Irländsk fotboll

Eva af Geijerstam skriver om idrottens och fotbollens roll på Irland.

Text: Eva af Geijerstam

Det är något alldeles särskilt med irländsk fotboll. När Djurgården återigen lottats mot irländskt motstånd, finns det anledning till återbruk av en del som stod att läsa i programmet redan då.
Som att omvärlden under många och långa år har ironiserat över den: främst för att landslaget helt och hållet består av spelare verksamma i engelska klubbar och för att det sägs räcka med pappas irländska onkel eller farmors faster för att få vara med.

Jag tror uppriktigt sagt irländarna själva inte bryr sig ett dyft om vad omvärlden muttrar, särskilt inte den engelska. Och numera har andras hånfulla tongångar blivit betydligt mer stillsamma. Ironierna har aldrig bitit på den irländska fotbollens stolthet. Den var enorm när landslaget 2002 gick till VM-slutspel för tredje gången. Irland kvalade till sig samma poäng som Portugal och spelade bland annat bort Holland med oavgjort borta och vinst hemma. Lika stort var det att i extrakvalet besegra Iran inför 120 000 åskådare i Teheran. Stolthet också över att de irländska spelarna än en gång tog igen bristen på glansfullt spel med hjärta, glöd och vägran att ge upp - och var på vippen att gå till kvartsfinal på kuppen. Det krävdes straffläggning för att Spanien skulle rå på den irländska viljan.

Lika djup var sorgen över att inte kvalificera sig till EM förra sommaren. En snöplig förlust mot Schweiz, till på köpet i Dublin, en avgången förbundskapten, en ny som trots framgångar ändå aldrig lyckades komma ikapp. Väntar stolthet eller sorg under det pågående VM-kvalet?

Republiken Irland leder kvalgrupp 4 före i tur och ordning Schweiz, Israel, Frankrike, Cypern och Färöarna. Den 7 september kan det hela avgöras när Irland på hemmaplan möter Frankrike, som har en match mindre spelad.

Men fotboll är inte som hos oss den ojämförligt största och bredaste sporten. Jämfört med gaelisk fotboll och den andra irländska nationalsporten hurling är vår typ av fotboll om inte en dvärg, så åtminstone lillebror. Gaelisk fotboll har sina egna regler, och vad ni gör, jämför den aldrig på minsta sätt med rugby om en irländare finns inom hörhåll - även om gaelisk fotboll också tillåter att slå, studsa och passa bollen med händerna.

Reglerna för gaelisk fotboll formulerades på 1500-talet i Galways stadsbrev och den första noterade matchen spelades på 1700-talet. (Hurling, som spelas med klubbor är ännu äldre och har sina rötter i 1200-talet). När Gaelic Athletic Association bildades på 1880-talet tilläts medlemmarna inte spela något annat än just hurling eller gaelisk fotboll, som en nationalistisk markering gentemot England, som Irland först över 35 år senare lyckades frigöra sig ifrån. Idag spelar fler irländare gaelisk fotboll och hurling än vår typ av fotboll - och räknar man någon gång utvandrade irländare som ägnar sig åt sporten fyrdubblas antalet spelare till knappa miljonen.

I kampen för självständighet och i den irländska historien har sporten alltid spelat stor roll, inte minst sedan den 21 november 1920, känd som den första ”blodiga söndagen”, ”Bloody Sunday”. Engelsk militär besköt spelare och publik från ett flygplan under en match mellan Dublin och Tipperary, som bestraffning för ett IRA-attentat dagen dessförinnan. Fjorton människor dog, däribland spelaren Michael Hogan. Besöker man Croke Park, den gaeliska fotbollens nationalarena, inte öppen för någon annan sport, finns en läktare uppkallad efter honom, The Hogan Stand.
Men självklart är vår ”vanliga” fotboll också populär på den gröna ön, även om man idag upplever något av en publikkris. (Fjärran är exempelvis åskådarantalet som brukar bevittna den gaeliska fotbollens finalmatch, tredje söndagen i september). Därför har man sedan ett par år lagt om sitt seriesystem, från höst-vår till att precis som hos oss spela vår-höst, men utan något uppehåll under sommaren. De 12 lagen i den högsta serien möter varandra tre gånger under en säsong. Hur man fördelar hemmaplan och bortaplan spelar kanske ingen större roll. Irländsk fotboll har alltid hemmaplan.

 

Jonas Riedel © DIF Fotboll