Företag

1950-1959

Med "Knivsta" mot nya guld

50-talet

Kanske borde varje djurgårdare varje dag ägna en hedrande tanke åt Tore Jansson, Djurgårdens reservlagsledare i början av 1950-talet. Det var nämligen Tore som upptäckte Gösta ”Knivsta” Sandberg.

Sandberg jobbade på Postgirot och som åskådare till en match med företagets korplag gjorde Tore Jansson den fantastiska upptäckten. Han meddelade ledare i klubben med högre ansvar och mandat om fyndet – och raskt var ynglingen från Knivsta i Uppland klar för DIF. Bara 19 år gammal debuterade ”Knivsta” i A-laget 1951 i en match i Svenska Cupen. Den alltid arbetsstarka och humörfriska yttern blev kvar i DIF fram till 1966 och vann längs vägen fyra SM-guld, tog OS-brons 1952 och gjorde 52 A-landskamper. Redan innan karriären var avslutad ansågs han vara ”Mr Djurgården”, den allra största av alla djurgårdare genom alla tider. Än i dag äger ”Knivsta” (1932-2006) det hedervärda epitetet.

Knivsta Sandberg utmanar målvakten i Degerfors
Knivsta Sandberg utmanar målvakten i Degerfors

 

Men 1950-talet var förstås inte enbart ”Knivstas” årtionde. Det var ett årtionde då Djurgården blev vassare än någonsin tidigare, både organisatoriskt och på planen, och hade den ena färgstarka profilen efter den andra i laget. I början av decenniet växte flera av den senare delen av 1940-talets stjärnor – ”Cacka” Andersson, Birger Stenman, Hans Andersson (sedermera Tvilling), Nils Cederborg etc – till sig än mer och i höjd och i samband med värvningen av ”Knivsta” lockades också John ”Jompa” Eriksson in under DIF-fanan.  

”Jompa”, en reslig och målfarlig center från Värtan, blev också med tiden något av en legendar i klubben. I 1950-talets Djurgården fanns ytterligare en drös med spelare vars namn än i dag nämns med stor respekt, exempelvis ”Sigge” Parling, Arne Arvidsson, Sven ”Tumba” Johansson, Lars Broström, Birger Eklund, Olle Hellström, Stig Gustafsson, Hans Mild, Lennart  ”Foppa” Forsberg och Bernt ”Sump-Hugo” Andersson.

1951 försvann däremot Hans Jeppson, spelaren som var den allra främsta härföraren i klubbens jakt på permanent allsvensk standard. Jeppson kom till Djurgården 1949 och på 39 allsvenska seriematcher gjorde han 35 mål innan han blev proffs i Napoli i Italien. När Jeppson långt senare blickade tillbaka på sin karriär sa han i en intervju med journalisten Lars-Gunnar Björklund:  
– Tiden i Djurgården var roligast. Innan djurgårdstiden var jag för ung och grön, efteråt blev allt så allvarligt. Mycket pengar var inblandade och fotbollen i Italien är ju religion. Tänk  vad mycket jag hann med under mina djurgårdsår! VM-brons i Rio 1950, ligaspel för Charlton i London, tolv landskamper, seger mot England – och jag hann ändå spela bra tennis.

I början av 1950-talet landade Djurgården på tämligen blygsamma allsvenska tabellplaceringar. Den waleiske tränaren Dai Astley fick aldrig riktigt ut allt ur den starka spelartruppen. Men säsongen 1954/55 lyckades DIF hela vägen – för första gången på 35 år. Nya tränaren Frank Soo (engelsman med rötter i Hongkong) hade ett inslag i sin träning som ingen av hans företrädare i klubben haft: hårda fyspass som gav spelarna både ork och stenhårda kroppar för matchernas samtliga 90 minuter.  

Djurgården gjorde en kanonsäsong och inget motstånd kunde hindra de blårandiga från att bli svenska mästare på vårkanten 1955. Bland annat spelade DIF 16 seriematcher i följd utan nederlag. I den sista matchen innan vinteruppehållet var sviten på väg att brytas. Med sex minuter kvar att spela ledde hemmalaget Kalmar med 1–0 då ”Knivsta” Sandberg klippte in två bollar, den andra i matchens absolut sista sekunder. Än en gång visade DIF en oerhörd styrka.  
– Jag var punktmarkerad av Kalmars Kalle Herrlin och han var inte världens snällaste. Rätt som det var tröttnade jag och sparkade Kalle därbak, där ryggen byter namn. Jag fick en varning, förstås, och blev på ännu sämre humör - och ännu mer tänd, sa ”Knivsta” Sandberg i en intervju.  

Trots att DIF bara vann en av de fyra sista matcherna blev marginalen till tvåan Halmstads BK fyra poäng, så överlägsna var blåränderna (på denna tid gavs bara två poäng vid seger). Säsongerna därpå kom Djurgården trea, femma och trea innan ”Knivsta” Sandberg & Co återigen tronade överst i sluttabellen. SM-guldet 1959 kom först efter en onödigt spännande slutomgång sedan DIF spelat ovanligt många oavgjorda matcher (tio) och dessutom slarvat bort poängen i bortamatchen mot Sandvikens IF (säsongens enda förlust). Det bäddade för en riktig rysare den 11 oktober.

Djurgården ledde serien med 31 poäng, därefter följde IFK Göteborg på 30 och IFK Norrköping på 29. På Råsunda spelade DIF och Göteborg 1–1 inför rekordpubliken 50 750 åskådare. Vid förlust hade DIF halkat ner på bronsplatsen eftersom Norrköping samtidigt fällde Malmö FF med 4–0. Birger Eklund gjorde 1–0 på straffspark redan i den fjärde minuten och Göteborg kvitterade till 1–1 i början av andra halvlek. I slutsekunderna blev det knäpptyst på Råsunda när Göteborgs ”Bebben” Johansson kom helt fri med DIF-målvakten Arne Arvidsson, men ”Bebben” sparkade i gräset och ”Arvid” kunde enkelt plocka åt sig bollen.

I guldlaget 1959 spelade: Arne Arvidsson, Stig Gustafsson, Hans Mild, Lars Broström, Olle Hellström, Sigvard ”Sigge” Parling, Sven ”Tumba” Johansson, Hans Karlsson, John ”Jompa” Eriksson, Birger Eklund och Gösta ”Knivsta” Sandberg.

Säsong för säsong

1950/51

 Djurgården hade svårt att vinna två matcher i följd och laget spenderade större delen av säsongen som ett rent mittenlag – det var aldrig någon fara för respass men heller ingen topplacering i sikte. Återigen var Hasse Jeppson, som gjorde sin sista säsong i DIF innan proffsflytten till Italien, den mest framstående spelaren och vann den interna skytteligan med 17 mål. 19- åringen Sven Johansson, sedermera Tumba i efternamn, gjorde debut och deltog i två seriematcher.  


1951/52 

Gösta ”Knivsta” Sandberg och John ”Jompa” Eriksson var två fantastiska nyförvärv, den första hämtad från Knivsta och den senare från Värtan. Den arbetsstarke Sandberg och den långe målfarliga Eriksson (handplockad som ersättare för Hasse Jeppson) fick fart på laget och blev snabbt nya uppskattade profiler. ”Knivsta” blev genast en av allsvenskans skarpaste mittfältare och ”Jompa” vann direkt den interna skytteligan. Försvararen Ingvar ”Mysing” Pettersson var en annan stark nykomling i laget. Men totalt sett var det ungefär lika uddlöst som säsongen innan – återigen hade den walesiske tränaren Dai Astley svårt att få igång laget. Blåränderna slutade sjua i tabellen.  

1952/53 

Djurgården gjorde en stark säsong och kom på allsvensk bronsplats. Och det hade kunnat blivit bättre än så. Blåränderna vann bägge matcherna mot slutsegraren Malmö FF och förlorade inte mot tvåan Norrköping, men ett självmål hemma mot Elfsborg, ett par sena insläppta mål mot mittenlagen Jönköping och Degerfors och två onödiga förluster mot Gais grusade drömmarna om en ännu bättre placering. Hans Andersson (som bytte efternamn till Tvilling under året), Gösta Sandberg, Lennart Forsberg, Folke Holmberg (värvad från Hammarby säsongen innan), Karl-Erik ”Cacka” Andersson, Berndt  Ivegren och Birger Stenman var extra framträdande i ett Djurgården som nu hade ett storlag på gång.

1953/54 

Med ”Jompa”Eriksson och Lennart Forsberg långtidsskadade och Folke Holmberg tillbaka i Hammarby fick inte Djurgården den väntade udden på sitt spel. Utan en riktig måltjuv (Hans Tvilling vann skytteligan med ”bara” sju mål) blev det heller ingen topplacering, trots att ”Sigge” Parling nu blivit rejält varm i den blårandiga tröjan och att målvakten Arne Arvidsson, hämtad från Långshyttan i Dalarna av ledaren ”Sigge” Bergh  (själv från orten), gjorde en strålande debutsäsong.

1954/55 - Första guldet på 35 år 

Så tog så Djurgårdens IF sitt första SM-guld på 35 år och det första i modern tid. Nye tränaren Frank Soo fick sådan fart på Djurgården att laget vann flest matcher (14), förlorade minst (3), gjorde flest mål (53) och släppte in minst (27). Det betydde att segermarginalen till slut blev fyra poäng. John Eriksson var tillbaka i storslag och var ständigt aktuell för landslagsspel. ”Jompa” gjorde 19 mål och fler hade det blivit om han inte på grund av en komplicerad  benskada missta de fem sista seriematcherna. Publiken uppskattade Djurgårdens framfart och klubben kunde redovisa det bästa publiksnittet på fem år – 19 010. Lagets stora regissör och pådrivare var förstås Gösta ”Knivsta” Sandberg och lite i skymundan gjorde två försvarare – Stig Gustafsson (från Hagalund) och Hans Mild (egen produkt) – debut. Båda två skulle snabbt bli starka DIF-profiler.

1955/56 

Djurgården var relativt länge med i guldstriden och förlorade bara en poäng till guldlaget IFK Norrköping. Men problem med Malmö FF och IFK Göteborg (endast en poäng på fyra matcher) och derbymatcherna (fyra av åtta poäng) fick till följd att det slutligen inte blev mer angenämt än en tredjeplacering för de regerande mästarlaget. Sven Johansson satsade för första gången ordentligt även på fotboll (han var redan landslagsstjärna i ishockey) och gjorde 14 mål på 18  spelade matcher.

1956/57 

Djurgården, med före detta målvakten Kjell Cronqvist som ny tränare, blev varken fågel eller fisk den här säsongen. Med enda målet avgjorde visserligen Sven ”Tumba” Johansson ett par matcher, men DIF hade förhållandevis svårt att göra mål och att hålla i och avgöra matcherna (3–0 hemma mot Norrköping blev exempelvis 3-4. DIF slutade sexa, elva poäng från guldet, och fansen fick i stället gotta sig åt att derbystatistiken – tre av fyra  fullpoängare – och att Lars Broström, Hans Karlsson och Olle Hellström var lovande nykomlingar i laget.

Sven Tumba avlossar ett skott
Sven Tumba avlossar ett skott

1957/58 

 

Ungraren Lajos Szendrödi var ny tränare och det blev bättre fart på Djurgården igen. DIF slutade som  allsvensk trea, nu när 33 matcher spelades eftersom seriesystemet lades om till vår/höst. I stort sett samma lag mönstrades som säsongen innan – och med ”Jompa”  Eriksson (15 mål) och Birger Eklund (13) tillbaka i bättre form. Det stora utropstecknet var dock Åke Rydberg, en ung anfallare som fortfarande läste på gymnasiet. Rydberg gjorde 10 mål på 21 matcher och spåddes en lysande framtid, men valde senare spel i DIF:s hockeylag och fotboll i IFK Stockholm.  

1959 - Guld igen för Djurgården

Men det satt hårt inne. På övertid inför 48 894 (fortfarande publikrekord) på Råsunda dribblade IFK Göteborgs  vänsterinner Bertil ”Bebben” Johansson helt fri och skulle med matchens sista spark göra 2-1 - men Arne Arvidsson tog det luriga skottet. Med en poäng tillgodo på även IFK Norrköping lyfte det blårandiga guldjublet mot himlen. Djurgården gjorde en kanonsäsong och hade kunnat avgöra gulddramat långt  tidigare om man brutit ovanan att spela oavgjort tio (!) gånger. Nu förlorades å andra sidan bara en match och endast 20 mål släpptes in, så DIF var onekligen värdiga mästare. Sven ”Tumba” Johansson och Gösta ”Knivsta” Sandberg stod för 43 procent av DIF:s målskörd, tio mål var.

Dagens nyheters förstasida efter guldet 1959
Dagens nyheters förstasida efter guldet 1959

Interna skyttekungar

1950/51 Hasse Jeppson 17.
1951/52 John Eriksson 10.
1952/53 Hans Andersson, Lennart Forsberg 10.
1953/54 Hans Tvilling 7.
1954/55 John Eriksson 19.
1955/56 Sven Johansson 14.
1956/57 Sven Johansson 9.
1957/58 John Eriksson 15.
1959 Sven Johansson, Gösta Sandberg 10.