade den omskrivne Wanderson stoppat Joona Toivios frispark med armen.  Strax innan halvtidsvilan bjöd emellertid DIF-försvaret Gais-mittfältaren Eric Bassombeng  på ett friläge som gav 1-1 och massor av Gais-energi till den andra halvlek. Den blev mycket riktigt en plåga för Djurgården och när Mervan Celik nickade in segermålet var inte mindre än fyra hemmaspelare omarkerade framför Tommi Vaiho. 

Betyg: Intentionerna var goda under den första halvtimmen men Djurgårdens betyg från Gamla Ullevi blir ändå underkänt. Gais-målvakten Dime Jankulovski fick bara två skott på sig under hela matchen. 

+ Piggt inhopp av Joakim "Kimmen" Alriksson. 
– Kostsamma individuella misstag och den obefintliga markeringen vid Gais segermål. 

24 april, DIF – Norrköping 1-3 (0-0) 

Trots att Djurgården kom till hemmamatchen mot Norrköping med tre raka förluster i ryggen var inte botten nådd. 0-0 kändes oväntat darrigt i halvtid och innan Blåränderna fattat att matchen var igång igen ledde gästerna med 2-0. När Sebastian Rajalakso dundrade in reduceringsmålet kändes det ändå som att Djurgården skulle kunna vända och vinna men en misslyckad övergång till trebackslinje gav i stället Norrköping fritt fram till 3-1.

Betyg: 1-3 hemma på Stadion mot en nykomling får ses som säsongsinledningens bottennapp. Underkänt. 

+ I samband med reduceringen såg Djurgården riktigt starkt ut 
– Vad hände i början av andra halvlek? Och bytet/rockaden efter 1-2-målet skapade bara oreda. 

 

Men det var inte slut på kräftgången där. Ännu en förlust skulle komma när Trelleborg vann med 3-2 på Vångavallen och vid det laget var DIF-måttet rågat. Wass & Banda fick tacka för sig som huvudtränare och in kom före detta DIF-spelaren Magnus Pehrsson som vid den tiden hunnit med tränaruppdrag i Åtvidabergs FF, Sirius, GAIS och danska Aalborg. Dock fortsatte Carlos Banda som assisterande tränare bredvid MP.

Det blev också en omedelbar MP-effekt hemma på Stadion när årets första allsvenska seger bärgades efter 2-0 mot Halmstads BK. En straff från Kennedy Igboananike följt av 2-0 från Sebastian Rajalakso gav tre extremt efterlängtade poäng där DIF fick viss hjälp av en utvisning på HBK:s Girona i 36:e minuten.

Men det var en temporär syresättning och efter 0-0 mot Gefle samt förluster mot Mjällby (0-3) och Elfsborg (0-1) stod de klart att Djurgården skrev ny historia beträffande antal poäng - ynka fem - efter 1/3 av serien. Ett inte alltför smickrande rekord.

Självförtroendet kunde varit högre inför den väntande knepiga bortamatchen mot IFK Göteborg, där DIF inte hade vunnit sedan 2005. Men det skulle visa sig bli vändpunkten. Djurgården körde över Blåvitt med 4-0 vilket var den största hemmaförlusten för IFK Göteborg på nio år. Mattias Jonson var återinstallerad på topp tillsammans med Christer Youssef och spelade briljant. En ung Emil Bergström (som debuterat mot MFF den 15 april) imponerade som högerback och Johan Oremo firade sin comeback efter korsbandsskada med att elegant assistera Philip Hellqvist till sista målet.

Ångan var uppe nu och Syrianska besegrades med 3-0 efter mål av Youssef, Toivio (straff) och Petter Gustafsson och i omgången efter stod DIF för en imponerande vändning mot ÖSK på Behrn Arena när underläge med 0-1 vändes till seger 2-1 efter ännu ett mål från Joona Toivio samt Kasper Hämäläinen som satte segermålet.

När sedan tre poäng bärgades mot Häcken hemma på Stadion efter ett sent segermål av Daniel Sjölund hade DIF börjat få hyfsat fast mark under fötterna igen. Ett efterföljande kryss mot serieledarna Helsingborg fick också räknas på pluskontot och med halva serien spelad låg DIF på elfteplats med 18 inspelade poäng. Dock med endast fyra ner till Trelleborg på kvalplats.

Returen på Olympia när serien vände blev dock snäppet tuffare med förlust 0-3. Tillbakastuds följde sedan hemma mot Mjällby där inhoppande Johan Oremo blev matchhjälte genom att sätta matchens enda mål i 80:e i en inte alltför upplyftande match i övrigt.

Varann match-temat fortgick med förlust mot Elfsborg borta med 1-2 och därefter väntade Malmö FF borta på Swedbank Stadion. En match som bara pågick i 12 minuter innan den avbröts på grund av inkastade bangers och sedan aldrig återupptogs av säkerhetsskäl. Ett trist scenario som ledde till hetsiga rubriker och till slut landade i omspel i oktober.

Desto roligare var det att se sommarvärvningen Peter Nymanns debut mot GAIS på Stadion i omgången efter. Den danske ytterbacken imponerade med ett mål och en assist i en match som slutade 2-2 och där Petter Gustafsson klev fram som stor matchhjälte när han frälste hemmapubliken genom att kvittera på övertid.

Med 2/3 av Allsvenskan spelad låg DIF därmed på tolfte plats och en viss befogad oro fanns kring säkrandet av kontraktet. Tre raka förluster mot Örebro (0-2), BK Häcken (0-2) samt IFK Norrköping (1-2) gjorde inte läget bättre. 

Näst på tur väntade Trelleborg hemma på Stadion som skulle bli en högdramatisk historia med Kennedy Igboananike som huvudrollsinnehavare. Men först ut var Fredrik Jensen - som alltid gjorde mål mot DIF - som gav TFF ledningen innan det andra danske nyförvärvet får året, Nikolaj Agger, kvitterade. 
I andra halvlek blev det åka av. Kennedy gav DIF ledningen omgående med ett fint solomål innan Jensen kvitterade i 73:e. Igboananike replikerade omedelbart i anfallet efter men direkt efter kvitterade gästerna till 3-3. Kennedy skulle emellertid få sista ordet strax därpå och dunkade upp 4-3 i krysset med tio minuter kvar vilket räckte till tre efterlängtade poäng.

Det efterföljande derbyt mot AIK blev också en skön tillställning där den formstarke Kennedy sprintade in 1-0 i den nittonde matchminuten och sedan höll DIF fortet mot ett frustrerat AIK. Tre nya viktiga poäng som innebar en tolfteplats i tabellen, fyra före Trelleborg på kvalplatsen.

En spännande slutspurt väntade där David Bogerius summerade de fem sista omgångarna på följande sätt på dif.se, (dock utan den omspelade matchen borta mot MFF som slutade 0-1):

23 september, DIF-Kalmar 2-1 (1-0) 

Sebastian Rajalakso fyller 23 och firar sin födelsedag på bästa sätt. Djurgården möter ett Kalmar utan större poängbehov och lyckas avgöra matchen med tio man. Trepoängaren är rättvis, särskilt som de blårandiga vågar gå för ett segermål även efter utvisningen på Nicolaj Agger. Dansken fick sitt andra gula kort för filmning precis efter Kalmars oväntade kvittering, men landsmannen Peter Nymann räddar kvällen med ett genombrott som slutar med en retur Petter Wastå i Kalmar-målet. När Sebastian Rajalakso är först framme och slår in bollen gör han sitt andra mål för kvällen och grejar tre poäng till DIF. 

26 september, DIF-Göteborg 1-2 (1-0) 

Efter endat två vilodagar är det dags för en Stadiondrabbning igen och IFK Göteborg hälsas välkomna med en finsk frisparksprojektil signerad Joona Toivio. Det granna ledningsmålet är en kanonstart i dubbel bemärkelse på en kväll som skulle sluta betydligt tristare, inte minst för Toivio. Andra halvleken börjar lika illa som den första började bra med en frilägesutvisning på Toivio och en resulterande straffspark och den här gången lyckas inte ett decimerat Djurgården återta ledningen. I stället är det Göteborg som kan avgöra genom Hannes Stiller sedan domaren Martin Hansson blåst Blåränderna på en straffpark i samband med Hjalmar Jonssons målvaktsräddning. 

30 september, Syrianska-DIF 0-0 

Rysaren på Södertälje Fotbollsarena börjar illa med att Djurgårdens spelarbuss fastnar i fredagstrafiken. Den slutar bättre med en poäng i en match där det viktigaste är att inte förlora. Efter två raka Syrianska-segrar var avståndet ner till kvalplatsen oroande litet (fyra poäng) inför matchen och det är Syrianska som är närmast ett mål, bland annat när Peter Nymann räddar en boll på mållinjen sedan pa Dembo Touray blivit överspelad. ”Vi är på väg att få den matchbild och det övertag som vi vill ha under de första 25 minuterna i andra halvlek, men sen är Syrianska starka på slutet” säger DIF-managern Magnus Pehrsson. 

17 oktober, Halmstad-DIF 1-3 (1-2) 

Det är i den näst sista omgången som Djurgården tar chansen att säkra det allsvenska kontraktet. Redan nedflyttningsklara Halmstad gör första målet i minut 24 men efter Daniel Sjölunds snabba och mycket snygga kvittering kontrollerar ett helgult DIF matchen. ”Hade vi inte fått det målet så hade vi kunnat hamna i en jobbig situation” säger Mattias Jonson. I stället knorrar frisparksspecialisten Joona Toivio in 2-1, ett stiligt mål precis som Jonsons 3-1-lobb i matchens slutskede. Magnus Pehrsson är lättad och glad efter slutsignalen: ”Jag är otroligt lycklig och stolt. Vår första halvlek är inte särskilt bra men vi gör två fantastiska mål. Det är spelare med kvalitet som kliver fram och gör sådana mål i en sån här match”.  

23 oktober, DIF-Gefle 1-1 (1-1) 

Sista matchen för säsongen blir minnesvärd främst för avtackningen och hyllningarna av Mattias Jonson och Pa Dembo Touray under och efter deras sista match i DIF-tröjan. 10 224 åskådare kommer till Stadion för att visa sin uppskattning och får även glädjas åt Sebastian Rajalaksos ledningsmål i den 35:e minuten, men sedan är det slut på det roliga. Gefle kvitterar med ett långskott (Marcus Hansson) och jämnar ut spelet i andra halvlek. Slutresultatet 1-1 innebär i alla fall en poäng med vilken Djurgården klättrar sig förbi Örebro till en elfteplats i tabellen. 

Bogerius summering:

För fjärde året i rad kan därmed konstateras att Djurgården i den allsvenska sluttabellens nedre regioner. Med tanke på den usla starten med en poäng på de sex första omgångarna får det ändå bli ett godkänt betyg för 2011 års djurgårdsupplaga. Sedan Magnus Pehrsson tog över laget från omgång sju har snittpoängen varit 1,46 poäng per match vilket hade räckt till en niondeplats på 30 omgångar. 2012 får han dessutom chansen att vara med från början och arbeta med ett spelarmaterial som han själv har kunnat påverka. Och även om fyra poäng mot AIK är ett sämre derbyfacit än 2010 års fulla derbypott med sex är Djurgården fortfarande bäst i stan.

 

Ingen allsvensk drömsäsong med andra ord och en indikation på att den offensiven spetsen inte riktigt fanns emfaserades av att mittbacken Joona Toivio vann den interna skytteligan, (tillsammans med Kennedy Igboananike), på sex gjorda mål.

Under våren spelades det även i Svenska Cupen där det efter en inledande seger mot IFK Luleå blev uttåg mot IFK Göteborg i slutet av maj på Gamla Ullevi när Blåvitt vann med 1-0.

Men bortsett från derbystatistiken fanns det andra glädjeämnen som till exempel unge Emil Bergströms framfart där han genomförde 18 allsvenska matcher under säsongen som både försvarare och defensiv mittfältare. 

Påfyllning av truppen skedde också under november-december när Yussif Chibsah hämtades in från Gefle, Martin Broberg från Degerfors och Brian Span från den amerikanska collegelaget Reading United.

Förberedelserna var i full gång inför ett nytt år då Djurgården skulle lyfta i tabellen och där arenafrågan var en mycket het potatis med tanke på att Stockholms Stadion hade ett bäst-före-datum. 
 

2012

 

Det här var ett år som i många avseenden präglades av det kommande avskedet till Stockholms Stadion som hemmaarena. Förberedelserna inför en flytt till Stockholmsarenan, som sedermera skulle få namnet Tele2 Arena, var i full gång och trots att det var stort fokus på arenafrågan var det som vanligt ändå Djurgårdens kommande allsvenska säsong som tilldrog sig det största intresset.

Ett önskemål - eller kravbild, beroende på vem man frågade - på en förbättring av fjolårets elfteplats fanns för tränarduon Magnus Pehrsson och Carlos Banda (assisterande). På spelarfronten hade Nahir Oyal (Syrianska), Yussif Chibsah (Gefle), Brian Span (USA) och Martin Broberg (Degerfors) anslutit under senhösten 2011. Utöver det hade Pa Dembo Touray lämnade ett tomrum i kassen efter att han lagt handskarna på hyllan och ersättaren Kasper Jensen anlände i januari från FC Midtjylland. I offensiven fylldes truppen på med Ricardo Santos (Kalmar FF) och James Keene (Elfsborg) samtidigt som försvaret fick tillskott i form av Andreas Dahlén (FSV Frankfurt) och Marc Pedersen (Vejle BK).

Precis som Pa Dembo hade även Mattias Jonson under storslagna former tackat för sig året innan och ut ur truppen försvann även Johan Oremo, Jani Lyyski, Yosif Ayuba, Carl Björk och Danilo Kuzmanovic. 

Under sommaren skulle sedan Christer Youssef, Trimi Makolli och Kebba Ceesay lämna men innan dess var det försäsong och inleddes med en traditionellt svinkall match på Stadshagen mot Sirius inför över 3000 åskådare. 

En match som var lovande spelmässigt även om resultatet gick Sirius väg (2-1) och där Ricardo Santos passade på att öppna sitt blårandiga målkonto omgående. Det restes dock lite frågetecken på målvaktssidan efter en inte helt övertygande insats av den nye Kasper Jensen med tanke på det till synes lättfångade långskottet i slutet som avgjorde matchen.

I övrigt var det en förhållandevis positiv försäsong med sju segrar på tolv matcher och där ett kryss mot La Liga-meriterade Malaga CF under träningslägret i Marbella var en extra fjäder i hatten.

Men inför den allsvenska premiäromgången var förhandstipsen i media hyfsat eniga om att det här skulle bli en säsong i mitten av tabellen för DIF - och den profetian skulle visa sig relevant.

Premiären gick av stapeln på Borås Arena med ett massivt stöd från en stor mängd DIF-supportrar på plats som fick se ett offensivt Djurgården storma fram mot ett överrumplat Elfsborg. Dock hade hemmalaget en viss Kenneth Höie i kassen som stod för en monstruös insats mellan stolparna och stoppade i stort sett allt som kom i hans väg. 

Elfsborg - som sedan också skulle ta hem guldet - vann till slut matchen med 2-1 efter två mål från Anders Svensson som efteråt sportsligt beskrev vinsten som ”ett rån” där DIF hade 17 avslut totalt men där endast Marc Pedersen fick in bollen.

Den offensiva insatsen gav dock positiva signaler och i hemmapremiären på Stadion kom sedan den första trepoängaren efter 1-0 mot Gif Sundsvall där Sebastian Rajalakso klev fram som segerskytt. 

Men den efterföljande poängskörden skulle bli glesare med endast två poäng på fyra matcher: GAIS (0-0), MFF (2-3), Mjällby (3-4) och Kalmar FF (1-1) där Kasper Hämäläinens målform ändå gladde med tre fullträffar i de tre sistnämnda matcherna.

En annan striker som visade god målform var James Keene och i kommande hemmamatchen mot Örebro SK var det han som visade vägen efter att gästerna tagit ledningen via Valdet Ramas straff i första halvlek. Keene kvitterade med ett lågt vänsterskott bakom Tomer Chencinski i inledningen av andra halvlek och med timmen spelad agerade nyss inbytte Christer Youssef supersub när han tryckte in 2-1 till ett massivt jubel på Stadion. Ett mål som visade sig vara segermålet.

Välbehövliga tre poäng in på kontot med tanke på bottenkänningen i tabellen och härnäst väntade ett derby mot AIK på Råsunda. Det blev en tät historia där Joona Toivio fick rensa på mållinjen inledningsvis men där sedan Petter Gustafsson frälste Djurgården när han skruvade in 1-0 i andra halvlek. Ett mål som såg ut att ge en derbyseger men i 89:e minuten av matchen fick Marc Pedersen en olycklig felträff vid en rensning som seglade öven en helt ställd Tommi Vaiho i kassen.

En riktig käftsmäll men det kunde till och med blivit förlust där Toivio än en gång fick rensa på mållinjen på tilläggstid.

Det här skulle sedan visa sig vara början på en lång kryssperiod där DIF spelade 1-1 i åtta av nio matcher. Förutom AIK var det 1-1 mot Åtvidabergs FF, Gefle, BK Häcken, Helsingborg, Syrianska och IFK Norrköping (hemma och borta). Noterbart är att det mitt i kryssparaden även kom en trepoängare hemma mot IFK Göteborg som besegrades med 3-2 (Keene 2, Sjölund) på Stadion den 3 juli där dessutom dåvarande supertalangen Simon Tibbling debuterade som startspelare.

Trots att det blev en låg poängskörd var Djurgården ändå obesegrade i nio raka matcher och den sviten höll i sig. Efter 0-0 hemma mot Elfsborg började sedan trepoängarna trilla in. GIF Sundsvall besegrades med 1-0 där nyförvärvade målvakten Kenneth Höie - som stoppat Djurgården i premiären på Borås Arena - fanns på plats mellan stolparna och höll nollan. Segermålet, som styrdes i mål via Sundsvalls då inte lika välkända mittback Marcus Danielson, gjordes av Daniel Sjölund och i nästa match på Strömvallen var det dags för ett annat nyförvärv att introducera sig på allvar. 

Erton Fejzullahu hade precis som Höie debuterat mot Sundsvall och borta mot Gefle var det han som klev fram som matchhjälte med matchens enda mål. Erton följde sedan upp med ett hattrick mot Helsingborg som besegrades med 3-1 och ett nytt Erton-mål kom när DIF vann med 3-2 mot Örebro på Behrn Arena.

Den förlustfria sviten stannade till slut på 16 matcher och vid det här laget var Djurgården uppe på en femte plats i tabellen och hade dessutom förstärkt truppen med Mattias Östberg från BK Häcken och Alhaji Kamara som kom på lån från FC Kallon.

Men i nästa omgång skulle det ta stopp. Nytt derby mot AIK som slutade med förlust 0-3 och ridå ned. Samma siffror upprepade sig sedan i förlusten hemma mot BK Häcken och efter 1-2 mot Åtvidaberg på Kopparvallen var DIF helt avskuret från eventuell tätkänning.

De sista fem omgångarna blev rätt intetsägande där en seger med 3-0 hemma mot GAIS, med ett vackert första A-lagsmål från en euforisk Simon Tibbling, var ljuspunkten. I övrigt kryssades det mot Kalmar och Syrianska samt torskades mot Malmö FF och IFK Göteborg och när tabellen sedan låg klar var det med en niondeplats som facit.

En viss förbättring jämfört med fjolåret och noterbart är även att Dalstorps IF städades av med 5-1 i Svenska Cupen i kvalificeringsmatchen till det kommande gruppspelet 2013 enligt det nya formatet på cupspelet som fortfarande gäller. 

I övrigt präglades som sagt året mycket kring arenafrågan och vid årets slut stod det klart att en premiär skulle spelas på nybyggda Tele2 Arena under sommaren 2013 men det skulle ändå bli en sista vårsäsong på Stockholms Stadion under det kommande - och minst sagt dynamiska - året som väntade.

 

2013

 

Det här skulle bli ett minst sagt dynamiskt år när den historiska flytten från Stockholms Stadion till Tele2 Arena gick av stapeln under sommaren och dessutom med en rejäl turbulens i föreningen innan det. Sett till det sportsliga var Djurgården dessutom snubblande nära en titel efter en framgångsrik resa fram till finalen i Svenska Cupen där DIF dock föll på straffar mot IFK Göteborg.

Under föregående år hade Magnus Pehrsson axlat rollen som både tränare och sportchef i en ny managerroll där Martin Sundgren anslutit som assisterande tränare medan Kjell Frisk fortsatte som målvaktstränare. På värvningsfronten var det som brukligt full fart där argentinare Luis Solignac lånats in i slutet av 2012 men där ett annat namn som skrev på samtidigt tilldrog sig mest uppmärksamhet. 

Andreas ”Adde” Johansson återvände till Djurgården efter en lång sejour i England och Danmark och höjde temperaturen rejält inför säsongen. Betydligt mindre omskriven var ghananske 18-årige mittbacken Daniel Amartey som dock skulle skapa rubriker även han och påbörja en fotbollsresa som gick hela vägen till Leicester i Premier League.

Andra namn som tillkom var keepern Hampus Nilsson (Helsingborg), Godsway Donyoh (ungdomsproffs i Manchester City) samt Amadou Jawo som lånades in från Elfsborg och skulle göra ett strålande år. I månadsskiftet mars/april anslöt även den litauiske vänsterbacken Vytautas Andriuskevicius - som satte tv-kommentatorernas förmågor på prov - samt unge brassen Pablo Dyego Da Silva Rosa, oftast kallad Pablo av förklarliga skäl. 

Samtidigt var det en del tunga pjäser som försvann där framför allt trotjänare Daniel Sjölund inte fick förnyat förtroende inför 2013 och istället sökte sig till Åtvidaberg. Även James Keene, Andreas Dahlén och Kennedy Igboananike försvann där den sistnämndes övergång till AIK skapade hetsiga känslor.

Men fler spelare skulle röra på sig under försäsongen. På målvaktssidan bröts Kasper Jensens kontrakt samtidigt som Tommi Vaiho gick på lån till GAIS. Kasper Hämäläinen gick till Lech Poznan. Joona Toivio till Molde, Sebastian Rajalakso till Syrianska och Philip Hellqvist lånades ut till Assyriska FF.

Eftersom det här var året då Svenska Cupen övergick till sitt nytt format med gruppspel fick träningsmatcherna en minskad betydelse. Desto mer fokus var det på cuppremiären i gruppspelet dit DIF kvalat in under 2012 genom en stabil seger med 5-1 mot Dalstorp. 

Målformen i cupen verkade vara välkonserverad även 2013, speciellt hos Erton Fejzullahu som slog till med ett hattrick i den inledande matchen mot Umeå FC. Segersiffrorna skrevs till 3-0 på Grimsta och en vecka senare blev det tre nya DIF-mål på samma arena när Jönköpings Södra besegrades med 3-1. Målskyttar: Andreas Johansson, Luis Solignac och Erton Fejzullahu.

I sista gruppspelsmatchen väntade Åtvidaberg där DIF hade råd att förlora med ett mål och ändå avancera. Blåränderna var lite illa ute efter att ÅFF tagit ledningen genom Viktor Prodell men i andra halvlek kunde Nahir Oyal trycka in kvitteringen och 1-1 stod sig sedan matchen ut.

I kvartsfinalen mot IFK Norrköping blev det straffdrama efter 0-0 vid full tid där DIF kunde vinna efter att Jesper Arvidsson prickade in sista straffen till vilt jubel. Semifinalen väntade mot Örgryte och innan dess hade det hänt mycket på tränarsidan efter en minst sagt tuff allsvensk start - mer om detta längre fram - men i cupen var det i alla fall fortsatt positivt och DIF vann semin med 1-0 efter segermål av ”Adde” Johansson.

Cupfinal mot IFK Göteborg väntade således och trots det kärva läget i Allsvenskan fanns ändå en förhoppning om att bärga en efterlängtad titel när DIF klev in på nybyggda Friends Arena. Djurgården fick en knepig start när Tobias Hysén gav Blåvitt ledningen redan i sjätte minuten. Men Daniel Amartey skulle replikera genom att nicka in 1-1 iförd sin Hannibal Lector-liknande skyddsmask - som han bar pga ansiktsskada - och resultatet stod sig hela vägen fram till straffläggningen. 

Den började kärvt genom Jawos stolpträff men inför tredje omgången stod det ändå 1-1 efter att ”Adde” Johansson gjort sin del. Men därefter följde missar från Solignac och Nymann och cuptiteln skulle därmed dröja ytterligare fem år framåt för Djurgårdens del. 

Men mycket hade som sagt hänt innan dess och spolar man tillbaka till den allsvenska starten den 31 mars blev premiärförlusten med 0-3 mot Helsingborg på Olympia början på en historiskt dålig inledning av Allsvenskan. Hemmapremiären mot Mjällby skulle sedan urarta till en bisarr historia där ett inkastat päron som landade på MAIF-spelaren Gbenga Arokoyo tycktes skapa oerhörda smärtor att döma av den initiala reaktionen. Arokoyo kom dock snabbt på benen igen men matchen bröts ändå och SvFF:s Besvärsnämnd tilldömde i efterhand Mjällby segern med 3-0 vilket av förklarliga skäl väckte skarpa reaktioner hos DIF för att uttrycka det diplomatiskt.

Päron-gate muntrade knappast upp stämningen inom laget och efter 0-4 mot Häcken på Rambergsvallen började det spridas oro i leden. 1-1 hemma mot BP räckte inte för att skapa lugn och 0-2 borta mot Elfsborg och förlust med 0-1 mot Syrianska satte igång snacket om nedflyttning redan efter sex omgångar. Lägg till en efterföljande förlust med 5-1 mot Åtvidaberg som de facto kunde varit ännu större så är det lätt att förstå att läget var kaotiskt i föreningen, även om DIF paradoxalt nog var framme i final i Svenska Cupen vid det laget.

Ett kaos som expanderade rejält i samband med att Magnus Pehrsson valde att avgå efter hot som framförts efter förlustmatchen mot Elfsborg där även styrelseordförande Tommy Jacobsson sedan valde att lämna sin post i styrelsen i solidaritet med MP. Lars-Erik Sjöberg tog därmed över som tf ordförande och Anders Grönhagen klev in som sportchef.

Det var en rejäl rubrikbonanza i pressen kring händelserna men trots allt detta skulle Djurgården ändå få bukt med ett extremt kritiskt läge i tabellen. Anders Johansson som tidigare kommit in som assisterande tränare blev nu tillförordnad tränare tillsammans med Martin Sundgren medan sökandet efter Pehrssons ersättare var i full gång.

Men innan dess skulle duon Johansson/Sundgren vara med och skapa en extremt betydelsefull vändpunkt. Malmö FF väntade på Stadion i en match där oddsen inte riktigt var i Djurgårdens favör, för att använda ett understatement. Icke desto mindre kunde DIF vända ett underläge från 1-2 till seger. Luis Solignac kvitterade med kvarten kvar och när sedan Mattias Östberg skallade in 3-2 i 88:e minuten var glädjen snudd på jämförbar med euforin vid The Great Escape 2009.

En ny tränare presenterades sedan den 15 maj där valet föll på en karismatisk norrman. Per-Mathias Högmo gjorde entrè och blev snabbt Per-Messias med hela Djurgårdsfamiljen efter en bra start med 1-0 hemma mot Halmstads BK. 

Bara tre dagar senare var det dags för derby mot AIK där DIF fick en tung start efter att Kennedy Igboananike - vem annars? - satte ledningsmålet redan efter fem minuter. Men DIF hade Amadou Jawo som var i utsökt målform och ”Amo” lyckadades liggandes rulla in kvitteringen i 48:e minuten. Inte det vackraste derbymålet kanske men grymt skönt och 1-1 stod sig sedan matchen ut.

Dessutom en livsviktig poäng för blåränderna som dock fortfarande låg sist i tabellen efter 10 spelade omgångar, men där det ändå bara skilde en poäng upp till Gefle på elfteplats.

En ny viktig trepoängare skulle sedan komma i den näst sista matchen på Stadion där Jawo slog till igen mot Kalmar FF och såg till att DIF vann med 1-0. 

Ytterligare två poäng bärgades sedan efter 0-0 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi samt 1-1 mot Gefle på Strömvallen innan det var dags för den oerhört känsloladdade tillställningen när sista matchen på Stadion skulle spelas. 

Östers IF stod för motståndet och dramaturgin för de 14.276 åskådarna på plats blev precis så klockren som man kunde önska inramat av ett storslaget inledande tifo. Stekhete Jawo gav DIF ledningen med ett elegant klackmål på Peter Nymanns inlägg och i andra steg Emil Bergström, med det enorma Djurgårdshjärtat, till väders och skallade in 2-0 på en hörna.

Efter slutsignalen stormade sedan euforiska supportar in på planen för att få med sig ett minne av Stadion under denna magisk sommarkväll som varade långt in på natten där de sista kvarvarande supportrarna spelade fotboll på den klassiska mattan medan skymningen sakta la sig över Stockholm.

Därpå väntade ett uppehåll och Marc Pedersen tackade för sig samtidigt som de sista detaljerna på Tele2 Arena var under slutförande. En premiär under sommaren väntade men det fanns tyvärr en underliggande turbulent stämning där Djurgårdens första match, ett veteranmöte med DIF-legendarer, fick ställas in efter att en bomb upptäckts på arenan. 

Spekulationerna kring avsikten uppstod genast med tanke på den i vissa suppporterkretsar hätska tonen kring delandet av arenan där exempelvis Hammarbys supporterinitiativ  ”Defend söderort” hade spridits flitig under flera år. Logotypen innehöll ett automatvapen och tonaliteten i budskapet var tydlig: man skulle förhindra Djurgården från att spela på Tele2 Arena och olyckligtvis hade en av Hammarbys spelare tidigare under en match mot J-Södra i Superettan 2011 visat upp en flagga med just budskapet ”Defend Söderort”. Tyvärr innebar kampanjen att många av Hammarbys supportrar därmed saknade nödvändig kunskap kring den skattefinansierade arenans egentliga ägarförhållanden - vilket spädde på oroligheterna - där Stockholms stad givetvis är arenaägare via SGA Fastigheter AB.

En något lång men ändå illustrativ bild av tonläget som rådde men viktigt att påpeka är att Hammarby som förening officiellt tog avstånd från bomben som rubricerades som mordförsök av polisen. Någon gärningsman kunde inte kopplas till dådet eftersom polisen saknade bevis i form av nödvändiga spår men lyckligtvis kom ingen människa till skada av vansinnesdådet vilket naturligtvis var det viktigaste.

Så den första DIF-matchen på nya hemmaarenan fick vänta till premiären. Men innan det var dags för nystart och returmöte mot Mjällby på sedvanligt snålblåsande Strandvallen. Tyvärr kunde inte ens ”Per-Messias” Högmo vända den dåliga trenden på Listerlandet och en förlust med 0-2 var ett faktum efter 90 minuter.

Men därpå väntade i alla fall den allsvenska premiären på Tele2 Arena. - Hammarby befann sig i Superettan - inför 27.798 åskådare som fick se Djurgården ta sig an gästande IFK Norrköping. Inramningen var fantastisk på läktarna men sportsligt blev det en chockstart när Imad Khalili gjorde 1-0 för gästerna redan i fjärde minuten. Men Andreas Johansson skulle replikera i 12:e minuten via straffpunkten och blev därmed historisk som första allsvenska målskytt på Tele2 Arena.

Det blev en tight och tät match men gästerna skulle dra det längsta strået när Gunnar Heidar Thorvaldsson satte slutresultatet 2-1 med kvarten kvar och den första poängen på Tele2 Arena skulle därmed dröja, men inte så länge. 

Resultatet innebar att Djurgården fortfarande befann sig i en oskön närhet till kvalstrecket i tabellen och härnäst väntade ny hemmamatch mot serieledande Helsingborg på Tele2 Arena. En knepig motståndare och skåningarna tog också ledningen genom Arnor Smarason. Men nyförvärvet Godsway Donyoh kvitterade med sitt första allsvenska mål och i andra halvlek skulle den nya hemmaarenans akustiska förtjänster komma väl till pass.

Alla som var där vet att bollen ”sjöngs in i mål” när ”Kämpa Djurgården” rullade över arenan i ett antal minuter innan Amadou Jawo dunkade in returen på Vytautas Andriuskevicius skott. ”En imponerande ljudkuliss och det är nästan så att det skakar i betongen”, konstaterade C Mores kommentator Lasse Granqvist under sändningen vilket var en god sammanfattning. Matchen vanns med 2-1 och tre viktiga poäng landades som gjorde tabelläget lite stabilare.

Men fotbollen är ofta dynamisk och efter 0-3 mot BP och 1-1 mot BK Häcken, båda matcherna spelades på Tele2 Arena, så gick det inte att andas ut. Med 2/3 av säsongen spelad låg DIF på tionde plats med 23 poäng och endast fem ner till Halmstads BK på kvalplats.

Vid det här laget hade dock två nya intressanta namn anslutit till laget: Haris Radetinac som kom från Mjällby och påbörjade sin resa till att bli en DIF-ikon samt schweizisk-serbiske centertanken Aleksandar Prijovic som plockades in från FC Sion.

Två spelare som omedelbart gjorde avtryck och Prijovic inledde med ett hattrick på Nya Parken när IFK Norrköping besegrades med 3-2. I nästkommande match mot Syrianska var DIF illa ute och i underläge med 0-1 en bit in på andra då Haris Radetinac tryckte in sitt första mål iden blårandiga tröjan efter en fin framspelning av Prijovic. Simon Tibblings halvträff på distans skulle sedan leta sig in i mål genom SFC-keepern Garacas fingrar och Andreas Johansson fastställde sedan 3-1 på övertid.

I omgång 22 kom sedan en förlust hemma mot Elfsborg med 1-2 men därefter skulle Djurgården gå obesegrade genom det återstående spelschemat. Vinst mot Malmö FF borta med 2-0, efter två nya mål av stekhete Jawo, följdes upp av samma siffror hemma mot Åtvidaberg. 

Därpå var det dags för det första derbyt på Tele2 Arena och det bjöds på öppna spjäll från båda lagen. ”Adde”. Johansson gav Djurgården ledningen redan efter sex minuter men AIK kom tillbaka och hann med att göra två mål innan sedan Jawo chippade in kvitteringen innan halvtidspausen. I andra halvlek var det full fart framåt från båda lagen men utan utdelning och det underhållande derbyt slutade 2-2.

Utan egentliga chanser på topplaceringar höll DIF ändå nivån uppe under de avslutande fem omgångarna där 11 av 15 poäng skördades i matchserien: Halmstad (4-1), IFK Göteborg (2-1), Kalmar FF (2-1), Gefle(1-1) och Östers IF (1-1).

De goda resultaten till trots blev det dock ett visst vemod i den avslutande matchen på Myresjöhus Arena. Kontraktet med Per-Mathias Högmo gällde endast under dåvarande säsong och efter att han presenterats som ny förbundskapten för norska landslaget under hösten stod det klart att det här blev sista matchen med DIF. 

Avtackningen blev känslosam där supportrarna körde med Högmo-masker och gav den gemytlige norrmannen ett ljudligt och värdigt avsked efter att ha kommit in och räddat upp en säsong som var på väg i en katastrofal riktning. 42 poäng på 23 allsvenska matcher, vilket till slut tog Djurgården upp till en allsvensk sjundeplats, var onekligen ett starkt facit. 

Noterbart är att tipset till Anders Grönhagen i samband med rekryteringen av Högmo kom från en viss Bosse Andersson som efter en längre time-out börjat få tillbaka intresset för Djurgården och fotbollslivet igen. I november var det sedan dags för ”Super-Bo” att återvända som sportchef samtidigt som Henrik Berggren klev in som VD.

Det skulle innebära början på en ny resa som sex år senare skulle resultera i ett nytt guld…

 

2014

 

Efter ett minst sagt dynamiskt föregående år fanns ett behov av stabilitet i Djurgården inför säsongen som väntade. Två välkända och viktiga blårandiga kuggar skulle bidra till det i och med att Bosse Andersson var tillbaka i föreningen som sportchef samtidigt som Henrik Berggren klev in som vd med fokus på god ordning och en ekonomi i balans.

Det fanns även ett påtagligt behov av ny tränare med tanke på att Per-Mathias Högmo under föregående år tackat ja till erbjudandet om att bli norsk förbundskapten efter att först ha lotsat DIF till en sjundeplats och räddat upp en katastrofal säsongsstart.

Tränarvalet hade dock styrts upp redan i november 2013 då Pelle Olsson - med dopnamnet Per - anslöt till Djurgården efter ett långt och gediget arbete med Gefle IF. Ett treårskontrakt skrevs på där Anders Johansson och Martin Foyston fanns kvar som assisisterande tränare medan Kjell Frisk fortsatte som målvaktstränare.

På spelarfronten fanns ett stort sug efter att kontraktera Amadou Jawo efter hans succésäsong 2013 på lån från Elfsborg då han blev intern skytteligavinnare med 12 mål . Ett femårskontrakt blev det för ”Amo” och han fick sällskap i truppen av Alexander Faltsetas från Gefle och Stefan Karlsson från Östers IF.  I februari skulle även sydafrikanske yttern Mark Mayamabela skriva på för tre år med DIF.

Samtidigt hade det rensats friskt i truppen inför året där Sebastian Rajalakso, Luis Solignac, Brian Span, Petter Gustafsson, Joel Riddez, Ike Fofanah, Trimi Makolli, Daniel Jarl, Godsway Donyoh, Pablo och även danske publikfavoriten Peter Nymann tackade för sig.

Det tidigare omnämnda behovet av stabilitet uppfylldes tyvärr inte alls när det blev dags för årets första träningsmatch då tyska Union Berlin gästade Tele2 Arena. Efter att hundratals Union Berlin-supportrar stormat entrén innan match och tagit sig in togs - efter en dialog med polisen - ändå beslutet att genomföra matchen. Det blev dock fortsatt stökigt även efter avspark där tyskarna till slut stormade planen och matchen bröts i 70:e minuten vid ställningen 1-1.

Betydligt lugnare blev det i nästa träningsmatch mot IFK Mariehamn som besegrades med hela 7-0 där det blev sex olika blårandiga målskyttar. Försäsongen fortsatte därefter med seger mot Degerfors och förlust mot Rosenborg. Under träningslägret i Marbella blev det sedan torsk med 0-4 mot ett starkt Lokomotiv Moskva men även en vinst mot Spartak Moskva med 2-0. Slutligen genrepade DIF med en förlustmatch mot IFK Norrköping innan det var dags för Svenska Cupens gruppspel.

Djurgården hade tagit sig dit efter seger med 2-0 mot Eskilsminne i september 2013 - i en match där Aleksandar Prijovics utvisning blev den stora snackisen - och nu väntade ett gruppspel som på pappret såg överkomlig ut med Sirius, Halmstads BK och Assyriska.

Men den inledande matchen på Lötens IP mot det dåvarande Superettanlaget, anförda av tränare Kim Bergstrand, skulle inte bli någon picknick. Visserligen satte Erton Fejzullahu ett ledningsmål via en stolpretur med halvtimmen spelad, men i början av andra halvlek kom kvitteringen i form av ett självmål för det frenetiskt kämpande hemmalaget. Strax efter gjorde Joakim Runnemo 2-1 vilket också blev slutresultatet.

Att sedan Djurgården besegrade Assyriska med 2-0 och Halmstads BK med 4-1 i de efterföljande gruppspelsmatcherna räckte inte eftersom Sirius gick rent i gruppen och därmed knep kvartsfinalplatsen.

Exit Svenska Cupen således och istället riktades blickarna mot den allsvenska premiären på Olympia mot Helsingborgs IF. En tillställning som skulle bli ihågkommen men inte på grund av fotbollen utan med anledning av den tragedi som utspelade sig i samband med matchen.

43-årige DIF-supportern och familjefadern Stefan ”Myggan” Isaksson misshandlades när han var på väg till arenan och skadorna blev så pass allvarliga att Stefan sedan avled på sjukhuset. När nyheten om hans frånfälle nådde ut till allmänheten bröts matchen omedelbart vid ställningen 1-1. 

En oerhört sorglig incident som skakade om Djurgårdsfamiljen och hela övriga fotbolls-Sverige. Ett litet ljus i det rådande mörkret var dock den stora mobiliseringen av människor från klubbar över hela Sverige som slöt upp för att manifestera mot våldet där staketet runt Stockholms Stadion pryddes av ljus och halsdukar från mängder av olika lag för att hedra Stefan Isaksson.

Mitt i allt detta rullade dock Allsvenskan vidare och Djurgården genomförde sin hemmapremiär på ett övertygande sätt när Halmstads BK besegrades med 3-0 på Tele2 Arena efter mål av Martin Broberg, Aleksandar Prijovic och Amadou Jawo.

I nästa omgång väntade Mjällby på Strandvallen - ett lag som under många år varit ett bogeyteam för DIF men den trenden skulle brytas. Simon Tibbling var arkitekten bakom ledningsmålet med en genialisk pass till Jawo som satte 1-0 i 55:e minuten. Erton Fejzullahu fyllde sedan på med tvåan och därmed var MAIF-spöket ett avslutat kapitel.

Men efter det var det dags för hemmaderby mot AIK och påfyllning av den dystra derbystatistik som skulle prägla 10-talet. De svartgula gick upp i ledning med 3-0 innan DIF började vakna till först i 82:a minuten då Erton Fejzullahu reducerade till 3-1. På övertid satte Haris Radetinac 3-2 men då var det försent för en sista forcering och derbytorsken var ett faktum.

Det skulle dock visa sig bli den enda förlusten på de åtta första omgångarna där DIF därefter kryssade mot MFF på Nya Malmö Stadion (2-2), vann med 3-2 hemma mot BP, kryssade 1-1 mot Åtvidaberg på Kopparvallen samt spelade 0-0 mot Kalmar hemma på Tele2.

Firma Fejzullahu/Prijovic hade visat fin spets i offensiven men nu kom en trögare offensiv period där den mållösa matchen mot KFF följdes av 0-1 mot Falkenberg och 0-0 mot IFK Göteborg.

Med tio omgångar spelade befann sig därmed DIF på en sjundeplats i tabellen med 14 inspelade poäng. Men de fyra kommande omgångarna skulle innebära åtta poäng in på kontot efter ett kryss mot Gefle (1-1), när Pelle Olsson tog sig an sitt gamla lag, följt av en bortaseger mot Örebro med 1-0 efter ett sent segermål av Emil Bergström.

Därpå kryssades det mot Elfsborg hemma på Tele2 Arena innan det var dags för en mycket minnesvärd och actionpackad match borta mot IFK Norrköping.

”En orgie i dåligt försvarsspel”, sa C Mores expertkommentator Pelle Blohm om förstas halvlek och hade onekligen en god poäng där Djurgården ledde med 3-1 i halvtid där det dock kunde varit betydligt flera bollar i nät åt båda hållen. I andra gick Peking ikapp till 3-3 innan målglada duon Prijovic/Fejzullahu säkrade tre poäng med varsitt mål i en synnerligen underhållande match på Nya Parken.

Vi det här laget dök det upp en del intressanta namn när sommarfönstret öppnade för transfers. Fredrik Stenman återvände till Djurgården efter åtta år i Europa vilket väckte stor entusiasm. Även anfallaren Sebastian Andersson plockades in från Kalmar FF där han rullade vidare på sin fotbollsresa som skulle leda till spel i svenska landslaget och Bundesliga.

Samtidigt försvann tunga namn som Daniel Amartey (FC Köpenhamn), Erton Fejzullahu (Beijing Guoan), Yussif Chibsah (Alanyaspor) och senare i augusti skulle även Vytautas Andriuskevicius (SC Cambuur) och Aleksandar Prijovic (Boluspor) tacka för sig.

Resultatmässigt blev återstoden av sommaren poängfattig med dubbla förluster hemma och borta med 1-2 mot BK Häcken, kryss mot Helsingborg (2-2) följt av en förlust mot Halmstads BK (1-2) innan det var dags för nytt derby mot AIK.

Den här gången blev det ett kryss i en match som kom igång rejält i andra efter en seg första halvlek där AIK dock var nära ett självmål då Per Karlssons hemåtnick gick i stolpen. I andra tog de svartgula ledningen men Jesper Arvidsson kvitterade strax efter via en frispark. I slutsekunderna hade sedan Simon Tibbling ett gyllene läge för ett segermål men skottet gick dessvärre över ribban.

En skön poäng samtidigt som det satte en viktig käpp i hjulet för AIK:s titelambitioner. Det blev också startskottet på en positiv period med två riktiga urladdningar med 4-0. 

Först fick Listerlandets stolthet anledning att (på nytt) ifrågasätta epitetet hemma på Tele2 Arena där Mjällby kördes över efter mål av Faltsetas, Jawo, Radetinac och Bergström. 
I omgången efter passade nyförvärvet Sebastian Andersson på att introducera sig med ett hattrick mot BP inför en entusiastisk hemmapublik.

Segertåget fortsatte sedan på Tele2 Arena när serieledande MFF besegrades med 2-0 på hemmaplan inför  25 000 åskådare på en kokande hemmaarena. En riktigt stark prestation som tyvärr följdes upp av en plattmatch mot Åtvidaberg i nästa omgång som innebar förlust med 0-1.

Där någonstans rök möjligheten att hänga på en eventuell toppstrid även om två nya trepoängare landades borta mot Kalmar FF (4-0) och hemma mot Falkenberg (1-0) där Mark Mayambela klev fram som en sen matchvinnare med en riktig drömträff ur snäv vinkel.

Med bara fyra poäng upp till IFK Göteborg tredjeplatsen fanns plötsligt en tätkänning på nytt men tre raka förluster mot ovan nämnda Blåvitt, Gefle och Örebro såg till att blåränderna ånyo landade i mittenregionen av tabellen. 

Serien avslutades ändå med ett glädjande trendbrott i Borås Arena där ett mål från Haris Radetinac och storspel från Kenneth Höie såg till att första trepoängaren mot Elfsborg sedan 2007 bärgades. Säsongens sista match spelades sedan mot IFK Norrköping på Tele2 Arena där Martin Broberg fick in en efterlängtad kvitteringsboll i nät efter att DIF haft 11-2 i avslut men bara fått med sig ett kryss. Däremot fick DIF-ikonen Andreas Johansson en fin och känsloladdad avtackning av supportrarna i hans sista match i den blårandiga tröjan.

Summa summarum en säsong där Djurgården ändå återfick en viss stabilitet och kunde utöka siktet framåt med högre ambitioner än att vara mer än ett allsvenskt mittenlag. Intern skytteligavinnare blev Erton Fejzullahu på nio mål och kvalet till Svenska Cupen städades också av i september där Motala besegrades med 4-0 och avancemanget till gruppspelet 2015 säkrades. 

Ett år som skulle bjuda på både toppar och dalar där ett stort antal blivande DIF-profiler skulle ansluta till föreningen.

 

2015

Ett år där det fanns gryende förväntningar på att DIF åter skulle etablera sig som ett topplag i Allsvenskan och för att nå ditt fortsatte sportchef Bosse Andersson sin påbörjade renovering av truppen. Den här gången med besked där hela tolv spelare anslöt totalt under året.

Under 2014 hade en dialog med Omar Colleys finska klubb KuPS inletts som resulterade i ett treårskontrakt där den gambiske backjätten var spelklar inför säsongen. Under november 2014 hade även Kevin Walker skrivit på under en massiv rubrikbonanza i pressen med tanke på att han var både fotbollsstjärna och Idol-vinnare. Utöver det kontrakterades även den då inte alltför välkände liberianske strikern Sam Johnson från IK Frej samt Daniel Berntsen från Rosenborg.

Intressanta namn men det fylldes även på med långsiktiga prospects. Unga talangerna Jesper Karlström, Tim Björkström, Besard Sabovic och senare även Jacob Une Larsson plockades in från BP samtidigt som Elliot Käck återvände från Sirius till DIF där han börjat spela redan som knatte.

Men det var inte slut där utan Bosses drömvärvning Kerim Mrabti - även han från Sirius - skrev på ett fyraårskontrakt samtidigt som Soo Yong-Yoon plockades in. Från Nike Academy.

Som en sista bonus i april anlände en zimbabwisk striker på lån i april vid namn Nyasha Mushekwi. Han gjorde inte mycket väsen av sig under de första träningarna på Kaknäs men betydligt mer skulle komma senare.

På tränarbänken var det fortsatt kontinuitet där Pelle Olsson gick in på sitt andra år i DIF med sällskap av Anders Johansson som assisterande tränare. Säsongen kickades igång med träningsläger på Kanarieöarna och match mot starka UD Las Palmas där Kevin Walker passade på att öppna sitt blårandiga målkonto omgående även om det blev förlust med 1-3.

Det var dock det enda nederlaget under försäsongsmatcherna där 0-0 mot IFK Norrköping följdes av segrar mot Åtvidabergs FF, HJK Helsingfors, Shanghai East Asia och makedoniska FK Vardar.

Resultat som triggade igång förväntningarna inför Svenska Cupens gruppspel där Djurgården hade fått en på pappret gynnsam lottning. Men efter 0-0 och en lam insats mot Ängelholm hemma på Tele2 Arena samt ett rejält debacle med förlust med 4-2 mot division 1-laget Norrby var det helt andra tongångar.

Uttåget ur cupen var ett faktum och att sedan IFK Norrköping besegrades med 3-1 hemma i sista omgången räckte inte för att skölja bort besvikelsen.

Men det fanns ändå mycket optimism inför den allsvenska starten där stadsdelskampanjen Stockholms Stolthet hade gjort ett rejält avtryck inför premiären hemma mot Elfsborg. Med över 20 000 på läktarna och ett storslaget tifo var stämningen på topp inför avspark men spelmässigt fick inte DIF upp farten. Elfsborg tog ledningen genom Per Frick och Kenneth Höie räddade en straff innan halvtidspausen. I andra halvlek var det bättre tryck från blåränderna som skapade mycket men gästerna gjorde nästa mål. I 81:a kom en reducering från Daniel Berntsen men trots ett par fina chanser från inhoppande Nyasha Mushekwi blev det inte någon kvittering.

Ett inhopp som gav ”Super-Mush”, som han inom kort skulle kallas, en startplats i bortamötet mot BK Häcken där han tackade för förtroendet genom att göra mål. Dessvärre kvitterade René Makondele kort därefter till 1-1 och endast en pinne togs till slut med hem till Stockholm.

Därefter var det dags för derby mot Hammarby som nu var tillbaka i Allsvenskan efter ett antal år i Superettan. Stämningen var maximerad på Tele2 Arena och Jesper Arvidsson bjöd på årets brytning när han hindrade Linus Hallenius från att sätta bollen innan Sam Johnson sedan kunde ge DIF ledningen.

I andra halvlek vände dessvärre de grönvita matchen med två mål inom fem minuter och derbytorsken var ett ofrånkomligt faktum.

Med en poäng på de tre inledande omgångarna samt cupfiaskot i färskt minne var det minst sagt lite oroligt i leden hos DIF-supportrarna. Men vändningen skulle komma i form av en supersvit av 15 raka allsvenska matcher utan förlust.

Den inleddes med seger hemma mot Kalmar med 1-0 efter en ny monsterbrytning från Jesper Arvidsson på, numera blårandige, Jonathan Rings friläge. Segermålet ordnade Mushekwi sedan i 77:e minuten och en ny trepoängare följde borta mot GIF Sundsvall (2-0).

Segerparaden fortsatte mot Falkenberg (3-1), Gefle (5-1), Åtvidaberg (3-2) och Halmstad (3-2) innan det var dags för nästa derby, den här gången hemma mot AIK. Djurgården befann sig vid det här laget på tredjeplats i tabellen och självförtroendet var gott inför drabbningen på Tele2 Arena. Noterbart är även att Super-Mush vid det här laget var uppe i nio gjorda mål.

Det var dessvärre de svartgula gästerna som började bäst och gjorde 1-0 tidigt och 2-0 på tilläggstid i första halvleken. Men sedan var det dags för Kerim Mrabti att introducera sig på allvar med dubbla debutmål. Reduceringen satte han i 54:e minuten och DIF tryckte på rejält. Kvitteringen kom till slut efter massiv DIF-dominans där Kerim vinklade in 2-2 bakom Patrik Carlgren och efter det forcerade DIF för ett segermål som tyvärr inte kom.

Den sex matcher långa segersviten bröts därmed men den var ändå fortsatt förlustfri. Tre nya kryss följde sedan mot IFK Göteborg (0-0), IFK Norrköping (1-1) och Malmö FF (1-1) vilket gjorde att Djurgården tappade lite mark i tabellen och låg nu på femteplats, dock fortfarande bäst i stan.

Nya trepoängare skulle dock cashas in efter sommaruppehållet genom 2-0 hemma mot Örebro och 1-0 borta mot Helsingborg samtidigt som ännu ett sydkoreanskt nyförvärv tog plats i truppen i form av Seon-Min Moon. Han skulle även få sällskap av en ung Tinotenda Kadewere som anslöt på lån den 4 augusti.

Halva serien var nu spelad och blåränderna befann sig på en fjärdeplats, sju poäng efter serieledande IFK Göteborg. Nya poäng skulle också trilla in och även om 0-0 hemma mot Åtvidaberg var en missräkning så blev det seger mot Örebro borta med 1-0 och mot Häcken hemma efter dubbla mål från Sam Johnson.

Vid det här laget var DIF uppe på tredjeplats i tabellen när det vankades derby på Friends Arena mot AIK. En match där en utvisning på Noah Sonko Sundberg i 32:a minuten gav Djurgården möjlighet att spela med en man mer under en stor del av matchen. Men trots en stor mängd skapade chanser ville inte bollen in och istället gjorde de svartgula mål i 64:e efter en inläggsfrispark. När sedan Jesper Arvidsson fick sitt andra gula med kvarten kvar försvann det numerära överläget och det blev till slut en riktigt sur torsk.

Efter det följde förlust mot Elfsborg med 0-2 och därmed var kontakten med topplagen bruten för Djurgården inför nästa derby där Hammarby gästade Tele2 Arena. Det skulle bli en svängig match där de grönvita tog ledningen två gånger om men där Jesper Arvidsson kvitterade till 1-1 på straff och där Super-Mush nickade in 2-2 i 78:e minuten till ett extatiskt jubel på Tele2 Arena. Tyvärr kom inget segermål trots tung forcering mot slutet med en man mer på planen.

Men tre poäng blev det i alla fall i efterföljande tillställning hemma mot Halmstads BK där DIF vann med 4-2 i en match där Seon Min Moon gjorde sitt debutmål i den blårandiga tröjan och Daniel Berntsen säkrade segern med ett elegant frisparksmål.

Tyvärr följde en sämre period med tre raka förluster mot Gefle, Malmö FF och ett starkt IFK Norrköping (som sedan skulle vinna guld) med numera blårandiga Emir Kujovic och Nicklas Bärkroth i startelvan. 

Men serien skulle i alla fall avslutas starkt med 11 poäng av 15 möjliga där 2-2 mot Helsingborg följdes av en skön triumf med 3-0 mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena. Därefter var det dags för 2-2 ånyo mot IFK Göteborg innan säsongens sista bortamatch spelades mot Falkenbergs FF där Omar Colley och Sebastian Andersson stod för målskyttet vilket gav seger med 2-0. 

I den sista matchen för året var det Sebastian Andersson som stal rubrikerna med ett hattrick mot GIF Sundsvall i en match som slutade 4-2 till DIF. Därmed slutade Djurgården på sjätteplats, för övrigt en placering som laget hade under de tio sista omgångarna i Allsvenskan.

En indikation på att Djurgården numera hade en stabilitet, förvisso som ett allsvenskt mittenlag men det kändes som att det fanns mer att hämta under de närmaste åren och det skulle också visa sig stämma.