Hammarbys forward Billy Ohlsson intervjuades inför ett derby i mitten av 1970-talet. Han fick frågan hur man fintade bort Djurgårdens Tommy Berggren. "Det gör man inte", sa Billy. "Man slår bollen vid sidan om och springer."

På den tiden aspirerade Tommy ”Baloo” Berggren på en plats i svenska landslagets backlinje. Han var en stark, spänstig vänsterback som aldrig gav sig i en närkamp. Men den stora succén kom först sedan tränaren Bengt Persson flyttat upp honom i anfallet inför säsongen 1978. 19 mål räckte till en klar seger i den allsvenska skytteligan, tvåa kom just Hammarbys Billy Ohlsson på 16. "Vi hade många bra försvarsspelare i truppen men det var väl lite tunnare med anfallare. Tidigare brukade jag bli uppflyttad under slutet av matcherna när vi låg under och det ledde ofta till att vi räddade en pinne. Bengt Persson tyckte väl att det var bättre att jag körde där för jämnan så han utbildade mig till anfallare. Det gick väl hyfsat. Det var jäkligt kul att vinna skytteligan." sa Tommy.

Men omskolningen av Berggren var inte bara tränare Perssons verk. Gösta ”Knivsta” Sandberg var högst verksam inom DIF-fotbollen och rekommenderade en uppflyttning. Djurgården spelade med tre anfallare och Tommy Berggren, med trean på ryggen, var en klassisk centertank mellan de två mer tekniska yttrarna Anders Grönhagen och Håkan Stenbäck. På vänstermittfältet huserade Kjell Samuelsson vars precisa inlägg från kanten ofta nådde Berggrens breda panna.

Att det gick ”hyfsat” är en grov underdrift. Bland annat gjorde Tommy fyra mål i en match mot Landskrona (slutresultat 7-0) och låg bakom storsegrar mot lag som AIK, Halmstad och IFK Norrköping med sitt målsinne. Dessutom avgjorde han höstderbyt mot Hammarby med segermålet som betydde 3–2 ioch revansch för en 1–4-förlust på vårsäsongen.

Efter ett lyckosamt 1978 där Djurgården var riktigt nära en medalj blev det aldrig lika roligt igen. Tommy, liksom anfallskollegan Anders Grönhagen, råkade ut för en hel del skador och kunde aldrig riktigt få i gång det vägvinnande anfallsspelet igen. Några avgörande insatser i vad som nu kallas sexpoängsmatcher räckte till nya allsvenskt kontrakt för klubben både 1979 och 1980 men 1981 föll Djurgården tungt ner i division I trots flera välkända nyförvärv.

1982 innebar visserligen serieseger i norrettan men på den tiden kvalade även ettorna för en allsvensk plats varpå Stockholms Stolthet lottades till en oviss derbybatalj mot Rolf Zetterlunds AIK. Tommy gjorde mål i sin sista match, i den sista av de två kvalmatcherna mot ”Gnaget” men AIK:s mittbackar drog lättnandens suckar när den dåvarande DIF-tränaren Hasse Backe valde att sätta den gamle skyttekungen på bänken. När han väl kom in på planen var tiden för knapp och 2-2-målet från Tommys skalle räckte inte till avancemang. Hasse Backe har berättat att han 20 år senare fortfarande kunde gräma sig över sitt beslut. "Jag hade ju gjort en hel del derbymatcher och hade en viss rutin. Det var väl så att AIK-försvaret med Sven ”Dala” Dahlqvist tyckte att det var lite jobbigt att möta mig", sa Tommy Berggren utan att kasta en allt för stor skugga över Backes laguttagning.

Sammanlagt blev det 14 år och över 300 tävlingsmatcher i Djurgården. "Man kan väl säga att det inte är något bra sätt att tjäna pengar på. Jag hade för mycket känslor för Djurgår´n, så jag skulle nog aldrig kunnat lira för en annan svensk klubb. När det gäller AIK och Hammarby - absolut inte. För mig gick Djurgården före pengarna, det är kanske lite för lite sådant i dag... "

En gång fick han frågan hur snabbt han sprang 60 meter. "Så långt har jag aldrig sprungit", svarade Tommy. Men det var långt ifrån sant. Visst var det hans lufsande stil som låg bakom smeknamnet ”Baloo” men det fanns rejält med spänst i upphoppen, ett resultat av basketspel på allsvensk nivå i Brännkyrka. De flesta målen gjorde följaktligen på nick då Tommy nådde högre än de flesta mittbackarna.

Naturligtvis surrade rykten om anbud från andra klubbar, även utländska, kring skyttekungen. Även Malmö FF, med ett lag som gick till final i Europacupen, dåtidens Champions League, var enligt ihärdiga rykten intresserat. "Får jag ett konkret anbud så börjar jag fundera. Och det kommer att kosta. Berggren säljer sig inte till reapris", sa Tommy, och det visade sig att inte sålde sig alls.

Tommy Berggren föddes 1950 och till en början var det mest gymnastik som gällde när det handlade om idrottsaktiviteter. Trots tre bröder som alla kickade boll när chansen fanns var det först som 14-åring som karriären inleddes i Solberga. Tommy var redan från början urtypen för en äkta järnkamin med allt vad det innebär i form av inställning och orubblig vilja och fa- voritlaget hette mycket riktigt Djurgården. Som 18-åring tog Tommy cykeln genom stan till Stockholms Stadion och frågade utan darr på rösten om han fick vara med och träna. Han fick ganska omgående en plats i reservlaget och även chansen att provspela i den tuffa konkurrensen hos A-laget.

Det dröjde till hösten 1970 innan det var dags för allsvensk debut. Öster stod för motståndet på Värendsvallen i Växjö. "Jag fick hoppa in som vänsterback och det hela gick vägen för vi vann med 2–1." ”Det är bara att slita och jobba så får du nog vara kvar”, sa  lagledaren ”Knivsta” Sandberg. Det var visdomsord att lägga på minnet.  

Tommy främhävde gärna Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg , en spelare som var något av en förebild. "Han var något särskilt. Han kom från Solberga precis som jag. Han var en sån där som man såg upp till, en riktig järnkamin. Men det fanns många bra fotbollsspelare i laget. Jag minns att vi stack i väg utomlands och var borta tre veckor efter en säsong. Det svetsade verkligen samman laget." 

Under 1970-talets början missade inte Tommy många matcher. När han väl gjorde det var det frivilligt. "Vi skulle få vårt första barn samma dag som matchen mot Örebro på Stadion 1973 så jag fick stå över. Jag ville uppleva min son Mikaels födelse."

På dagarna knallade han trappa upp och trappa ner med en postväska på ryggen som brevbärare, det var bra träning, innan han lämnade kuverten för gott för färgblandning och försäljning hos Nordsjö Färg.

Det blev 268 allsvenska matcher för Djurgården och tre A-landskamper under hösten 1978. Det enda landslagsmålet kom i debuten på Parken i Köpenhamn mot Danmark – på nick naturligtvis. Den stora satsningen på landslaget hade Tommy gjort fyra år tidigare för att ta en plats i den svenska truppen till VM i Västtyskland 1974, men en skada försämrade hans chanser. Bland annat tvingades han bryta derbymatchen mot AIK vid ställningen 0–1, något som sved i den blårandiga själen. Men Tommy Berggren hade även andra orsaker till att han inte blev uttagen. "Jag lade om kosten och slutade till och med att dricka öl. Jag trodde att det skulle göra mig till en bättre spelare, men jag har aldrig varit som dålig som då."

En annan match mot AIK, i september 1976, är signifikativ för Tommy Berggrens betydelse för laget. En skada tvingade honom att lämna planen vid ställningen 0–0 strax före halvtid. Utan Berggren i laget föll Djurgården ihop totalt och AIK vann med hela 5–0. Lagkamrater berättade att Tommy var så taggad innan derbymatcherna att de var rädda för honom. 

När ”Århundradets djurgårdare” röstades fram på dif.se inför millenniumskiftet kom Tommy Berggren på sjätte plats. Bara Gösta ”Knivsta” Sandberg, Sven Tumba, Stefan Rehn, Sven Lindman och ”Sigge” Parling hade fler röster.

Tommy spelade i Djurgården  under en tid som inte hör till klubbens framgångsrikaste men han kom ändå bli en av de spelare som allra bäst personifierade järnkamins- och djurgårdsandan.