Företag

BoAndersson

Position
Målvakt
Född
26 aug. 1968
Längd
180
Säsonger i DIF
1994, 1995, 1996, 1997
Tidigare klubbar
Rö IK, BK Vargarna, Väsby IK, AIK, Vasalunds IF
Tack vare ett sånt ”om inte” blev Bo Andersson DIF-spelare 1994. Om inte hans skott tagit på insidan av stolpen utan att gå i mål, när hans dåvarande klubb Vasalund kvalade till Allsvenskan, hade Vasalund tagit steget uppåt och han hade sannolikt stannat hos de rödsvarta.

Flera år tidigare var det också på vippen. Bosse Andersson spottade in mål i Väsby IK och flera allsvenska klubbar gick på värvarstråt efter ”Super-Bo”, explosiv, ettrig och outtröttligt stark måltjuv. Däribland både DIF och AIK. Om inte Djurgården hade lidit av långvarig rörighet och kroniskt dålig organisation, om inte AIK:s tränare Sanny Åslund personligen tagit turen till det Anderssonska hemmet i norra Uppland hade valet kanske blivit annorlunda redan 1990. Men för spelaren som gärna valde klubb efter tränare, blev Åslunds uttryckliga tilltro avgörande, även om DIF låg honom närmast hjärtat.

Efter två säsonger i AIK valde han tränaren Erik Hamrén och Vasalund. Ännu år efteråt betecknar han de båda åren i Vasalund som sin lyckligaste och roligaste aktiva period: omgivningen var bra, han fann vänner för livet i medspelare som Nebojsa Novakovic och Peter Mörk, han påbörjade sin polisutbildning och när 1993 summerades knep alltså Vasalund kvalplatsen framför näsan på DIF.

Och så detta ”om inte”, alltså stolpskottet. En intensiv operation övertalning från DIF:s Mats Jansson följde efter säsongen. Tillkom gjorde också Anders Grönhagen som uppskattad tillträdande Djurgårdstränare och möjligheten att återförenas med Novakovic som gått till DIF året innan. Men Bosse Andersson tvekade ändå in i det sista – den organisatoriska skakigheten i DIF hade knappast minskat – men gjorde till sist sitt val mycket sent inför säsongen 1994.

Med Nebo och ”Super-Bo” i Djurgårdsanfallet bar det spikrakt tillbaka till Allsvenskan: teknik, fantasi, vilja och effektivitet i perfekt förening. Och DIF hade inte bara fått en målgörare av rang, utan en spelare som också var – och är – en absolut solidarisk supporter i den bästa av alla meningar.

Ett tillfälle har alldeles särskilt fastnat i minnet. I juli 1995 möttes DIF och Helsingborg på Olympia i en tidig seriefinal. Efter 23 sekunder gjorde Bosse Andersson mål. Han exploderade av glädje och jublade med den tillresta Djurgårdsklacken klängandes på staketet som omgav den. Tilltaget ansågs inte bara allmänt olämpligt utan rentav uppviglande och så småningom gav förbundet spelarsupportern en allvarlig reprimand för glädjeyttringen.

När säsongen lagts till handlingarna var Bosse strax på väg till portugisiska Braga för fortsatt spel. Men redan till säsongsupptakten 1996 var han tillbaka och satte 1–1-målet mot IFK Norrköping i hemmapremiären. Men påfrestningarna av en kraftödande spelstil och en het vilja började redan göra sig påmind. Ända sen ungdomsfotbollen som 16–17-åring i Rö IK hade Bosse gjort sig känd för att aldrig vilja lägga av. ”Vi kunde leda med 11–0, men Bosse ville alltid fortsätta spela och göra ännu fler mål”, har hans dåvarande tränare sagt. Ett krånglande och värkande knä gick till operation 1997 och han ställdes inför valet att sluta spela eller vänta sig betydligt allvarligare sviter.

Valet blev enkelt, i synnerhet som det fanns en post som klubbdirektör, klippt och skuren för Bosse Andersson i den nya klubborganisationen. Många har misstagit hans typiska förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt för blott och bart charmerande förvirring. Men bakom den finns en sällsynt skicklighet, vänsäll stadga och viljestark lyhördhet. Som spelare hjälpte den honom att hitta kortaste vägen till målet. Som klubbdirektör att hitta de många spelare som format DIF:s 2000-tal.