Åmans återblickar#6 - Bergtoft

Heter man Bergtoft behövs inget smeknamn - inget ”Steffe” eller ”Bergis”. Det senare hade annars kunnat passa bra: var det någon som man kunde lita på så var det Stefan Bergtoft, antingen det gällde inställning, gula kort eller lojalitet till laget och klubben.

Det sägs ofta att någon gör ett "jobb i det tysta". Men det var inte tyst när Bergtoft spelade. Allt som oftast gnällde någon motståndare av smärta… Någon har sagt att han var den siste amatören inom elitfotbollen, en slags anakronism som egentligen inte borde finnas i en värld av Bosman, sign on fees och självupptagna låtsas- och halvstjärnor som kysser ett nytt klubbmärke mellan bloggandet, gaddandet och den obligatoriska latten.

Inget av dessa beteenden - möjligtvis lattedrickandet - gick att finna hos Bergtoft. Han var en trogen arbetare i den blårandiga vingården under en sjuårsperiod (2000-2006) som innebar tre SM- och tre cupguld. Var hans insatser avgörande? Nja, han snittade på 7-8 matcher per säsong under dessa år, mycket beroende på två korsbandsskador (2001 och 2004).

Men den typen av spelare är ovärderlig för en klubb: medveten om att inte vara ett förstaval (vem kunde vara det med Kim, Stefan Rehn, Arneng, Barsom och Adde Johansson som konkurrerade om platserna under perioden) gnuggade han oförtrutet vidare. När han väl fick chansen tog han alltid den. Som den gången i april för tio år sedan när han blev derbyhjälte mot Gnaget med ett mål och två målgivande pass. För att nästa match nöta bänk igen.

”Jag såg det som ett privilegium varje gång jag blev uttagen i 16-mannatruppen (som det då var). Jag kom ju från ”enkla” fotbollsförhållanden: från Kälvesta till Spånga -99 då jag var 20. Där blev jag uppmärksammad av BP (Ola Danhard förstås…) som ville att jag skulle komma, men Lasse Sandberg, den f.d. DIF-spelaren och son till ”Knivsta”, ville att jag skulle vara kvar för att det eventuellt så småningom skulle finnas ett intresse från Djurgården. Och mycket riktigt så satt ”Super-Bosse” hemma i vardagsrummet efter säsongen och erbjöd ett kontrakt på 7 000 i månaden. Jag har aldrig någonsin förhandlat, varken före eller efter den gången, utan tog alltid vad jag blev erbjuden. Däremot hade jag ett önskemål som Bosse nog tyckte var lite underligt, nämligen om jag kunde få spela innebandy vid sidan om fotbollen. Du vet ju hur Bosse är – han mumlade något som jag tolkade som ett ja. Det var ofta så med Bosse, men man lärde sig hans ibland kryptiska och korthuggna kommentarer. Det blev början på sju fantastiska säsonger där hela livet runt fotbollen var så otroligt roligt och lyckat. Men samtidigt pluggade jag på Lärarhögskolan i tre år och jobbade därefter, för mig var det den perfekta kombinationen.”

Hur många resonerar så? Vi pratar inte 60-tal där halvbacken jobbade på bruket eller var brandman och tränade två-tre gånger i veckan, vi pratar om en period som är mindre än tio år tillbaka i tiden. För mig så representerar Stefan Bergtoft en slags person som är så vanlig att han knappt skulle fastna på bild i dagens medieutbud, möjligtvis i ett förlöjligande sammanhang som en typisk tönt: stadgad småbarnsfar, hundägare, radhus, fritidspedagog, pojklagstränare och korsordslösare (DN:s Fredagskryss är favoriten).

Men bland dessa medelsvenssonska attribut fanns (och finns) en ärlighet mot sig själv och till klubben – att alltid göra sitt bästa och det bästa av situationen. Att vinna mot tre korsbandsskador (den sista 2007 i BP), bältros och ett antal ligamentsskador i foten. Att vinna kampen mot fysiskt större exemplar på planen (180 cm och 70 kg är inte tungvikt direkt). Att vinna för sitt lag, även om man gör det från bänken. Sätt på Stefan Bergtoft ett par rundbågade glasögon och du har bilden av en arketypisk akademiker.

Ta av brillorna och sätt på honom en DIF-tröja och du har en självutplånande mittfältsmaskin. Det är den flerdimensionella bilden som gör honom så ovanlig och intressant. Han är också intressant som jämförelseobjekt till uppblåsta egon med krav på speltid. Vi får hoppas att äldste sonen Noah (10) gör samma resa som Stefan, från Spånga till DIF och att han har samma proffsighet som pappa. Jag väntar gärna tio år på en ny Bergtoft.