Startskottet för den blårandiga damfotbollen - de första åren.
1968
Historien börjar 1968. Aina Ekvall, som 1962–71 var damsektionens ordförande och också ledare för damernas handbollslag, blev uppringd av Gösta ”Knivsta” Sandberg som i sin tur fått en fråga från kvällstidningen Expressen. Tidningen hade uppmärksammat damfotbollens framväxt i Västergötland.
I spetsen gick Öxabäcks IF, de gulsvarta från Marks kommun som satt upp sitt lag 1966 och inför 1968 fått Västergötlands Fotbollförbunds informella stöd att starta en damserie. Öxabäck var bra och förlorade sällan. Den nya sexlagsserien skulle man ta hem efter tio matcher utan poängförlust och 67–2 i målskillnad.
Expressen hade ägnat Öxabäcks IF stort utrymme. Redaktionschefen Sigge Ågren vädrade ett stigande allmänintresse och bad Stig Hagberg, tidningen riksredaktör i Borås och rutinerad idrottsledare inom bordtennisen, att skrida till verket. Tillsammans sökte Öxabäck Fan Club och tidningen motstånd utanför distriktet.
Planen var att ordna en förmatch till landskampen Sverige–Danmark på Råsunda den 27 juni. Tidningen skulle stå för resan. Men gick det att hitta motstånd i Stockholm? Hagberg fick napp hos Djurgården. Aina Ekvall tackade ja utan att konsultera vare sig DIF:s Överstyrelse eller damsektionens övriga ledamöter.
Haken var att DIF inte hade något lag. Men man hade förvisso ett duktigt handbollslag. DIF-tjejerna hade vunnit JSM 1967 och A-laget hade tagit en plats när damhandbollen inför 1967/68 äntligen fick en spets på sin seriepyramid i form av tre Division I-grupper, där södra landsändans bästa lag ingick (Östra, Västra och Södra). Fyra av tio lag i Östra gruppen kom från Stockholm (DIF, Bolton, Artemis och Lunden). DIF slutade trea i sin grupp. Många DIF-tjejer dubblerade med spel i föreningens bandylag, där IK Göta var huvudrivalen. Men dambandyn hamnade ofta i kläm när det var milda vintrar.
Aina Ekvall hade alltså omedelbart sett att hennes tjejer borde kunna omskolas till fotbollsspelare. Matchen låg nära i tid och spelarnas måste förberedas genom att till exempel få lära sig reglerna. Den saken tog herrarnas tränare Gösta ”Knivsta” Sandberg på sig. Han ledde två träningar tillsammans med ett par av sina herrspelare. Tjejerna fick bekanta sig med bollen, prova ut riktiga skor och göra sig hemmastadda på den stora planen.
På Råsunda fanns 14 000 åskådare som serverades denna damfotbollsmatch över 2 x 20 minuter som förspel till landskampen. Öxabäck föregicks av sitt rykte som oslagbara och de vann mycket riktigt matchen, om än bara med 2–1. DIF:s målvakt Anneli Hellberg var mycket duktig. Margareta Ekvall (Ainas dotter), då 21 år gammal, gjorde DIF:s mål och kommenterade långt senare: ”Jaha, var det inte svårare än så. Det var väl det som födde intresset [för att spela fotboll].”
DIF-damerna fick blodad tand av all uppmärksamhet kring premiärmatchen och fortsatte spela vänskapsmatcher under sommaren. Inför herrarnas U23-landskamp mot Finland i Uppsala mötte man Enköpingslaget Litslena (1–0). Det spelades också matcher mot bandyrivalen IK Göta (1–1) och mot handbollstjejerna i Bolton (2–0) och IK Tellus (0–0).
Ur damsektionens verksamhetsberättelse:
”Efter denna match [DIF–Öxabäck] blev hela Sverige intresserat av damfotboll och telefonen hemma hos Aina Ekvall gick varm. [- - - ] Nu måste vi ägna oss åt handboll ett tag men framåt våren blir det förmodligen returmatch mot Öxabäck som påstår att deras publikrekord kommer att ryka all världens väg när vi kommer dit och spelar.”
Spelartruppen
Målvakt
Anneli Hellberg
Utespelare
Christina ”Stina” Andersson
Margareta Ekvall
Kristina Gustavsson
Elisabeth Pettersson
Angelie Robén
Anna Skoglund
Marie Svensson
Christine Thorhede
Ann-Marie Thorsén
Britt-Marie Thorsén
Tränare Gösta Sandberg
Lagledare Aina Ekvall
1969
Stockholms Fotbollförbund behandlade i december 1968 skrivelser från DIF, IK Göta och Årsta AIK, som ville att förbundet skulle acceptera damfotbollen och ta den under sina vingar. Några veckor senare bestämdes att Stockholm under 1969 skulle få en ”försöksserie” för damer.
DIF-damerna tränades nu av Claes Bergwall, som tidigare haft hand om damjuniorlaget i handboll. Damfotbollslaget var dock inte intakt. Några av premiärspelarna tog lätt på fotbollen. Men när träningen drog igång i ballongtältet på Stora Mossen dök det upp nya spelare.
I det sammanhanget är det värt att nämna att både Stockholms studenter vid universitet och högskolor under några år hade spelat sjumannafotboll på Gärdet. Även ungdomsgårdarna runt stan hade haft sjumannaspel för tjejer. Ungdomsgårdarna hade tillgodosett ett behov som fanns eftersom ungdomsturneringen S:t Erikscupen inte släppte in tjejerna förrän 1969. Det fanns alltså relativt gott om tjejer som ville spela fotboll och som också hunnit lära sig spelet genom att så långt det var möjligt spela med killar.
Siv Karlsson och Eja Magnusson var två av tjejerna från handbollslaget som fortsatte. Bland nykomlingarna fanns Agneta ”Agnes” Pettersson och Sirpa Väyrynen, som spelade handboll tillsammans för Bolton, en klubb som inte gick vidare med damfotbollen. Nya var också bland andra Kristina (Kicki) Westin samt systrarna Christina (Stina) och Yvonne Andersson liksom Ulla Bjerkhaug (16 år) och Marie Svensson.
Djurgården vann Stockholmsförbundets försöksserie utan poängförlust. IK Göta var den främsta utmanaren. Men damfotbollens vardag uthärdades i skymundan. Några tiotal åskådare kunde räknas in till matcherna, om man nu inte spelade förmatch till herrarna.
Förutom serien spelade DIF också några uppmärksammade vänskapsmatcher. Ett besök på Gotland gav två segrar mot Visby AIK (5–0 och 17–2) och returen mot Öxabäck, i 30-gradig värme inför 500 åskådare, slutade 3–2 till de gulsvarta. I oktober kom Ulricehamns IF på besök (4–0 till DIF). Djurgårdstjejernas status var hög – de nämndes som tvåa i landet efter Öxabäck.
Spelartruppen
Målvakt
Anneli Hellberg
Utespelare
Christina Andersson
Yvonne Andersson
Ulla Bjerkhaug
Yvonne Kammeryd
Siv Karlsson
Gunilla Lundqvist
Eja Magnusson
Agneta Pettersson
Angelie Robén
Yvonne Stellnert
Jill Svensson
Marie Svensson
Eva Wendt
Kicki Westin
Sirpa Väyrynen
Tränare Claes Bergwall