Virvelvindens SK - en stark kraft i DIF:s ungdomshistoria

 

Det fanns ett stort intresse för bollsparkande ungdomar tack vare AT-Cupen. Den arrangerades av Aftontidningen åren 1943-1956. Expressen tog över arrangörstävlingen 1957 där ishockeyn var först ut och därefter fotbollen 1958. I S:t Eriks-Cupen, eller ”Sanktan” i folkmun, formades redan från början många framgångsrika spelare både från storklubbarna och inte minst från kvartersklubbarna.
 
Djurgårdens IF hade ett juniorlag tidigt. Det första juniorlaget bildades redan 1916 och många framgångar skördades redan när seklet var ungt. Däremot var pojkfotbollen rätt så skralt representerad. Endast något enstaka lag representerade DIF i A-, B- och C-grupperna i Sanktan på 50- och 60-talet.

Virvelvindens SK från Björkhagen var en mycket framgångsrik klubb. Den bildades 1960 av eldsjälen Bertil Pilö, och hade framgångar både i hockey, fotboll och handboll. Klubben växte snabbt och hade näst flest lag anmälda efter Hammarby IF i S:t Eriks-Cupen 1963. I C-finalen samma år var Virvelvinden det ena finallaget. Laget hade slagit ut Hammarby i semifinalen och mötte AIK i finalen, en final som AIK vann med 2-0.
Inför finalen var det stor uppmärksamhet i Expressen kring Virvelvinden och familjen Pilö.

Det blev huggsexa om de talangfulla spelarna från Virvelvindens SK. Det var inte så konstigt eftersom de hade gjort stort intryck, inte minst på AIK som ville värva de bästa spelarna i laget. I Virvelvinden fanns bland annat de kommande allsvenska spelarna Kjell Samuelsson och Lasse Pilö och hela laget gick till Djurgården.
– Vi fick ett bra erbjudande från Djurgården som lovade ta hand om alla spelarna, berättade ordförande Bertil Pilö till arrangörerna. Expressen kommenterade övergången så här: "Det är på sätt och vis tråkigt när något sådant här händer. Virvelvinden var en färgklick i S:t Eriks-Cupen. Men samtidigt måste man förstå att ledarna bara vill grabbarnas eget bästa. Resurserna är ju helt annorlunda i en storklubb än i ett litet kvartersgäng."

Flickfotbollen hade ännu inte kommit in som en del i seriesystemet, men Virvelvindens SK blev kända som pionjärer med två flickor i laget 1962. Virvelvindens C-pojklag förstärktes med Ing-Britt ”Bitte Bennerståhl och Margareta Hultgren. ”Är det ont om spelare?” frågade sig många. ”Inte alls,” svarade ordförande Bertil Pilö. Han förklarade vidare att tjejerna är bäst i laget och utan dom skulle vi inte göra oss gällande i serien. Det fanns ingen paragraf i regelboken om att flickor inte fick delta. Först 1969 kom flickfotbollen in i Sanktan med egna serier.
(Fakta från boken S:t Eriks-Cupen 50 år)
 
Bertil Pilö blev en viktig ledargestalt inom Djurgårdsfamiljen både inom hockeyn och fotbollen. Han intog en roll som överledare inom föreningen. Vid en intervju med Bertils söner nyligen, Ulf och Lasse, berättar de att han tillsammans med Filip Karlsson, som hade många år som ledare för juniorerna, drog upp riktlinjerna för ungdomsverksamheterna.
 
Bertil hade ett eget företag inom idrottspriser, och hade därför ett naturligt brett nätverk inom idrottsrörelsen. Han sågs ofta ute på Barnens Ö där han följde kolloverksamhetens fotbollsserier och hade därmed koll på talanger. Inte omöjligt att han också försedde Barnens Dag-verksamheten med priser, pokaler, plaketter och diplom.
 
Intressant var också att fråga sig vad som ingick i överenskommelsen med Djurgården. Att spelarna från Virvelvinden skulle få meriterande tränare ingick nog i dealen med tanke på att Karl-Erik ”Cacka” Andersson, Kaj Wieståhl, Lars-Åke Thorslund och Roland Böölja var tränare och ledare för såväl Lasse Pilö som äldre brodern Ulf i tonåren.
 
Bägge sönerna, Ulf född 1948 och Lasse Pilö född 1952, var mycket duktiga i både fotboll och hockey. De var med i flera Sanktan-finaler och fick flera utnämningar som ”bäste man på plan" och var medlemmar i ”kanonklubben” för spelare som gjort målrekord.
 
När jag, Johan Werner, och Bosse ”Bagis” Andersson möter dessa herrar på Café Prinsen i Strängnäs så har de med sig två pärmar med urklipp från sina idrottskarriärer. Det framgår tydligt en fin syskonkärlek mellan bröderna Pilö. Lillebror Lasse lyfter gärna fram storebrors idrottsframgångar. Bröderna bor grannar sedan flera år tillbaka en bit utanför Strängnäs, där föräldrarna bodde på granntomten så länge de var i livet.
 
Att få ta del av deras framfart och minnen är verkligen fina idrottssagor. Lasse spelade också hockey i unga år med DIF och vann Sanktan tillsammans med bland annat Mats Waltin. Brodern Ulf satsade fullt ut på hockeyn efter juniortiden. Han var spelare i A-laget men också tränare och styrelseledamot i DIF hockey. Sedan fortsatte han sin spelarkarriär i Nacka HC.
 
För Lasse blev det fokus på fotbollen med Allsvenskt spel i DIF, men valde att spela för Nyköping BIS, då han fick blygsamt med speltid i A-laget. I serien under Allsvenskan gjorde han stor succé som skyttekung under många år i ”Bissarna”. Lasse avslutade sin fotbollskarriär i Västerhaninge.
 
Ulfs bästa minne var när han och Claes-Ove Fjällby spelade i Nacka och blev utlånade till Sparta Prag i Ahearne Cup, då de saknade spelare – det var DIF som tipsade. De fick även följa med och representera i Finland mot kanadensiskt motstånd. Det var stort och blev rubriker i pressen: ”Två svenska divisiono 2-spelare slog ut Kanada".
 
Noterbart är att Virvelvindens pojkar födda 1948 och 1952 också fick uppleva framgångar i JSM. 1966 nådde man semifinal mot Malmö FF och Djurgårdens juniorlag (födda 1952) gick till final i Allsvenska ungdomscupen 1970 och förlorade där mot IFK Eskilstuna med 1-0. I laget fanns fyra blivande allsvenska spelare - Björn Alkeby, Tommy Davidsson, Per-Olof Erixon och Lars Pilö.