Gästkrönika: Mötet mellan lagen i mitt hjärta

Gästkrönika inför onsdagens cupmatch mot Eskilsminne av Adrian Andersson. Djurgårdens IF kom ganska tidigt in i mitt liv. Hockey var det stora intresset som grabb, trots att jag själv spelade fotboll och aldrig hockey. Avsaknaden av lag på hög nivå i Helsingborg, där jag kommer ifrån, i kombination med att Stockholm alltid setts som en drömstad av mamma och mig, gjorde att det föll sig naturligt att följa Djurgårdens IF. Jag minns hur jag med spänning och förväntan varje dag satt och kollade Elitserietabellen på text-tv och hoppades på guld. Ett annat starkt minne är mina försök till flipp-passar på fritidsgårdens streethockeyplan med #23 Lindquist på ryggen av min DIF-tröja. Så småningom växte det stora intresset även in i Djurgården Fotboll och allteftersom jag blev äldre byttes text-tv ut mot säsongskortet på TV-boxen och resor till matcherna. Jag har både skrikit ut min kärlek i en Superettan-match på Landskrona IP och sprungit in på Gamla Ullevis innerplan för att fira det allsvenska guldet 2005. Jag har sjungit fram laget på Hovet och i Globen-derby, men jag har också fällt en tår framför TV:n när degraderingen till Hockeyallsvenskan var ett faktum 2012. Ni förstår; livet som supporter kan vara väldigt upp och ner, men kärleken finns kvar. Efter att ha inlett min fotbollskarriär i Råå IF som 5-åring bytte jag sju år senare till det gulblå-randiga laget Eskilsminne IF. Från en liten gemytlig klubb med fin historia till Skånes största fotbollsförening sett till antalet lag. Många fina år i ungdomslagen under ledning av underbara Christer ”Dutten” Engdahl ledde till seniorspel med A-laget i Division 5 som 18-åring. Med ena foten i Division 6 efter att ha förlorat första matchen borta i kvalspelet tog vi oss samman och vann hemma med 4-0. Här börjar den fantastiska resan där vi mellan 2006 och 2012 bara blir bättre och bättre för varje år och tar oss från botten av Division 5 upp till Division 2. Här lämnar jag föreningen för studier i Jönköping, men jag är oerhört glad över att ha fått vara med om denna resa. Graden av ångest över att missa att spela matchen mot Djurgården behöver jag nog dock egentligen inte ens nämna. Jag har fått äran att representera Eskilsminne IF tillsammans med många fantastiska fotbollsspelare, samt lära känna alla otroliga människor som är involverade i föreningen. Eskils (av någon anledning skriver man Eskils, men säger Eskil) är en speciell klubb med oerhört många eldsjälar som brinner väldigt starkt för klubben. Detta är något som sticker lite i ögonen hos lokalkonkurrenterna och de som själva inte är i föreningen, t.ex. Henrik ”Henke” Larsson, som bekant finns hos rivalen i Mordor på andra sidan häcken. Enligt rykte brukar han och flera andra lite elakt kalla Eskils för ”Sekten” på grund av detta. Eskils är idag en välmående förening. Detta mycket tack vare Eskilscupen som man med Tommy Billqvist som högsta höns och en enorm ideell kraft har byggt upp från noll till en av Sveriges största ungdomsturneringar. Ambitionerna från klubbens sida är tydliga; resan genom seriesystemet ska fortsätta. 2013 har dock inte blivit riktigt som man tänkt sig. Med ny tränare och flera nya spännande namn i truppen, var det tydligt att Eskils inför säsongen rustade för uppflyttning. Efter tveksamma resultat fick tränaren gå redan efter åtta omgångar, men laget har fortsatt att underprestera stundtals även efter hans uttåg. Istället för toppstrid är det slaget om 4:e platsen och kampen om att vara bäst i stan efter HIF som man får rikta in sig på i höst. Även Djurgården fick en ny tränare efter en katastrofal start i Allsvenskan. Nye tränaren Høgmo har fått struktur på laget och dessutom har laget kryddats med några intressanta spelare som Prijovic och Radetinac i sommar. Hoppet om att slå förra årets 9:e plats lever fortfarande och för första gången på länge känns både truppen och spelet väldigt lovande inför framtiden. Snart är vi tillbaka i toppen! Matchen på onsdag kommer uppenbarligen att frambringa en och annan förvirrad känsla hos mig. Min flickvän vägrar vara i samma rum som mig när Djurgården spelar av rädsla för tinitus och arga utbrott. Nyligen förstörde jag även en mysigt planerad picknick på grund av att jag var ledsen och fullständigt uppgiven efter en Eskilsförlust. Någonstans ska alla dessa känslor mötas på onsdag och givetvis finns jag då på plats på vackra Harlyckans IP. Jag kan tänka mig att detta är något som måste vara extra skönt för fystränare/massör Olle Lindström, som jag vanligtvis tvingar att skicka sms vid mål och andra händelser i matcherna, live direkt från bänken. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på onsdag, men i slutändan tror jag att det handlar om hur man väljer att se på livet. I vanliga fall är jag ganska pessimistiskt lagd och det är sällan jag på förhand går in med inställningen att ”idag blir det vinst”. Just i detta fall ska jag dock försöka se matchen så optimistiskt jag bara kan och tänka att oavsett vad resultatet blir och vem som vinner, avancerar laget i mitt hjärta till nästa omgång i Svenska Cupen. Adrian Andersson