De första Djurgårdarna 

Sjöfolkets kåkstad

”Sönerna” avser förstås de tjugotalet ungdomar som år 1891 såg till att starta vår älskade förening på det kafé som är känt för gemene Djurgårdare i dag, Alberget 4a. 

Det område som dessa första DIF:are bodde i kallas Djurgårdsstaden (även förr kallad Båtmansstaden) och ligger alldeles i närheten av Gröna Lund, intill det gamla Djurgårdsvarvet. Under den här tiden, sent 1800-tal pågick livet där kring framförallt två saker; sjöfarten och festande.

Området var redan från början byggt för sjöfolk och förutom Djurgårdsvarvet låg där även Galärvarvet. Kåkarna hade börjat slagits upp redan på 1600-talet som sjukhus och enkla boningar åt sjuka sjömän.
År 1891 bodde och verkade där fortfarande mycket varvsarbetare, roddarmadammer, servitriser, hantverkare och sjöfolk av alla dess slag. Det syntes även bland en del av DIF:s första medlemmar som hade jobb så som maskinskötare, eldare, varvsarbetare och en sjöman. Det fanns även ungdomar med andra arbetarklass- och hantverkaryrken såsom springgossar, iläggare, och bokhållarlärling. Detta medan andra i ganska tidig ålder fått lite högre positioner såsom kontorist eller handelsbiträde. Även några studenter fanns med vid grundandet. Ett socialt ganska blandat gäng som kom att samlas kring idrottandet i Djurgårdens IF.

Många DIF:are på Långa Gatan

Flera av dem bodde på Långa Gatan i hus med lite rysliga namn. John G. Jansson, själva urfadern och initiativtagaren till DIF bodde i ”Dödgrävarens hus”, Långa gatan 12. Han var vid tiden 22 år gammal och kassör på Neptunbolaget som hade bärgningsfartyg. Strax intill honom bodde den två år äldre Axel Öfverstén, som redan då hade gjort sig känd som kraftatlet och var alla smågrabbars idol på dom smala gatorna och gårdarna i Djurgårdsstaden. På ”kafé Dödskallen”, Långa gatan 10 bodde femtonåriga Nils Kristian Vidgren, han blev med tiden gravör. En annan 15-åring i ”Dödgrävarens hus” hette Axel Henrik Cederlöf och var son till arbetskarlen Karl Henrik. Han gick 5 år i Djurgårdsskolan och blev sedan springgosse innan han till slut fick yrket som sjöman.

Djurgårdsstaden var ett råbarkat område.
De där namnen på husen kanske var skapade med lite glimten i ögat men faktum är att en dödgrävare hade bott på gatan och likboden låg där också. 

Djurgårdsvarvet hade bebyggt stora delar av området söder om Allmänna Gränd. Där låg förutom arbetarbostäderna också brädgårdar, såghus, beck- och tjärbodar, kättingbod och mastkjul.
Det låg ett moln av dofter över kvarteren. Fisklukten från Sillhovet, den fräna odören från kolupptagen, lukten av tjära och de sura fläktarna av utspillt öl genom öppna krogdörrar. Men doften från bageriet i hörnet av Breda Gatan och Långa Gatan lade sig åtminstone lite som balsam över det hela. 

Festandets eldorado i Stockholm

Djurgårdsstadens andra ansikte var att det fungerade som portalen till det frodande nöjeslivet på Djurgården, ja rena rama eldoradot för festandet. Det myllrade av krogar, casinon och restauranger. 

På våren och sommaren kom varietéartisterna och cirkusfolket. Lilla Hasselbacken fungerade som värdhus åt Djurgårdsstadens alla artister som skulle uppträda på Gröna Lund och cirkus:

”Där satt om kvällarna lejontämjerskorna, jockeyryttarna, akrobaterna, parforceryttarinnorna, skådespelarna, dansöserna, jonglörerna och musikanterna, dit kom också ”inkognitoherrarna” som inte vågade visa sig med sina damer på Stora Hasselbacken eller Alhambra”. 



Djurgården var Stockholmarnas överlägset största festplats i flera decennier. Dom stora krogarna var ofta överfyllda på lediga dagar. Öl och brännvin flödade i var och varannan stuga. Ett tjugotal hade kanske fått tillstånd att servera ”spirituösa drycker”. Mångdubbelt fler sålde brännvin illegalt. På Hasselbacken skallade sången långt in i natten, allt ljudligare ju mera punschen rann till. Längre ner i Djurgårdsstaden satt det enkla folket med öppna dörrar och lyssnade, bengaliska eldar och fyrverkerier flammade.
I denna miljö frodades fylla, slagsmål och prostitution. 

Denna bild målar journalisten Thorleif Hellbom (1924-2011) upp om Djurgårdsstaden i boken ”Djurgårdens IF 100 år” och berättar vidare om de människor som bodde där; om försupna poliser, bedragerskor, änglamakare, de sista roddarmadammerna och en plats där självmorden var vanliga och liken flöt upp längst stranden på sommaren.

Djurgårdare med skinn på näsan

I den här miljön växte alltså de pojkar upp som skulle bilda en av landets ledande idrottsföreningar. De lärde sig tidigt att klara sig själva, de höll ihop när invasionen från staden svepte in över Djurgården om vårarna, de visste hur man bar sig åt för att tjäna en slant, de blev företagsamma och djärva. De beundrade atleterna och akrobaterna som visade sina konster på Slätten, om vintrarna rände de ikapp med de norska gardisterna på enkla skidor gjorda av tunnlaggar, de såg med avund de lyckliga cyklisterna som jagade varandra längst Stora Vägen.
Tävlingslusten var stark, idrotten var en väg till självhävdelse, segrarna blev hyllade och berömda. Det var alltså ovan nämnda grabbarna och nära ett tjugotal till, som med John G. Jansson i spetsen den 12 mars 1891 drog i väg till Alberget 4a för att bilda Djurgårdens Idrottsförening.   

(En sammanfattning av Thorleif Hellboms kapitel ”Djurgårdsstaden – födelsestaden” i jubileumsboken ”Djurgårdens IF 100 år.)

Du har väl inte missat vår utförliga DIF-historik på webbplatsen. Klicka här för att läsa mer.