Företag

1990-1999

Ner och upp, upp och ner...

1990-talet blev ett, minst sagt, påfrestande, decennium för alla Djurgårdens fotbollssupportrar. Inte mindre än tre gånger åkte laget ur Allsvenskan. Seklets två första år innebar emellertid en hel del ljuspunkter och ofta ett stabilt spel av allsvensk klass. 

1990-talet år för år

1990 - 9-1 mot Bajen

I maj 1990 blev Djurgården äntligen svenska cupmästare; man vann cupfinalen på Råsunda genom att slå Häcken med 3-0 inför 3357 betalande åskådare på ett ödsligt Råsunda. Men 1990 minns alla Djurgårdare nog bäst för kvällen på Råsunda den 13 augusti då fotbollslaget tog sin största allsvenska seger genom tiderna. Att detta skedde i ett derby mot Hammarby var inte lika tråkigt som att ingen TV-kamera fanns på plats för att föreviga målen.

 

Djurgårdsspelarna jublar efter den historiska 9-1 segern mot Hammarby
Djurgårdsspelarna jublar efter den historiska 9-1 segern mot Hammarby

 

Djurgården ställde upp med följande lag i denna historiska match: Anders Almgren - Glenn Schiller, Stephan Kullberg, Jan Andersson, Leif Nilsson - Thomas Lundmark, Jens Fjellström, Nicklas Karlström, Ken Burwall - Mikael Martinsson, Peter Skoogh.


Hammarbys trebackslinje med Bo Laurenius, Magnus Lefvert och Piotr Skrobowski fick det tufft. Redan efter en minut förpassade Laurenius bollen i eget mål vilket blev nummer ett i Djurgårdens målfyrverkeri. Den spelskicklige forwarden Mikael Martinsson, som var på strålande spelhumör, väntade dock i en halvtimme innan han med två snabba mål avgjorde derbyt. Även Jens Fjellström och Thomas Lundmark blev tvåmålsskyttar medan Peter Skoogh och Nicklas Karlström nöjde sig med ett mål var. 

 

Hammarbys målvakt Per Fahlström fastnade i en bilkö på vägen hem från Råsunda och detta hade väl inte varit så farligt om inte namn, nummer och klubbtillhörighet stod att läsa på bilen till medtrafikanternas glädje. 

Publiksiffran 8768 var inte lika imponerande som målskyttet.

Intressant dock att Djurgårdens vänsterback Leif Nilsson lyckades få en varning för sabotage av spelet med fem minuter kvar att spela och ställningen 9-1.

Glädjande nog besegrades även AIK denna allsvenska säsong och det var första gången sedan 1978.

 

Segern gav Djurgården rejält med självförtroende inför fortsättningen av serien. Den dåliga inledningen av serien var dock för svag för att det skulle bli någon slutspelsplats detta år. Till slut blev det en femteplats, tre poäng efter fyran Öster. Djurgårdens placering i publikligan var än sämre vilket till stor del berodde på att Stockholms Stadion stod obrukbar på grund av ryttartävlingar. Råsunda och Djurgården var 1990 inte längre någon vidare lyckad kombination. 

 

1991 - tillbaka på Stadion och bra spel

1991 höjde Djurgården spelkvalitén ytterligare under tränaren Lennart Wass ledning. När laget dessutom fick flytta tillbaka till Stadion efter halva säsongen så kom också publiken tillbaka. Djurgården lyckades kvalificera sig till den nya mästerskapsserien genom att besegra Norrköping på Idrottsparken i den sista allsvenska omgången med 1-0 (Krister Nordin segerskytt). Djurgården varvade bra spel med bottennapp i mästerskapsserien och missade spel i Europa i årets allra sista minuter på Eyravallen i Örebro (förlust 0-1).

Jens Fjällström var årets lysande stjärna, särskilt som han ofta själv avslutade anfallen med önskad utgång. 

 

1992 - sjua och degradering

1992 är året och säsongen som alla Djurgårdare helst vill glömma. Den nye ordföranden, Bo GT Petersson från Vasalund hade ingen lätt uppgift vid klubban.

Thomas Lundin gjorde sitt första år som tränare för A-laget och nya på spelarfronten var tuffe mittbacken Ivica Cvitkusic från Kopar Ljubljana (Slovenien), unge Fred Persson från Bro IK, skyttekungen från IFK Österåker Robert Eriksson, Jonas Claesson som spenderat ett år i Spånga samt juniorerna Kristoffer "Jesse" Kindbom och Daniel Martinez som kom tillbaka till DIF efter ett år i Hammarby respektive AIK.

Allsvenskan spelades detta år med en inledande grundserie där de sex främsta gick vidare till Mästerskapsserien, vilket skulle visa sig vara ödesdigert. Det började dåligt med 1-3 mot Örebro och sedan säsongens enda hemmaförlust: 1-2 mot Trelleborg. Visserligen blev det sedan storseger med 4-0 mot GAIS men denna match följdes av säsongens största nederlag: förlust med 6-1 mot Göteborg: stora siffror som visade sig bli mycket viktiga längre fram. Förlusten mot Göteborg verkade dock som en väckarklocka för Djurgården och under de kommande åtta matcherna noterade Blåränderna endast en förlust. I denna rad fanns bland annat två oavgjorda möten med AIK (4-4 och 1-1). 

Mest spektakulär av dessa var 4-4-matchen på Råsunda där Anders Almgren i målet fick utgå strax före paus på grund av skada. Ersättaren, utespelaren Thomas Lundmark(!), fick en mardrömsstart och släppte genast in ett mål. I andra halvlek fick Lundmark lyckligtvis mindre att göra och ett respektlöst Djurgården kvitterade vid två tillfällen AIK:s ledning: det sista, 4-4-målet, sattes av nyförvärvet Robert Eriksson med tre minuter kvar att spela.

Om hemmaspelet var bra var spelet på bortaplan snudd på katastrofalt. Inte en enda seger och endast tre oavgjorda matcher i Allsvenskan gjorde Djurgården till seriens näst sämsta lag på bortaplan. Efter en hygglig vår blev sommaren sämre och förlusterna på bortaplan staplades på hög. I Allsvenskans sista omgång väntade IFK Göteborg som hade en halvdan säsong bakom sig. 6-1 mot DIF var i stort sett det enda riktigt bra resultatet, men just detta resultat innebar att sjundeplacerade Djurgården var tvungna att slå sjätteplacerade IFK med en femmålsmariginal för att nå Mästerskapsserien. Djurgården vann matchen med 1-0 (Kristoffer Kindbom) och tvingades ned i den trista Kvalsvenskan.

Allmänt ansågs Djurgården kunna promenera hem segern i Kvalsvenskan som bestod av åtta lag. Lag 1-4 fick direktavancemang till Allsvenskan 1993 och lag 5-8 fick en andra chans att kvala mot vinnarna i "höstettorna". Vattentätt sålunda trodde de flesta. Laget radade dock upp oavgjorda resultat men läget inför den sista omgången av Kvalsvenskan såg ändå ganska gynnsam ut. Det räckte med "bara" vinst mot Häcken hemma på Stadion.

Som de flesta Djurgårdare minns ville ödet annat. Djurgården gick upp i 2-0-ledning och höll ledningen länge. Men på bara några minuter förvandlades allt från himmel till helvete: två nästan identiska lobbskott över Kjell Frisk betydde oavgjort och en föga imponerande femteplats i Kvalsvenskan.

Sista chansen till nytt allsvenskt kontrakt blev sålunda kvalet mot en av höstens division I-segrare. Det blev Degerfors som föll på Djurgårdens lott.

Den första november gick första kvalmatchen och det var Djurgår'n som fick, som brukligt i kvalspel, nackdelen att börja hemma. Efter en svag och darrig första halvlek där Ulf Ottosson satte 0-1 efter 22 minuter kom Djurgården ut som ett helt nytt lag efter paus. DIF-dominansen var förkrossande och den gav också till slut utdelning i form av 1-1 genom Peter Skoogh. Senare under halvleken kom ytterligare två Djurgårdsmål i tät följd, men de borde ha varit fler med tanke på spelövertaget.

Den 7 november 1992 blev en svart dag i Djurgårdens historia. I returen på Stora Valla i Degerfors var krampen total. Oväntat stora delar av Fotbollssverige jublade när Degerfors först satte 1-0 (Ulf Ottosson) och avgjorde med 2-0 (Henrik Berger på långskott) när åtta minuter återstod. Bland Djurgårdare var det lättare att hålla sig för skratt: en hel säsong med idel knappa förluster var slut och Blåränderna fick börja om i division 1. Micke Martinsson såldes till Göteborg och Jens Fjellström till Malmö FF. Djurgårdens lag splittrades och en ny generation Djurgårdare fick ta över.

- Det gör ont i hjärtat när jag tänker på 1992, sa Jens Fjellström sju år senare och det är nog många som är beredda att hålla med.

 

1993 - Krillan i division 1

1993 spelades större delen av hemmamatcherna på Kristinebergs IP då Stadion renoverades. Hemmamatchen mot huvudkonkurrenten Hammarby IF spelades dock på Råsunda och förlusten (0-3) underströk det faktum att Djurgår'n knappast var norrettans bästa lag. Djurgården föll även i vårderbyt (1-2) mot Hammarby trots att Blåränderna tog ledningen på Söderstadion genom Thomas Johansson. Djurgården var inte ens näst bäst i norrettan utan blev även snodda på chansen att kvala till högsta serien av Vasalunds IF där en viss Bosse Andersson huserade i anfallet.

Det fanns skickliga spelare i laget som nyförvärvet Nebojsa Novakovic och den lovande backen Johan Andersson men särskilt på bortaplan var det svårt att få det att stämma. Det var uppenbart att det fanns mer kunnande i laget än vad som visades på planen. Tränaren Bosse Petterssons DIF-sejour blev därför bara ettårig och skotten/publikfavoriten Chic Charnleys tid i föreningen blev ännu kortare.  

 

1994 - total dominans och avancemang

1994 var året då Anders Grönhagen kom tillbaka till Djurgården som tränare och fick fart på laget igen.

Grönhagen var långt ifrån ensam då klubbledningen efter den misslyckade säsongen 1993 sett över truppen ordentligt: Målvakten Thor-André Olsen, en 30-åring med sju säsonger i norska Tippe-ligan för Molde och Brann, gav stabilitet mellan stolparna. Kaj Eskelinen, tidigare Västra Frölunda och IFK Göteborg - där han var allsvensk skyttekung 1990 - följde med Thor-André från Brann efter en misslyckad säsong.

Magnus Pehrsson, 18- årigt mittfältslöfte, kom från Brommapojkarna i en bytesaffär där måltjuven Tomas Johansson gick andra vägen. Zoran Stojcevski, 23-årig hårt arbetande innermittfältare, lämnade IFK Göteborg efter tre år i A-truppens utkant. Bosse Andersson, 26-årig center som gjort 60 mål på 129 matcher för Vargarna, Väsby, AIK och Vasalund sedan han 1988 lämnade RÖ IK i div VII, blev snart "Super-Bo" i sitt hjärtas klubb då han öste in mål under hela säsongen.

Den nu 41- årige gamle landslagsanfallaren Grönhagen som var en av Djurgårdens stjärnor främst under Bengt Perssons tränartid, behövde aldrig bli riktigt nervös. Djurgården lade i högsta växeln från början med fyra raka segrar: Sundsvall (b) 5-0, Gefle (h) 2-0, Västerås (h) 4-0, Brommapojkarna (b) 3-2 innan segersviten bröts av en 0-0 match mot Spårvägen. Poängförlusten hindrade inte Blåränderna från att ta ny fart med sex raka segrar och med det försprånget kunde laget kosta på sig en liten svacka mitt i serien.

Djurgården visade upp en kraftig offensiv. De båda avslutarna Bosse Andersson (24 mål) och snabbe Nebojsa Novakovic (19 mål) hade en service bakifrån som inga andra spjutspetsar i serien. Ihärdige Zoran Stojcevski var spindeln i nätet med unge Magnus Pehrsson brevid som något av en Bernt Shuster-figur, med yvigt ljust hår och 40- meterspassningar. Magnus slet dessvärre av ett korsband och missade seriens elva sista omgångar. Till höger fanns Darko Mavrak, med ett förflutet i ex-jugoslaviska div I-klubben Veles Mostar och till vänster den lille, temperamentsfulle och explosive dribblern Daniel Martinez. Kaj Eskelinen, som aldrig lyckades ta en helt ordinarie plats, och Kristoffer "Jesse" Kindbom var värdefulla avbytare i anfallsspelet..

1994 års norretta höll inte särskilt hög klass och seriespelet blev något av en transportsträcka till Allsvenskan.

Djurgården tog 14 poäng mer än tabelltvåan Umeå och förlorade bara tre av 26 matcher. Årets spelare var naturligtvis Bo "Super-Bo" Andersson som vann norrettans skytteliga på 24 mål. DIF hade ett publiksnitt på 2249 på Stadion och detta räckte till en överlägsen vinst också i norrettans publikliga.  

 

1995 - bra början, trist slut

1995 började i dur men slutade rejält i moll. Efter en imponerande formtopp i början av hösten var Djurgården inblandat i striden om de allra ädlaste medaljerna och med tanke på att laget spelat division I-fotboll året innan var stämningen minst sagt på topp.

Thor-André Olsen var en av allsvenskans absolut bästa målvakter och Nebojsa Novakovic en av serien bästa anfallare. Tillsammans med Bosse Andersson bildade Nebojsa ett anfallspar som omgående visade sig hålla lika bra i Allsvenskan som i division I. Tyvärr tappades formen bort till de sista avgörande omgångarna och Djurgården tog bara en poäng på de fem sista matcherna. Dessutom drabbades laget av Kommunals strejk som tvingade laget att spela den viktiga hemmamatchen mot Malmö FF på Råsunda (förlust 0-2) i stället för på Stockholms Stadion.

Tränaren Anders Grönhagen fick nöja sig med en sjätteplacering för laget vilket naturligtvis var mer än godkänt. Med snabba omställningar från försvar till anfall fick Djurgår'n flera favorittippade lag på fall och dessutom besegrades Hammarby två gånger 1-0 och 2-0) och AIK en gång (2-1) i derbymatcherna.

Årets stjärnskott var den unge innermittfältaren Magnus Pehrsson som överraskade med en total respektlöshet på innermittfältet. Till övriga toppar i laget hörde innerbacken Johan Andersson och ytterbacken Stefan Alvén och mittfältaren/forwarden Kaj Eskelinen.

 

1996 - nattsvart

1996 hade Djurgården ett på papperet bra lag och därför kom säsongen att påminna en del om 1992 även om marginalerna inte var lika små den här gången. Det fanns många förklaringar till det stora misslyckandet men helt klart var att ingen spelare utom Zoran Stojcevski kom upp i samma nivå som 1995. 

Djurgårdens styrelse fattade många uppseendeväckande beslut detta kolsvarta djurgårdsår. De ledande personerna i föreningen klarade inte av trycket från en rubrik och skandaltörstande press och TV och beslutade sig för att spela matchen Djurgården-Halmstad inför tomma läktare och att porta alla DIF-supportrar på Idrottsparken i samband med matchen Norrköping-DIF. 

Det sportsliga resultatet gick hand i hand med den svaga organisationen och snart var även det sportsliga fiaskot ett faktum. Derbymatcherna mot AIK var en pina där ett viljelöst Djurgården uppträdde på ett sätt som kunde fått smeknamnet Järnkaminerna att för alltid glömmas bort. 

Zoran Stojcevski var en av få spelare som visade lite tåga. Hans insatser under hösten skapade i alla fall lite spänning inför den sista matchen mot Öster på Stadion. Djurgå'rn behövde vinna för att ha chans att hänga kvar i högsta serien men på grund av ett flertal skador och onödiga avstängningar var chanserna decimerade. Hoppet tändes när Fredrik Dahlström gjorde 1-0 men sedan Fred Persson räddat en boll med handen med straffspark och utvisning som följd var utsikterna mindre bra. Djurgården förlorade med 3-2 och ramlade ur Allsvenskan utan kvalspel på plats nummer 13 i tabellen. 

 

1997 - bajens fjärde(!) byte satte stopp för DIF

Inför säsongen 1997 hade Djurgården förlorat viktiga kuggar som Klebèr Saarenpää, Jesper Jansson, Magnus Pehrsson, Martin Åslund och Nebojsa Novakvic. Nyförvärven hade tillkommit men dessa var inte lika namnkunniga, därför sågs Djurgården som en outsider. 

Djurgården mötte den 15 maj IFK Luleå på bortaplan. Det stod 0-0 i halvtid då Fredrik Dahlström kunde göra DIF:s och matchens enda mål inför 561 åskådare.

Säsongspremiär på Stadion mot Nacka. Matchen slutade 0-0. Trist för de över 2000 åskådare som letat sig dit i kylan.

Ute i Södertälje väntade nykomlingen Assyriska med ett bra publikstöd. Detta hjälpte föga då DIF i andra halvlek kunde trycka in tre bollar i nätet.

Hemma på Stadion igen, match mot Brage. Hårda mittfältaren Mikael Borgqvist, som bytte frisyr allteftersom matcherna led, stod för matchens enda mål.

På Kristinebergs IP fick man se sex olika målskyttar i matchen mellan Spårvägen och Djurgården. Djurgården vann enkelt och övertygande. DIF var nu obesegrade i Norrettans fem första omgångar. Noterbart är att detta var det första målet som Djurgården släppte in denna säsong.

Derbydags i Norrettan i och med möte mot Hammarby. 12 522 på plats på Råsunda. Jämn och tuff match som vanligt i derbyn. Matchen slutade 1-0 till Hammarby men det som kom att uppmärksammas var Hammarbys fjärde byte. Djurgårdarna protesterade ordentligt, men utan resultat. Det var årets första förlust för Djurgården.

Ny match på Enavallens IP borta mot Enköping där första halvlek var ordentligt sevärd. Sju mål i första halvlek! Hattrick av Dahlström och 5-3 till DIF.

Kaj Eskelinen dubblade sin målskörd i matchen mot Lira Luleå. Kaj gjorde två och lånet från Malmö, Daniel Nannskog, det andra. Tor-André Olsen höll åter nollan.

Över 6000 åskådare i Umeå fick se DIF ta ledningen med 2-0 i halvtid. Matchen slutade dock 2-2.

Christer Bergqvist stod för sitt första och enda mål för säsongen mot Brommapojkarna, ett viktigt sådant som betydde 1-0 och tre poäng till Stockholms Stolthet.

Att DIF skulle förlora mot Sundsvall var det inte många som hade räknat med. Att det dessutom blev klar 3-0-seger hade nog inte någon kalkylerat med.

Stockholmsderby mot Vasalund. 0-0 i halvtid blev till DIF-vinst med 1-0 sedan Fredrik Dahlström gjort målet.

DIF - Gefle 2-1. Jon Persson avgjorde i andra halvlek.

Fredrik Dahlström stod för sitt tionde och elfte mål i en händelserik bortamatch mot Gefle. Hemmalaget hade tagit ledningen med 2-1 och hållit den till andra halvlek, men längre orkade man inte hålla emot.

Djurgården vände och vann med 4-3.

Det var uppläxning på Grimsta IP. DIF fullkomligt körde över Brommapojkarna i andra halvlek. Zoran Stojcevski gjorde sina två första mål för året när Djurgården vann med 5-0.

DIF:s målkalas och fina spel fortsatte även på Stadion. 5-1 till Blåränderna efter bland annat två mål av Nannskog.

När slutsignalen gick mellan Vasalund och DIF betydde det att Djurgården hade gjort hela fjorton mål på tre matcher.

Över 3000 åskådare på Stadion kunde den 2 augusti se Djurgården slå Sundsvall med 2-1 efter mål av Kaj Eskelinen och Daniel Nannskog.

DIF:s tre poäng var aldrig hotade efter 3-0 i halvtid mot Lira. Matchen slutade 4-2.

Nannskog stod för båda målen mot Enköping.

Derby mot Hammarby på Söderstadion. Det såg länge ut som att det var Djurgården som skulle lämna arenan med tre poäng. Men Filip Bergman i Bajen ville annat. Efter en hörna på stopptid kom 2-2-kvitteringen.

 

1998 - Mot Allsvenskan

Efter förlusten mot Öster i kvalet 1997 fick Djurgården nöja sig med att spela ytterligare ett år i division 1. Det nya året inleddes med att Bosse Lundquist valdes till ny ordförande i DIF Fotboll på årsmötet. Några veckor senare åkte laget på träningsläger till Portugal för att ladda inför en säsong som skulle leda hela vägen till allsvenskan. Träningsmatchandet på försäsongen såg förhållandevis bra ut; IFK Norrköping och GIF Sundsvall besegrades. Samtidigt var det full fart framåt i svenska cupen. Först i semifinalen mot Helsingborg tog det roliga slut.

Serien inleddes trevande. Knappa vinster blandades med lika knappa förluster. Ett riktigt bottennapp presterades när Nacka FF besegrade DIF med 3-2. Då var det få som trodde på ett allsvenskt avancemang några månader senare.  Och värre skulle det bli. I juni kom två tunga förluster på fyra dagar. Den 13:e juni slog Brage blåränderna med 3-1, Brage blev det första lag att vinna på Stadion i seriespel sedan Östers IF vann med 3-2 i Allsvenskan i oktober 1996.

Fyra dagar senare var det dags för ett skadedrabbat DIF att möta Sirius; Danne Martinez (näsbenet), Marcus Karlsson (lårets baksida), Zoran Stojcevski (brutet ben i foten), Christer Bergqvist (korsbandet), Micke Borgqvist (avstängd) och Peter Langemar (halsvirus) saknades. Förlusten skrevs till 4-2 – första målet släpptes in efter 30 sekunder.

Men trots den skrala inledningen på serien hängde Djurgården med hyggligt och låg efter Sirius-förlusten på femte plats, fyra poäng efter serieledande Degerfors.  Men saker och ting skulle bli bättre. Vartefter serien led blev spelet stabilare och efter den tunga förlusten i Uppsala spelade DIF nio raka matcher under sommaren där det blev åtta vinster och en oavgjord. Efter 18 omgångar stod det klart att det var tre lag som aspirerade på direktplatsen till Allsvenskan; Djurgården, Umeå FC och Västerås SK. Och segertåget tuffade på.

Redan i den tredje omgången från slutet hade DIF möjlighet att bli seriesegrare. Det räckte med att "bara" besegra Ludvika på bortaplan. Hundratals supportrar följde med upp till Dalarna och de skulle inte bli besvikna; 2-0 och det allsvenska avancemanget var klart!

Av bara farten tog DIF revansch på Nacka i följande omgång. 7-2 skrevs segersiffrorna till.

För att rusta för spel i allsvenskan förändrades organisationen inom DIF Fotboll. Samtidigt var det nödvändigt med nyförvärv i spelartruppen. Nya namn som kom in var bland andra Jones Kusi-Asare, Magnus Pehrsson, Samuel Wowoah, Niclas Rasck, Magnus Samuelsson och Patrik Eriksson-Ohlsson.

 

1999 - Slutminuter inget för DIF

Djurgården kom som vinnare från Norrettan. Senaste visiten i Allsvenskan var 1996 då man åkte ut efter en trettonde plats.

Magnus Pehrsson hade vänt hem från Göteborg och tanken var att Djurgården först och främst skulle hålla sig kvar för att senare år börja etablera sig som ett storlag. Detta var alltså ett nyckelår för Djurgårdens IF.

Det började riktigt bra. Djurgården bokstavligen krossade Norrköping, som mest sprang och skällde på domaren Leif Sundell. När Niklas Rasck gjorde 1-0 för DIF stod han inte bara för säsongens första mål utan även för sitt personligen första mål i djurgårdströjan. Fredrik ”Dala” Dahlström och Lucas Nilsson fastställde slutresultatet till 3-0 inför ögonen på 11 479 som hade sökt sig till Stockholms Stadion.

I den andra omgången ställdes Djurgården mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. En match som slutade 0-0.

Helsingborg väntade i omgång tre. Arild Stavrum hade show när han gjorde två mål själv för att sedan spela fram till två ytterligare. Jones Kusi-Asare gjorde första målet i djurgårdströjan, reduceringen till 1-3 i den 65:e minuten. Det skulle visa sig att det blev hans enda för säsongen. Stefan Alvén blev utvisad för DIF.

Lucas Nilsson och Michael Borgqvist stod för Djurgårdens målproduktion i hemmamatchen mot Trelleborg. I målet för Trelleborg stod den flaxande 17-åringen Andreas Isaksson i vägen.

Bara 1.308 personer hade letat sig till matchen mellan Frölunda och Djurgården. Lucas Nilsson stod för DIF:s mål i en match som slutade 1-1.

I den sjätte omgången åkte Djurgården på en riktig smällkaramell. 0-3 på Stadion mot ett taggat Örgryte som var bättre på allt och som vann rättvist. Mikael Borgqvist åkte på ett rött kort när han kom in fel i en av många situationer. Djurgården åkte nu för första gången under strecket efter sex ihopskramlade poäng på lika många matcher. Jens Nilsson hade lekstuga i första halvlek på sin högerkant och stod för matchens alla mål när Kalmar besegrade Djurgården med 3-0. Nilsson hade bland annat snurrat upp Gallo på läktaren vid ett av målen som senare blev nominerat till årets vackraste. DIF var blekt och uddlöst.

Derbyt mot Hammarby på Råsunda.

En tuff och tät match som vanligt när dessa två lag möts. Sharbel Touma avgjorde med en rungande volley.

I Borås hade över 4.500 åskådare samlats på Ryavallen för att ta del av drabbningen mellan hemmafavoriterna Elfsborg och Djurgården från huvudstaden. Redan i den tionde minuten hade Stockholms stolthet tagit ledningen genom Sharbel Touma på straff. Det skulle stå sig i fyrtio minuter då Mikael Karlsson kvitterade, även det på en straff. Sex minuter senare hade Elfsborg även tagit ledningen genom Andreas Klarström. Slutresultat: Elfsborg-DIF 2-1.

AIK vann rättvist derbyt mot Djurgården. 3-1 blev slutresultatet i en match som innehöll det mesta. Bland annat en feldömd straff till AIK:s favör. Fredrik Dahlström stod för blårändernas mål.

Djurgården började som mot Elfsborg med att ta ledningen i matchen på straff. Pierre Gallo målskytt i den 33:e minuten. I andra halvlek gjorde Halmstad en urladdning. Fyra mål på fjorton minuter betydde att DIF förlorade sin tredje match i följd.

På ett soligt Stockholms Stadion spelade Djurgården ut Malmö FF. Sharbel Touma, som var tillbaka efter sjukdom, stod för två av målen, det sista en mäktig projektil från 40 meter. Matchen slutade 4-1. Djurgården tog två kliv upp i tabellen till en elfte plats.

Anders Karlsson, målvakt i Örebro, spikade igen på Stadion trots många och bra chanser från Djurgårdens sida. Storpubliken 12.800 fick istället se Örebro vinna i en match där Pierre Gallo blev utvisad.

Trots spelövertag i inledningen var det inte DIF utan Malmö som gjorde matchens första mål i lagens andra möte på två veckor. Malmö-DIF 2-0 Djurgårdens nya tränare Sören Åkeby fick en trist första dag på jobbet.

Förlust hemma mot Halmstad med 0-2 och DIF halkade nu ner på jumboplatsen för första gången. Djurgården spelade med en 4-3-3-uppställning.

Örgrytes skytteligaledare Allbäck prickade ribban. Djurgårdens Wowoah satte sin chans. Djurgården vann överraskande mot serietrean Örgryte med 1-0.

Wowoah fortsätter att imponera, mål i andra matchen i rad. Det såg länge ut som att det skulle bli matchen enda. Tills i den 87: e minuten då Frölunda satte kvitteringen. DIF-V.Frölunda 1-1 Sharbel Touma snurrade rejält Eyravallen med Örebros försvar. Trots det räckte det bara till ett kryss. Touma målskytt.

Mikael Borgqvist hade ett bra långskott och Magnus Pehrsson brände ett friläge i stockholmsderbyt mellan DIF och AIK. Nästan 20.000 på läktarna fick se matchen sluta mållös. I AIK spelade tre ex-Djurgårdare; Nebojsa Novakovic, Martin Åslund och Krister Nordin.

Djurgården förlorade i Borås med 1-2. Målskytt för DIF: Magnus Pehrsson.

Det såg länge ut som att Djurgården skulle få åka hem från Trelleborg med tre poäng i bagaget men så blev icke fallet. I matchens sista minut slog Michael Hansson in kvitteringen 2-2 på straff efter en kapning från Stefan Alvén utanför straffområdet.

Wowoah och Lucas Nilsson gjorde båda sina jobb i matchen mot Helsingborg, nämligen mål. Trots dessa räckte det inte för Åkebys mannar som släppte in fyra mål. DIF åter på jumboplatsen.

Kylan saknades i ett DIF som var piskat att vinna derbyt mot Hammarby. 0-2 i halvlek var för mycket för att hämta in i denna hängmatch. Dahlström stod för en sen kvittering med skallen. Marcus Karlsson utvisad i den 89: e minuten. Djurgården hade nu fyra poäng upp till kvalplats på tre matcher.

Ett spänt Djurgården som var tillbaka med 4-4-2 uppställningen kunde inte göra mål i Kalmar. Matchen slutade 0-0.

I den näst sista omgången skrällde DIF. 2-0 mot Göteborg betydde att det fanns en minimal chans till fortsatt liv i Allsvenskan. Touma och Rasck stod för målandet. Jon Inge Höiland utvisad i Göteborg.

Det sades att runt 4 000 supportrar hade åkt ned till Norrköping för att se Djurgårdens sista match för året. Det stod tidigt klart att Djurgården skulle spendera nästa år i Superettan då rapporterna från Söderstadion började rulla in. Hammarby hade en 4-0 ledning. DIF vara nu tvungna att vinna över Norrköping samtidigt som Hammarby skulle behöva släppa in fem mål i en halvlek på Söderstadion mot Trelleborg som inte hade något att spela för. Det var för svårt. Touma slog in 1-1 på straff i den 86: e minuten men det hjälpte föga. Djurgården blickar mot spel i Superettan 2000.