Morfar och jag möter Kaminerna

På måndag väntar ett riktigt klassikermöte när Djurgården tar emot IFK Göteborg på Tele2 Arena 19:00. 

Biljetter till matchen mot IFK Göteborg hittar du här

---

En göteborgares syn på Djurgården

- På söndag gör vi slarvsylta av kaminerna, sa morfar bistert och tittade upp från tipskupongen.

Harald Gardin skakade bekymrat på huvudet medan han vägde upp risgryn åt en allt otåligare kund på andra sidan Konsumdisken.

Själv tyckte jag precis han sa kaninerna och började yla i högan sky och när inte det hjälpte ryckte jag ner Idrottsbladet för honom så tipslapparna flög som svalor över Haralds butik. Morfar gav mej en hastig örfil och röt:

– Kaminerna sa jag! Djurgårdskaminerna!

Sen tittade han ner på mej och flinade.

– Ja det kan nog bli fler tårar för dom blåvita änglarna innan helgen är över.

Och nu fattade jag. Djurgården. Järnkaminerna från Stockholm. Jag kunde varenda baksida på mina ALFA-bilder utantill. Knivsta Sandberg till exempel. ”En värdiga representant för järnkaminernas robusta kraftfotboll . . .”

Med en ilning av skräckblandad förtjusning sprang jag hem för att för säkerhets skull se till kaninerna, medan Morfar och Harald suckade vidare över Idrottsbladets experttips.

Utanför Konsum höll jag på att kollidera med magister Barr, som kom rullande in på sin svarta HD med sidovagn där han ibland stuvade ner oss skolungar för att vi skulle få kicka av oss den värsta sockerdrickan i benen.

– På söndag kommer järnkaminerna till Ullevi! ropade jag i förbifarten.

– Då drar vi på oss hårdhanskarna, sa han.

Hårdhandskarna? Jag hejdade mej med gapande mun, men magistern sprack bara upp i ett leende och klappade HDn på tanken.

– Är du flitig och lär dej hur FOTBOLLSMATCH stavas, så kanske du får åka med i sidovagnen in, skrockade han.

Jag studsade på ett ben hela vägen hem, jublande och stavande högt för mej själv. Resten av kvällen satt jag och plitade på griffeltavlan medan jag fantiserade om dom där hårdhandskarna som vi skulle ha på oss. Men när söndan äntligen kom hade magistern samma gamla kraghandskar på sej som vanligt när han dök upp på motorcykeln.

Jag hade letat upp Djurgårdens lagbild på Rekordmagasinets baksida och inpräntat spelarnas utseende in i minsta detalj. Ett svagt ögonblick var jag nära att nåla upp bilden på väggen också bredvid våra blåvita änglar, men jag vågade inte, det kunde betyda otur och jag var mycket skrockfull. Varenda kväll satt jag och pillade med ALFA-bilderna. Plockade ut dom två lagen och byggde staplar av dom, som korthus. Sen såg jag vilken stapel som blev högst. Jag försökte fuska. Bygga kaminstapeln slarvigare eller blåsa på den, men det var alltid likadant – kaminerna stod hur stadigt som helst. Vann varenda gång.

Magister Barr var i god tid som vanligt. Varken mamma eller Morfar hade hunnit hem från högmässan. Och tur var väl det, för annars vete gudarna om jag hade fått åka med. Så jag skyndade på magistern för allt vad tygeln höll och i sista sekunden rullade vi iväg. När jag vände mej om, såg jag Morfar dyka upp borta vid Konsum i full fart på sin röda Rex och med Harald Gardin tätt bakom sej. Jag drog en lättnadens suck och njöt av färden.

Men en knapp timme senare var all glädje förvandlad till bitter gråt. Jag stod ensam utanför Ullevis skyhöga plank och magistern var spårlöst försvunnen. Han hade släppt av mej och sagt åt mej att gå till ingången och vänta medan han själv hittade en lämplig parkering. Ingången. Det fanns ju minst hundra! Och den skulle vara skollärare den!

Det var en halvtimme sen nu och varken Morfar eller Harald hade heller synts till. Innanför planket hördes jublet från förmatchen och inte ett öre till inträde hade jag. Men det värsta av allt var att det var så många kaminer där. Juuurgårn, Juuurgårn, Juuuurgårn, lät det överallt. Flaskorna klirrade hotfullt och jag kunde inte värja mej, jag hamnade mitt inne i klungan och flöt hjälplöst med i strömmen till jag inte hade nån aning om var jag befann mej längre. Bråkade med vakterna gjorde dom också och munnarna stod rätt ut som karamellstrutar i ansiktet när dom hela tiden brölade sitt Juuurgårn, Juuuuurgårn…

Äntligen var hela skocken innanför grindarna. Jag slapp undan med blotta förskräckelsen och kunde börja ropa på magistern igen. Men jag hann knappt dra andan innan plötsligt en port flög upp. Två poliser dök upp med en kamin mellan sej. Dom slängde honom rätt ut i gatan så det knakade i hans blårandiga kavaj.

Porten slog igen. Kaminen stirrade på mej med rödsprängd blick. Vid det här laget var jag lika randig som av gråt och snor. Långsamt rätade han på sej och kom emot mej.

– Haru inga stålar kisen, kommerunte in?

Jag hörde varenda bokstav och stava kunde jag ju, men jag begrep inte ett ord. Jag stod stel som en pinne och vågade inte ens fly, när han sträckte ut handen och tog tag i min axel.

– Här haru te pröjs.

Jag kände en blank enkrona stickas in i min hand och sen lossnade alla band. Jag sprang för livet utan en tanke på att vare sej tacka eller bocka. In genom vändkorset och bort till mitt favoritställe vid spelaringången, längst ner mot det gräddvita spjälstaketet.

Först när jag andades ut insåg jag att jag hamnat ur askan i elden. Jag hade lämnat min post. Hur skulle nånsin någon kunna hitta mej nu?

Men det underliga var att jag inte kände mej rädd längre. Ullevis staket fyllde mej med samma trygghet som spjälorna i barnsängen jag vuxit ur därhemma. Spelarna hade kommit ut på plan och värmde upp och jag kände igen dom varenda en. Både Änglarna och Kaminerna.

Mina blickar drogs alltmer mot främlingarna i sina blå-svarta skjortor. Där var Jompa Erikson och Hasse Tvilling. Och där var den lilla, nästan trinde Knvista med det knollriga håret. Dom stod i trianglar och bollen flög som en raket på ett snöre mellan dom, tillslagen var rena kanonskotten. Hur i hela friden skulle våra blåvita pojkar klara detta!

Det tog heller inte många minuter av matchen innan vår nyaste hjälte, Fölet Berntsson, som bara var junior, låg nersparkad i gräset och vred sej. Och domaren blåste inte ens!

– Gå hem och blås i spisen! tjöt jag upprörd i mitt innersta.

Men bara några minuter senare var det dags för Henry Andersson att kröka rygg i målet och hämta bollen ur nätet. Jag busvisslade så gott mina fåtaliga framtänder tillät. Sen märkte jag till min häpnad att jag började trivas. Jag var inte ett dugg rädd längre och för en gångs skull vågade jag göra som jag ville, skrika, gapa och leva jävelen. Jag försökte till och med fundera ut en riktigt saftig svordom att drämma i med, när jag hörde ett tordönsbröl bakom mej.

– Juuurgårn, Juuuurgårn! De e bra Kniven, fäll han igen.

Det var den utkastade som hade lyckats prångla sej in igen och han trängde sej ner mot staketet, alldeles bredvid mej. Men inte ens nu blev jag rädd. Tvärtom, jag antog utmaningen.

– Heja blåa, vita laget! vrålade jag. Fölet, Fölet, Fölet!

Hela tiden stirrade jag stint på stockholmskaminen. Djurgårdstruten föll ner en smula av förvåning, sen flinade han upp sej och blinkade mot mej.

– Vajert Jompa! Tryck dit en till! Juuurgårn!

Men i samma ögonblick kvitterade Lasse Jangblad och mitt gälla åttaårstjut överröstade honom lätt.

Snart tittade folk mer på oss än på matchen. Striden böljade fram och åter i jämn ovisshet både vid staketet och nere på plan, där Tryggve Granqvist gjorde 2–1, men Jompa Eriksson utjämnade med en skalle bara några minuter senare. 2–2 när domaren blåste av för halvtid.

Jag kramade staketet så att knogarna vitnade när spelarna trampade förbi på sina smattrande dobbar upp i spelargången.

– Blåvitt, Blåvitt, Blåvitt!

Detsamma gjorde Kaminen.

– Juuurgårn! Juuuurgårn!

Det var alldeles tyst runtomkring oss. Folk hade lämnat ett tomrum öppet, en arena som bara var till för oss.

Då hände något bakom min rygg. Kaminen såg det först och avbröt sej mitt i en ny ramsa. Jag vände mej om. Det var dom två poliserna. Och dom var ute i samma ärende som förra gången. Brutalt slet dom bort min kombattant från staketet.

Då vaknade något till liv inom mej. Känslan för Fair Play.

– Han har inte gjort nåt! skrek jag men insåg det orimliga i mitt påstående när jag såg honom försöka smussla undan sin flaska bakom ryggen, så jag la till:

– Inte mer än jag i alla fall. Åker han ut så ska jag också åka ut!

Poliserna stirrade på mej. För ett ögonblick såg det ut som om dom tänkte börja skratta. Kaminen passade på att stoppa pavan i fickan. Sen fick han en hård knuff i riktning mot närmsta utgång. Jag fylldes av ny harm, det hettade i kinderna när jag skrek:

– Då går jag också då! I så fall!

Jag sträckte mej högst upp på tårna för att göra mej några centimeter högre. Folk öppnade stirrande och stumma väg för oss, men jag märkte dom knappt. Jag såg inte Morfar heller. Inte förrän jag hörde ett rytande och lände en arm gripa tag i mej.

– Var i herrans namn har du hållit hus!

Med högburet huvud och gäll röret förklarade jag situationen. Poliserna hade stannat med Kaminen emellan sej. Alla glodde på oss. En sak var storslagen med Morfar. I alla lägen fattade han ett snabbt beslut. Och den här gången tvekade han inte en sekund. Med Harald Gardin och magistern i uppgivet släptåg lämnade vi solidariskt arenan tillsammans med Kaminen. Stolta och med den förbrödrande idrottens fana höjd.

Tysta skakade gubbarna hand med Kaminen utanför planket. Jag minns inte om det utväxlades någon skål innan vi skildes, jag minns bara hur Kaminen satte ner den tomma paven intill planket åt nån lycklig pantsamlare, medan han vinkade avsked åt oss.

Hemma hörde vi i lokala idrottskrönikan med Helge Härneman att Djurgården hade vunnit med 4–3, vilket innebar att Morfar bara fick nio rätt på tipset. Själv föredrog vi alla att betrakta matchen som avslutad i halvtid. Och sen den dagen har jag alltid haft en viss svaghet för såväl Djurgårdens järnkaminer som oavgjorda matcher.

Bo Sigvard Nilsson, författare och dramatiker, rektor för Blåvitts fotbollsskola. Ur boken Djurgården 100 år.

Djurgården – IFK Göteborg
Måndag 15 april 19:00 Tele2 Arena
Biljetter till matchen mot IFK Göteborg hittar du här