Lasse dribbler: "Min 20 år långa Djurgårdsresa'"

Lasse "dribbler" Stenbäck om hur bandy i Björkhagen ledde honom till fotbollsklubben Virvelvinden och sedermera 20 år i Djurgårdens IF.

Det här är ett smakprov ur en kommande antologi om
Djurgårdens ungdomsfotbolls historia.
Vill du bidra? Läs mer här.

Jag var väl fyra-fem år när jag började hänga med pappa Olle på hans bandymatcher med Talldungens IK. Mest minns jag doften och snacket i omklädningsrummet före och efter matcherna. Jag bara älskade att vara en del av det där och redan där och då förstod jag att idrotten skulle få en mycket central roll i mitt liv.

Hemma i Björkhagen var det landhockey som gällde på vintern och fotboll under sommaren. Jag spelade med långt äldre och större grabbar i början och fick mina törnar – men satan i gatan vad jag trivdes när bollar av allsköns slag fanns med i bilden.

Långt senare fick jag reda på att fotbollsklubben Virvelvinden, som drogs i gång av Bertil Pilö i Björkhagen, blev värvad till Djurgården. Förmodligen var det anledningen till att jag hamnade i föreningen.

Lasse Stenbäck.

Jag hängde med några äldre killar på deras träning och efter en tid blev jag slussad till DIF:s 10-årslag där Mats Waltins pappa Sten var tränare. Vi tränade och spelade allt som oftast i Farsta där Sten bodde och ofta fick vi saft och bullar av Stens fru efter matcherna.

Enligt Kjell Börjesson – som var med mig hela vägen under ungdomsåren – samlades vi vid Farstas tunnelbanestation och blev bussade därifrån till träning och matcher. Något jag inte har minsta minne av. Något jag däremot minns mer än väl är alla t-baneresor jag gjorde kors och tvärs i Stockholm under alla ungdomsår inom idrotten.

På den tiden var föräldrar inte alls involverade i barns idrott som nu för tiden. Någons pappa – som hade tid över – ställde möjligen upp som lagledare, men mina föräldrar såg på sin höjd någon match om året.
I augusti 1968 mötte vi Brinken i S:t Ericscupen – vi vann med 10-0 och dagen efter var det ett rejält reportage i Expressen med rubriken ”Se upp – här kommer Lasse-Dribbler”. Jag gjorde sex av målen och enligt artikelförfattaren hade jag bollen i cirka 50 procent av matchtiden. Det var stort och jag var nog rätt mallig i skolan dagen efter den där publiceringen…

Vi hade Lennart ”Pingis” Jonsson som tränare några år i början, Göran Göranssons pappa Åke var ledare något år och Magnus Wester hade hand om oss som A-pojkar. Men trots att vi allt som oftast hade hyggligt bra lag lyckades vi aldrig komma längre än till semifinal i Sanktan.

Först som sistaårsjuniorer 1974 fick vi till det ordentligt. Uffe Lyfors tränade oss och Stickan Bengtsson var lagledare medan laget förstärktes med Sven Krantz, Ove Rubsamen och Tommy Zetterström. Vi vann Juniorallsvenskan, Mellansvenska Cupen och avslutade säsongen som Svenska Juniormästare efter finalseger med 3-1 mot AIK på Sätra IP.

Foto taget efter finaltriumfen mot AIK. Från vänster i bakre ledet: Ove Rübsamen, Mikael Andersson, Lars Stenbäck, Per Lill-FarsanSandberg, Sven Krantz, Pierre Febwrel, Henrik Misorny, Jan Boström, Ronnie Branting och ledaren Stig Bengtsson; främre raden: Thomas Bengtsson, Kjell Börjesson, Göran Berggren, Tommy Zetterström, Anders Kollberg, Henrik Hertzberg samt tränaren Ulf Lyfors.

Vi hade ett makalöst bra lag, god sammanhållning och en härlig stämning i truppen. Per Sandberg var vår enda överårige och i truppen fanns även en handfull duktiga 57:or. Efter sju ungdomsår av förluster fick vi äntligen uppleva segerns sötma och jag minns 1974 med så mycket kärlek, värme och glädje.


Kjell Börjesson var som sagt med mig hela vägen från tioårslaget och även han beskriver både laget och året som helt fantastiskt. Att fem spelare i laget – Per Sandberg, Sven Krantz, Ove Rubsamen, Henrik Misiorny och jag – senare fick spela allsvensk fotboll med Djurgården visar väl lite av klassen.

Redan som sistaårsjunior fick jag en plats i DIF:s 26 man starka A-lagstrupp och jag minns löpträningarna med Antonio Duran i Lilljansskogen. Samma år fick jag hänga med på A-lagets träningsläger i dåvarande Östtyskland och även debutera i Tipscupen borta mot portugisiska Guimares.

Ett av mina starkaste minnen är när jag som späd 15-åring fick hänga med Djurgårdens tre-fyra år äldre juniorer till Midnattsolscupen i Luleå 1971. Där stod både tyska och engelska lag för motståndet, men matcherna har jag mycket vaga minnen av. Jag minns mer vår frikväll då jag satt på Stadspuben i Luleå med ”gubbarna” och hur jag där träffade en några år äldre tjej som jag sen sov över hos. Magnus Wester var tränare och legendaren Otto ”Pudding” Wahlström var lagledare – och jag blev flera snäpp vuxnare under den där turneringen…

Något som också sitter som gjutet i minnesbanken är när jag som 16-åring debuterade i allsvenska reservlagsserien. Vi slog City på Årby IP i Eskilstuna med 2-1 sedan jag fixat en straff och därefter nickat in segermålet. Efter matchen kom Peppe Ahlund fram till mig och sa: Härligt Lasse – nu blir det ett par nya jeans i veckan.

Jag fattade ingenting. Tills det visade sig att det var 100 kronor i segerpremie som gällde i B-laget, och ett par jeans kostade väl ungefär så på den tiden.
Mitt första mål i Allsvenskan gjorde jag också – märkligt nog – med skallen. Jag nickade in 2-2 efter hörna mot BK Derby hemma på Stadion 1977. Mest minns jag hur Tommy Berggren lyfte upp mig i skyn och sprang runt med mig ett bra tag efteråt. Oerhört pinsamt då – skitkul i dag – 45 år senare.

Det blev sju säsonger i Allsvenskan innan vi åkte ur högsta serien 1981. Just det året mötte vi IFK Göteborg på Ullevi i tredje omgången – i en slags bottenfinal – då båda lagen stod på noll poäng efter två inledande förluster. Vi vann med 1-0 sedan jag krutat in matchens enda mål och som jag minns det var det enda gången jag avgjorde en match i högsta serien.

Vi åkte som sagt ut den hösten medan Göteborg – med Svennis som tränare och ett fantastiskt lag – kom på silverplats efter Öster. Hasse Backe tog över som tränare 1982 och vi missade kvalet mot Allsvenska både 82 och 83 – båda gångerna med ett ynka mål – först mot AIK och sen mot Kalmar. Två mycket bittra minnen.

På tal om bittert så fick vi en ny tränare 1985 – IFK Göteborgs guldtränare Björn Westerberg tog över. Den karln hade inte mycket till övers för mig. Jag fick inte spela en minut i de tre-fyra första träningsmatcherna under vårvintern och när jag undrade varför svarade han: ”Jag vet var jag har dig”.

Vid min sista match i DIF-tröjan fick jag hoppa in efter en skada i typ 30:e minuten av första halvlek. I halvtid meddelar tränaren att jag spelat färdigt – och jag blir alltså utbytt efter en kvarts spel. Frustrerande är bara förnamnet och dagen därpå meddelade jag styrelsen att jag inte kunde vara kvar i klubben. De förstod mig och jag fick gå vart jag ville utan att de skulle begära en krona för mig. Ett otroligt trist slut för mig efter 20 år i klubben – var av tio i A-laget.

Jag gick till IFK Västerås där DIF:s forne tränare Bengt Persson numera höll till och jag fick möta mina gamla lagpolare i två drabbningar den säsongen. Djurgården vann serien och tog klivet direkt upp i Allsvenskan.
Efter året i Västerås tänkte jag varva ner och hade nästan gjort klart med Reymersholm när Hammarby ringde och undrade om jag ville hänga med till Malta där de skulle spela en januariturnering. Varför inte – svarade jag – trots att jag skulle fylla 30 år under vistelsen på Malta. Putte Ramberg var långtidsskadad och jag gjorde stor succé som libero under turneringen och skrev på ett ettårskontrakt vid hemkomst.

Långt senare fick jag reda på att Knivsta Sandberg hade ringt Lennart Nyman och tipsat Bajen om mig. Stort av Kniven – som jag gillade skarpt efter tiden vi hade tillsammans – både i fotboll och bandy.
I allsvenskans tredje omgång 1986 mötte vi DIF – som då börjat kalla sig ”Stockholms stolthet” - på Stadion – vi vann med 3-1 – där och då fick jag min revansch – inte på Djurgården – utan på den tränare som två år tidigare förnedrat mig å det grövsta. DIF åkte dessutom, trots ett kanonlag på pappret, ur allsvenskan medan vi kom på övre halvan.

Säsongen 1987 tog Hasse Backe över som tränare i Hammarby och jag kände att jag förmodligen inte skulle ta en plats i startelvan och bestämde mig framåt vårkanten för att gå till IFK Eskilstuna i näst högsta serien. Återigen blev det dubbla matcher mot de gamla polarna i Djurgården – vi ledde serien efter vårsäsongen, men DIF klättrade förbi under hösten och gick upp i Allsvenskan.

Året efter kom vi återigen tvåa i division ett, nu efter Örebro och under mina två sista säsonger i Eskilstuna hamnade vi på undre halvan i tabellen. Efter fyra säsonger med ”Blåtopparna” i näst högsta serien blev det en säsong i City, tre i BK Sport, två i Skogstorp, en i Standard, en i Rasbo IK (Uppsala) innan jag avslutade i division 7 med Östermalm.

Jag har således spelat i alla divisioner från Allsvenskan till 7:an och gjort mål i alla utom 3:an. På äldre dagar har jag fått nöjet att delta i Djurgårdens veteraner på olika platser runt om i landet – mycket uppskattat från min sida och ett stort tack till suveräne Pelle Kotschack för det.

Djurgårdens A-lag på besök på Barnens ö. Från vänster på övre raden: Lasse Stenbäck, Björn Alkeby, Tommy Berggren Tommy Davidsson. Från vänster på nedre raden: Birger Jacobsson, Vio Knezevic och Ronald Åhman.

I unga år spelade jag ishockey i kvarterslaget Getingarna – det gick så bra att Djurgården värvade hela laget så under två säsonger representerade jag mitt hjärtas förening i hockey. Det blev dessutom flera säsonger i DIF:s A-lag i bandy med spel i bland annat landets näst högsta serie. Bland lagkamrater där kan nämnas fotbollsstyrelsens Rolf Fransson som brysk back, Knivsta Sandberg som hårdskjutande mittfältare och Putte Ramberg som snabbskrinnare på topp.

Supporterkulturen har ändrats en del sedan min aktiva tid och jag har ett roligt minne från Valhallavägen säsongen 1986. Jag spelade i Hammarby då och hade sett DIF i en match på Stadion. När jag och polare Måving var på väg därifrån fick några DIF:are syn på mig och började skandera ”JÄVLA SVIKARE” – flera hängde på och snart var det 20-30 man som stod där och skrek. Måving tyckte att vi skulle dra, men jag gick fram till skocken och drog min story lite snabbt – när det var klart och vi knallade iväg hördes en kör som skrek: LASSE STENBÄCK, klapp, klapp, klapp. Det var mäktigt och polare Måving drog alltid den storyn när vi träffades.

Slutligen: jag brukar säga att ingen svensk fotbollsspelare har varit närmare än mig att spela en A-landskamp utan att göra det. På vinterturnén till Fjärran Östern i slutet av 70-talet spelade jag tre inofficiella landskamper, bland annat mot Irak, i Bagdad. Efter VM i Argentina satt jag på bänken i en landskamp mot Finland på Eyravallen i Borås, utan att få hoppa in. Hösten 1978 skulle jag få spela från start i en landskamp mot Danmark, veckan före trampade jag på en läskedrycksflaska i omklädningsrummet på Råsunda efter ett derby mot Hammarby och blev borta från fotbollen i ett halvår.

Ruggigt stark trio i Blåränderna 1978. Från vänster Tommy "Baloo" Berggren, Lasse Stenbäck och Anders Grönhagen.

Fast i dag är jag lika glad ändå och det där bittra slutet på min karriär i Djurgården är jag också tacksam för i dag. Utan det hade jag förmodligen inte hamnat i Eskilstuna, sannolikt inte fått chansen att arbeta som journalist i 20 år och absolut inte träffat min sambo Ursula.
 
Det här är ett smakprov ur en kommande antologi om
Djurgårdens ungdomsfotbolls historia.
Vill du bidra? Läs mer här.

Läs mer om projektet kring ungdomsantologin här!

Senaste nytt
Fler nyheter