Företag

En skånings syn på Djurgårdens IF

  • Historia
  • 3 juli 2019

– Var det nån som sa 1964? Nä jag hoppas det. För människor med sinne för fair play är 1964 ett förlorat år.

Krönika från Djurgårdens 100-årsbok (1991) av Sven Melander, journalist och krönikör på Aftonbladet under 70-talet, nydanande TV-underhållare under 80-talet.
 

Sommarhat och vinterkärlek

Jag vet inte vilket år det var. Nån gång i mitten på 50-talet. Det var sol och mycket folk på gamla idrottsplatsen i Malmö. Jag och mina kompisar låg bakom målet i södra kurvan. 

Avspark 13.30. Malmö FF-Djurgården. Före matchen och i pausen underhåller MFF-orkestern.

För den som inte vet det var platsen bakom målet i södra kurvan på Malmö gamla idrottsplats ett av världens sämsta ställen om man ville se på fotboll. Man delade sin tid mellan att försöka se nånting av spelet från denna bokstavliga gräsrotsnivå och att undvika att få den gula bollen med den knallhårda snörningen i huvudet när skotten gick utanför. Dessemellan försökte man klämma in ett och annat pipigt ”Heja di blåe”. 

Malmö IP

Nä, jag har sett bättre matcher. Anledningen till att jag kommer ihåg just den här matchen är att Djurgården vann med 1-0. Jag fick reda på det när vi var på väg hem.

– Det är för jävligt, sa Hasse, som var lite äldre. 

– Vadå, sa jag och trodde att han fått en sten i skon. 

– Att di blåe förlora, sa han. 

– Va!!!, sa jag och såg troligen ut som ett mellanting av George Formby och en fiollåda. 

– Och den där jävla Tumba gjorde målet, sa Hasse. 

Det var som om blixten slagit ned. Livet kan ibland vara ofattbart i sin exempellösa grymhet. Inom loppet av en minut rasade hela min värld samman. Jag insåg med tårar i ögonen att:

1. Djurgårdens fotbollslag bestod av människor, inte djur. 
2. Malmö FF kunde förlora
3. Min idol Tumba visade sig vara en nattsvart förrädare

– Tumba, sa jag, ishockeyspelaren?

– Javisst, sa Hasse. 

Denna soliga söndag inleddes ett mycket långt, och mycket schizofrent förhållande mellan den ugne sportintresserade Sven Melander och Djurgårdens Idrottsförening. 

Det var väl okej på vintern. Djurgården vann SM jämt och när det var dags för landskamp bänkade man sig framför radion och sedermera TV:n och hejade frenetiskt på Tumba och Knivsta och Tjalle Mild och Rolle Stoltz och Lasse Björn och alla dom andra djurgårdarna. 

Men sen smälte snön och fotbollen kom fram igen och vinterns djurgårdskärlek gick i sommaride och byttes mot ett glödande förakt för förrädarna Tumba och Tjalle och Knivsta som helt enkelt bara drog av sig skridskorna och snörade på sig fotbollskorna och hotade mitt Malmö FF. Hur kunde dom? Det här var ju människor som jag stöttat i vått och torrt, mot ryssar och tjecker, på Jordal Amfi och Leninstadion…

Så blev det höst och den psykiska process, som vetenskapen fortfarande står frågande inför, satte igång igen. I takt med att hockeyskydden åkte på försvann föraktet och som genom ett trollslag stod de där igen: Idolerna – Tumba, Knivsta och alla de andra…

Så där höll det på. Motvilligt tvingades jag och mina kompisar acceptera att Djurgården dessutom lade beslag på ett antal SM-tecken i fotboll också. OK – 1954/55 var ett klart mellanår för di blåe. Likadant var det 1959, fast vi var bara fyra poäng efter. Och 1966 var MFF inne i en ordentlig generationsväxling.

– Var det nån som sa 1964?

Nä jag hoppas det. För människor med sinne för fair play är 1964 ett förlorat år. 

Nåja, tiden gick och jag blev sportjournalist och flyttade till Stockholm. 

Jag minns min första djurgårdsmatch som journalist. Jag var helt övertygad om att i samma stund som jag öppnade munnen och avslöjade min dialekt så skulle dessa järnkaminer kasta sig över mig och slita mig i stycken. 

Sanningen är att jag blev helt förbluffad över att möta den trevligaste samling fotbollsledare jag stött på i mitt liv. Utanför Malmö alltså. Det var Åke Barrling och Gunnar Lundqvist och Olle Pettersson och George Johansson och Knivsta och Olle Hellström. 

Numera är mitt förhållande till Djurgården helt normalt. Både vinter och sommar.

Det enda jag undrar över är, varför man envisas med att kalla sig Järnkaminerna?

Finns det något mer stationärt än en järnkamin? Med tanke på den tekniska fotboll som laget numera spelar vore det väl mer passande med ett namn som Värmeslingorna eller liknande. 

För en sak är säker – om Djurgården fortsätter på det här viset så kommer man kanske nån gång i framtiden i närheten av det lir som en gång på 60-talet föranledde en TV-kommentator att säga ”Och för dom TV-tittare som ser matchen i svart-vitt ska vi påpeka att Malmö FF är det laget som har bollen…”
 



Djurgården möter Malmö FF på Tele2 Arena söndagen den 14 juli klockan 17:30.
Här bokar du biljett till matchen
14 juli, söndag 17:30Tele2 Arena

DjurgårdenMalmö FF
1-1 (0-0)

Till matchen

Senaste nyheter

Relaterat