Grattis Sven Lindman!

Gits Olsson, kåsör och författare, gjorde följande spaning i tidningen Se 1973:

Stockholm är sig inte likt.
Det har t ex hänt nånting med Djurgården. Dom sparkar in tre segermål på AIK. Det är inte likt Djurgården.
Det har hänt nånting med fotbollen över huvud taget. Spelarna som gjorde’t i Djurgårn hette i sportreferaten Harry Svensson, Arne Skotte, Håkan Stenbäck och Sven Lindman. Det är inte likt sportreferaten.
Förr i tiden hade dom hetat Snöret Svensson, Rajtan Skotte, Knoppen Stenbäck och Knölen Lindman.”

Men Sven Lindman har aldrig kallats Knölen utan har alltid varit Svenne. Men ingen svenne i bemärkelsen ”Medelsvensson”, det vittnar hans karriär som startade i IF Uven i Ormsjö om. 1979 var DIF uppbjudna till ”Snake Lake City” under sommaruppehållet och gudarna ska veta att det perifera läget, 70 mil nordväst om Stockholm och 25 mil västerut från Umeå, skapar en speciell stämning. Det var här, i en by med några hundra invånare, som bröderna Lindman växte upp: Ola äldst, Sven mellanbroder och så den yngste, Jörgen. De två senare blev båda så småningom allsvenska spelare i DIF, Ola hängiven supporter.

Att Svenne skulle bli något extraordinärt stod klart tidigt: elegant och slitstark är en ovanlig kombination, lägg därtill egenskapen målskytt så förstår du att möjligheterna var uppenbara tidigt. Det märkte Lycksele IF som lockade över talangen 1961. ”Tvärränderna”, på den tiden i div. II Norrland, var ett topplag under de fyra åren Svenne spelade där, inte minst tack vare hans förmåga att producera mål. Ryktet spred sig och 1965 kontaktade DIF talangen med den känsliga vänsterfoten som bestämde sig för att flytta till huvudstaden, men först efter att Lyckseles seriespel var över för säsongen. Vilket ledde till den lite udda situationen att Svenne debuterade i Allsvenskan i den näst sista matchen 1965 – förlust mot Malmö FF på Råsunda. Han skulle sannolikt ha behövts tidigare eftersom vi ”bara” hamnade på en åttondeplats, regerande mästare som vi var.

Ganska exakt ett år senare på Råsunda var det betydligt festligare: bilden som du säkert sett många gånger tidigare där ”Knivsta” bärs i guldstol efter att vi besegrat IFK Norrköping med 3-0. Förste målskytt? Ja, just det:
– Det var en knorr i första krysset. ”Åby” Eriksson, då tränare, var galen på målvakten Bengt Lindström som han ansåg skulle tagit frisparken. Men han kanske var psykad – jag hade ju mött Lindström tidigare då han stod i Östersund och gjort mål på honom flera gånger…

Vid det här laget var talangen inte bara lovande, han var en fullfjädrad allsvensk spelare med imponerande 12 mål och t.o.m. svensk mästare. Karriären kunde bara gå åt ett håll.    Det gjorde den också, men inte helt utan en del överraskningar på vägen.

Som när Rapid Wien, Österrikes mest framgångsrika klubb genom åren, hörde av sig. Men egentligen var det via en s.k. mellanhand och inte vilken förmedlare som helst:
– Det var Arne Strömberg, tränare i DIF Hockey och tillika Tre Kronor, som kontaktade mig och påstod sig ha bra kontakter i Wien. Och det hade han…
– Lite märkligt val av agent!
– Ja, det kan tyckas så men det visade ju sig att Strömberg hade rätt kontakter – men hur vet jag inte.

Herrn Lindman aus Ormsjö (borde bli Schlangesee på tyska) blev Österrikes bäst betalde spelare i en liga som höll hög klass. Inte som Bundesliga, men inte långt därifrån.
– Tekniskt sett var de likvärdiga tyskarna men saknade fysiken. Jag som var van med fyspassen från Liljansskogen sprang ifrån alla varje gång. Det slutade med att jag fick springa med blyväst för att jämna ut styrkeförhållandena lite. Oj, oj, oj vad märkligt!

På den tiden tilläts bara två utländska spelare och eftersom det var tre som slogs om två platser blev det tuff konkurrens. Läget blev kärvare när svensken skadade ett ledband i vristen på en tennisbana (!) – inte nog med det: hemlängtan tilltog.

Svenne beslutade sig för att återvända till Sverige och Djurgården. Där startade rehabiliteringen av den besvärliga skadan, men det tog tid och det var det något som det var ont om. Sverige hade kvalificerat sig för VM i Mexico och Svenne som debuterat i landslaget redan 1967 hade varit given i truppen, men skadan satte stopp för VM-deltagande. Den gången.

Istället satsade den målinriktade Lindman på en civil utveckling och sökte in på GHI, tillsammans med bland andra. Anders Gärderud och handbollsgeniet ”Kutte” Kjell.                                       
– Den tvåårsperioden var den jobbigaste i min karriär. Det var oerhört roligt och stimulerande men också idrott dygnet runt, fan i mig!

Men är det någon som ska klara av fysiska och psykiska besvärligheter så är det den då trettioårige Sven Lindman, som helt sonika får för sig att han till varje pris ska med i VM-truppen 1974. Har Svenne bestämt sig för något så brukar det bli så. Och så blev det, även om det inte blev någon speltid i det för Sverige så framgångsrika VM-slutspelet.

Den järnviljan gjorde att Svenne också är den meste spelaren inom Djurgårdens framgångsrika fotbollsförening: 16 säsonger och 312 matcher talar sitt tydliga språk om en kille som stått upp i ur och skur. Det är sådana historier som skapar legendarer.

Numera är födelsebarnet bosatt i Äppelbo, Dalarna. Ett samhälle som (naturligtvis) har sin egna lokala dialekt: âpâtto betyder extra bra, fin. Det är ett omdöme som passar bra in på Svenne!

Text: Ronald Åman